Att bli förälskad i fel person del 6 ~Surrande~ |
Tack all ni som läser, helt underbart! Betyder mycket. Era kommentarer värmer varje gång. Önskar en trevlig läsning! ^^
---
På rasten haltade jag ut och satte mig i solen. Lät den värma mig från mitt minne. Men jag behövde inte bara luft, utan jag behövde ventilera. Men vem kunde jag berätta för, utan att de springer iväg och skriker, psykfall. Vem …
”Där är du ju.” Jag hoppade till och tittade upp. Inte nu. Clayton satte sig bredvid mig på den smala bänken. Jag tänkte resa mig men han låste fast mig med ögonen. Fan ta honom! Ilskan bara kom upp, utan anledning. Inte så snällt att dra det över honom, men tyvärr satt han i riskzonen. ”Vad har du gjort med benet? Och säg inte att du var ute och joggade, mitt i natten”, sade han och vände sig helt mot mig. Ordet ventil dök upp. Inte, kommer inte att hända. Men jag svarade inte och tittade bort, men jag kunde inte ljuga heller. Jag var sämst på att ljuga, speciellt mot hans ögon. De var för talande, eller nej men … jaja struntsamma. Han rörde vid min axel. Jag ryckte till, en minnesbild från mannen dök upp. Han hade gjort samma sak. Han hade satt handen på min axel och försökte prata med mig, eller nej han försökte få mig att prata. ”Mår du bra?” frågade Clayton och verkade en aning orolig. Jag suckade.
”Trött och gamla minnen bara”, svarade jag. Så nära sanningen jag kunde. Han nickade och förblev tyst. Efter som jag inte stod ut med hans tystnad vände jag mig mot honom, men han var inte närvarande. Han var långt borta, innan han blinkade till och log mot mig. Jag rynkade bara pannan. Han suckade irriterat och muttrade något.
”Hej Clay!” Den där sötsliskiga rösten. Seriöst! Hon tittade på mig, nästan anklagande. ”Vad gör …” Eftersom mitt humör redan hade börjat sjunka som en sten, nådde den precis botten.
”Seriöst prata normalt!” Hon ryckte till av mitt plötsliga utbrott. Hon blinkade lite tafatt. ”Öppna munnen och prata som alla andra!” Nu skrattade hon. Jag reste mig upp. Någonting fick henne att backa. Ting … bekant. Omgivning. Allt började sakta att snurra. ”Du är inte fem!” Sedan började jag gå och självklart ställde hon sig i vägen.
”Du jag vet inte vad ditt problem är men …”
”Inte okej lyssna noga då. Ditt sötsliskiga sätt att prata, ditt barnsliga språk! Ditt fejkat blonda hår, dina irriterande bruna ögon! Ditt konstiga leende, eller heter det flin. Din hållning som en femåring, din lilla lek … Ska jag fortsätta?” Hon stod helt ljudlöst och bara tittade tomt på mig, antagligen irriterad. Clayton skrattade vilket fick henne att tveka. Hon viftade lite med håret och log elakt.
”Okej då gör jag väl såhär då”, sade hon surt och vände sig mot Clayton. Han stod på andra sidan bänken, lutade sig mot ryggstödet och log svagt. Vet inte när han ställde sig där, men nu gjorde han det iallafall.
”Försöka kan du ju alltid”, sade han och blinkade retsamt mot henne. Hon surade. Vad det nu var hon skulle visa så kunde inte hon det när han stod på den sidan av bänken. Undra vad hon skulle visa? Men nu när jag tänker efter, vill jag nog inte ens veta vad hon tänkte göra.
Clayton rörde sig inte ur fläcken förens hon vickade iväg. Jag himlade med ögonen.
”Gå normalt!” ropade jag efter henne. Hon vände, kom snabbt mot mig och måttade ett slag. Jag duckade och snurrade runt. ”Den som förlora sin hjärnkapacitet, det går ut i nävarna”, sade jag. Hon försökte slå till mig, men Clayton var snabbare. Han tog tag i hennes handled och drog den bak ryggen på henne.
”Du hörde, förlora inte din hjärnkapacitet”, sade han och skrattade smått. Hon drog sig loss och vickade vidare. Jag himlade med ögonen men kände att det var bäst att vara tyst, även om det var väldigt svårt att hålla munnen stängd. När hon försvann skrattade Clayton igen.
”Det var hon inte beredd på”, sade han för sig själv. Han vände sig mot mig. ”Får väl tacka dig.”
”Knappast”, sade jag och började gå. Han gick runt bänken så han hamnade framför mig. Jag gick nästan på honom.
”Jo, tror mig jag är tacksam. Hon bruka hänga efter mig hela tiden, så irriterande. Roande att se henne i … en besvärlig situation.” Jag bara skakade på huvudet. Fattade typ halva av det han sade. Bänken kom väldigt högt i mitt synfält och träden smetades ihop.
Jag ryckte till och jag tittade upp. Hörde en penna mot papper, fågelkvitter och … prat. Jag reste mig upp och skrek till. Det blev knäpptyst. Jag tittade ner på mina ben och såg att mina mjukisar var upprullade hela vägen till skadan. Såg farligare ut än var det var. När jag kikade sakta upp, eftersom jag var iakttagen. Emerald ögon. Vänta … vad hände? Han log retsamt.
”Jaså du, en joggingtur sade du.” Han höjde på ögonbrynen. Jag tittade mig omkring. Skolsköterskan. Jag drog snabbt ner byxbenet och satte mig på kanten, reste mig och började gå. ”Nej vänta, jag tror inte du ska gå alls. Skadan är inte kontrollerad …” Allt blev tyst omkring mig. Kontrollerat. ” … så därför tuppade du av.” Jag skakade mig tillbaka. Jag gick tyst runt honom, otroligt nog, och gick ut. Skolsystern kom in.
”Vänta Cynthia!” ropade hon. Men jag var redan ute. Men långt kom jag inte. Någon greppade tag i min arm och snurrade runt mig. Déjà vú. Clayton hindrade mig från att falla av det plötsliga riktningsbytet.
”Någon måste kolla …” jag drog mig loss.
”Jag vet okej, jag vet! Bara … lämna mig ifred.” Något han inte gjorde. ”Jag mår bra, bara … släpp”, fortsatte jag. Jag lyckades att komma loss en andra gång, men han tvekade. Skulle han stoppa mig eller inte? Han vald det sist nämnda. Jag gick länge under tystnad och bara tänkte. Hela dagen vandrade jag utan mål. Då jag ryckte till. Minnet. Nu vet jag vad som fattades, eller ja en lite del som fattades. Efter att doktorn pratade med mannen och kvinnan. Kvinnan och mannen bråkade precis innan de spände fast mig.
~~
Han pekade mot mig. ” … kontrollera detta ting blir hon livsfarlig men också värdelös. Det finns en balans, hitta balansen och du ha kontroll då är du inte bara farlig utan du vet hur du kontrollera dina tankevågor. Du har kontrollen över tinget, har du inte kontroll så blir inte du farlig utan din omgivning blir farlig för dig. Nu!” Han vände sig helt mot kvinnan. ”Ta fram grejorna och experimentera, jag vill ha resultat!” Lika snabbt som han pratade rörde jag på mig. Jag stod bara sådär bakom mannen. Han vände sig chockat om. Innan han skrattade. De försökte ta tag i mig, men jag fintade bort dem. Inte en chans. Mannen fick kalla på hjälp. Jag skrek och sparkade när de bar upp mig. De var tre män, vakter, som fick hålla fast mig ner mot sängen. Kedjorna skramlade då de försökte fler gånger att spänna fats mig. En fjärde vakt kom. Jag bet i händerna på vakterna som kom tillräckligt nära. Fler gånger skrek jag fula ord till dem, flera gånger hotade jag dem.
”Skynda er!” ropade mannen förskräckt.. Doktorn tittade hjälplöst på. In genom dörren kom stora maskiner och pipande saker. En kedja satt runt min handled, snart kom den andra. Sedan fotlederna och sist en runt midjan. Läderband vid överarmarna och en ovanför knäna. Jag satt fast. Men jag förde oväsen, mycket med oväsen. Maskinerna började surra och huvudet bultade. Huvudvärk. Tung huvudvärk.
”Kedjor på tredje nivån av värme. Syran är fullt ingång.” Mannen tittade bara på då kvinnan mixtrade med alla sakerna. ”Värmen ökar, nivå fem, sju … tio. Hon är klar!” Mannen pratade med mig men jag uppfattade inga ord, ville inte uppfatta ord. Men jag uppfattade vartendaste ord som lämnade hans läppar. Han hukade sig till min nivå och satte en hand på axeln. Sakta slutade jag kämpa, sakta så började jag att lyssna mot min vilja.
”Kontrollera viljan och du klara dig fint. Det sticker till lite i kroppen, men inget att vara rädd för. Vi hjälper dig bara. Okej …” Han nickade åt kvinnan som jag antog backade. Mannen pratade ganska lågt.
”Omgivningen kommer alltid att vara farlig för dig, min vän. Ingen kommer att förstå. Men jag gör. Du kan berätta allt som hände den kvällen. Precis allt. Jag lyssnar.” Mina läppar formade ord, men min tunga gjorde inga ljud. Min röst lämnade aldrig min mun. Jag skulle inte berätta för honom. Han pratade om farligheter för mig, då det är han som var denna farlighet. Jag tänker inte anförtro mig till honom, även om min hjärna skrek åt mig att göra det. Jag litade inte på honom, ändå så … ville jag lita på honom. Varför skulle han göra såhär mot mig om han ville att jag skulle lita på honom?
~~
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | maddeemaddee - 29 apr 12 - 13:44 | åh, du är så duktig på att skriva!
säg gärna till när nästa del är ute! | Notchii - 29 apr 12 - 02:07- Betyg:  | | Asså jag fattar inte :O Men det är det som gör den så bra :P Mejla nästa^^ | | sookisweetie - 28 apr 12 - 22:00- Betyg: | Vad bra! Du e så duktig!
säg till när nästa del är ute!! |
|
|
|
