Från botten till toppen, och tillbaka igen! del 4 |
Jag sätter mig ner, i samma stol, i samma rum som alltid. Blocket och pennan ligger där och väntar på mig. Precis som alltid.
Hennes namn var Stina Eriksson. Hon jobbade på BUP och skulle bli min kurator. Jag var nervös när jag satt i väntrummet, Men jag ville ha någon att prata med. Minuterna kändes som timmar.
- Alexandra Nilsson. Stina kommer fram och skakar hand med mig.
Vi satte oss i ett litet rum med bara två fotöljer och ett litet bord mellan dom. Hon tittade på mig med snälla ögon.
- Vill du berätta lite om dig själv? frågar hon.
- Vad vill du veta? svarar jag lite kyligt.
- Berätta lite om dig och din familj?
- Jaha. Ehm, Jag har sex bröder, 2 äldre och 4 yngre. Dock är dom yngre bara halvsyskon. På pappas sida är det 3, och på mammas 1. Jag bor med mamma men har ändå jättebra kontakt med alla bröder. Min mamma har alkoholproblem, men hon inser det inte själv. Min pappa har jag nästan ingen kontakt med. Jag har inte så många vänner, och min bästa kompis svek mig efter att jag blivit våld...
- Våld?? Stina tittar bekymrat på mig.
- Nä, det var inget. svarar jag. Men jag måste gå nu. Snälla?
Vi fortsatte träffas hon och jag. Jag kunde verkligen prata med henne om allt och jag var så glad att någon äntligen orkade lyssna på mig. Men sen hände något. Jag slänger pennan på golvet. Jag är så arg! Tårarna rinner lätt ner för mina kinder. Det gör så ont att minnas.
Jag hatar dig pappa!
Än en gång var det torsdag och jag skulle träffa Stina. Hon hämtade mig som vanligt i väntrummet och vi satte oss ner i samma gamla rum. Men något var fel. Jag såg det på henne, hon såg bekymrad ut. Kunde inte riktigt titta mig i ögonen.
- Alexandra, Det har hänt en sak. Börjar hon.
Jag tittar rakt in i hennes ögon. Jag blir rädd. Hon fortsätter.
- Du vet att när man går hos oss på BUP, så måste man ha föräldrarnas tillåtelse.
Jag nickar.
- Din pappa tillåter inte att vi träffas något mer! Jag får längre inte ha kontakt med dig. Jag är så ledsen Alex, för jag vill verkligen hjälpa dig. Men han hotar att stämma oss.
Jag känner hur klumpen i magen växer. Jag ställer mig upp, tittar in i hennes tårögda ögon och rusar ut. Jag springer och springer och tårarna sprutar.
"Jävla pappa, Jävla pappa, Jävla pappa" Tänker jag för mig själv när jag faller ihop av trötthet. Vad har jag gjort honom?
Jag har aldrig träffat Stina sen den eftermiddagen. Jag har provat ringa några gånger, men lagt på när hon svarat. Hon kommer nog inte ihåg mig.
Jag har än idag inte fått veta varför min egna pappa nekade mig hjälp. Han sårade mig mer än vad någon annan någonsin gjort. Efter den eftermiddagen bad jag honom dra åt helvete, och har knappt haft kontakt med honom sen dess.
Jag har ingen pappa!
Sorry för att det vart så kort, och att ni fått vänta, men är så stressad över allt just nu så hinner knappt sitta här. :)
Kommentera gärna!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | umea12 - 3 maj 12 - 01:51- Betyg:  | | Väldigt intresant! Ser fram imot dom andra delarna som du kommer skriva? =) |
|
|
|
