Kannibalism [2] |
hade inte tänkt göra en fortsättning, men det blev en ändå! kommentera gärna vad ni tycker <3
När min strupe fylldes av den välbekanta järnsmaken växte ett leende sig allt bredare på mina tunna läppar. Jag såg inte vilket monster jag hade blivit, utan tiden hade förblindat mig. Det sega köttet gav mig ett tuggmotstånd medan levern kändes varm i min mage och blodet släckte min törst. Fortfarande kunde jag minnas första gången som jag hade smakat på en människa, första gången jag kände smaken av någon annan förutom av mig själv.
Min mor och far var ett par skickliga jägare och vi slog ofta läger djupt inne i skogarna eller längs stränder. De må ha varit två duktiga jägare, men att uppfostra barn eller åtminstone ge sitt barn kärlek, det var de sämre på. En dag när de gått för att jaga kronhjort ute vid slätten hade de inte kommit tillbaka. Visst var de inte världens bästa föräldrar, men jag ville inte vara ensam ute i skogen. Inte i mörkret och det ständiga prasslandet ifrån buskar runt omkring mig. Vid skymningen begav jag mig söderut eftersom jag visste att slätten låg åt det hållet. Långt bort mot världens kant färgades himlen rosa och solen syntes bara som en halv apelsin vid trädens toppar. Jag behövde inte gå länge alls förrän jag upptäckte mina föräldrar liggande livlösa vid en porlande bäck. Deras kroppar var sönderrivna och korpar hade redan börjat cirkulera eller landat en bit bort med ett avvaktande kraxande. Det var inte svårt att se deras dödsorsak utan de djupa rivsåren avslöjade mördaren. En björn.
Här blev minnet allt mer suddigt, kanske jag hade förträngt det hela, men jag mindes smaken av deras färska kött. Jag hade spytt upp det och magen verkade göra allt för att få bort människoköttet som skvalpade omkring inom mig. Efter varje bit jag tog så verkade mer av mitt gamla jag spolas bort. Medkänslan, sympatin, skillnaden mellan rätt och fel och längtan efter en annan måltid. Det ända jag ville ha var blod ifrån någon av samma ras som mig, en människa. Jag visste att det fanns fler som åt köttet av en medmänniska, men jag vägrade tro att jag var som dem. De utförde ritualer och höll till i en djup grotta där de dyrkade en Gud. En Gud som ofta förknippades med sjukdomar, insekter och skadeglädje. Jag hade varit där en gång förut, så klart hade de inte sätt mig eftersom att jag nästintill kunde bli osynlig om jag så väl ville. Både min graciösa kropp och mina kläder hjälpte till att smälta in i omgivningen. Jag hade inte stannat där inne länge, men tillräckligt för att se vad de höll på med och åsynen hade gjort mig tankespridd. Var jag ett monster som dem? Jag fortsatte att intala mig själv att jag endast gjorde det för att överleva, men djupt inom mig visste jag att det var en lögn. Sedan jag hade fått känna smaken av blod hade jag nästan utvecklat en grov besatthet. Dyrkarna hade i alla fall ordnat en stor fest i grottan och minst tolv personer satt radade längs ett stenbord och uppe på ett altare låg en medvetslös flicka med långt, blont hår. Bredvid henne stod en äldre kvinna klädd i en brun tunika och sträckte upp sina armar och blickade upp mot grottans tak. En silvrig dolk med ett snidat skaft sken i hennes hand. Ni förstår nog vad som hände sedan, men jag slet bort blicken. Jag visste nämligen vem flickan var.
|
|
|
|
