Jagad i snöstormen |
Med hjälp av den ihåliga pikstaven i järn, tog sig Björn fram. De iskalla vindarna drog i hans gråa skägg och fick hans ögon att tåras. Tårarna frös till is på hans kinder och hade bildat en hinna av fruset vatten på hans rosenröda kinder. Han visste att det varit galenskap att ge sig ut i ovädret. Men det hade varit ännu större galenskap att stanna i den där stugan. För en minut sen hade han, trotts de kraftiga vindarna, hört ett avlägset muller. Han hade bott i bergen tillräckligt länge för att veta vad det kom ifrån. En lavin. Och den hade säkert krossat hans stuga som om den varit gjord av tändstickor.
Han stannade och tittade bakom sig. De vita, miljontals flingorna skymde sikten så att han kunde inte ens se tre meter framför sig. Men känslan av iakttagelse fanns där. Och han kunde inte låta mördaren få tag i staven. Hellre dog han i snöstormen. Björn fortsatte att gå. Han var en gammal man på nära sjuttio år. Men trots sin ålder var han en kraftigt byggd man med lemmar av stål. Han hade levt i dessa berg i fyrtio år och miljön hade format hans ansiktsdrag kraftiga och fyllt hans ögon av visdom. En visdom som skrek åt honom att dra sig undan stormen. Men hans vänner hade dött för det dom trodde på, och han skulle göra detsamma.
Plötsligt hördes en hög knall, som överröstade vindarnas tjutande. Björn stannade till igen och vände sig hastigt åt alla håll. Skottet kan ha avlossats var som helst men varifrån och varför? Björn hade inte tid att tänka och fundera. Han måste fortsätta. Han tog ett steg framåt, och kände isen brista under hans fotsulor. Han visste inte ens att han hade kommit ut på isen. På mindre än två sekunder var han i iskallt vatten. Han lyckades både hålla fast staven och hålla sig över ytan. Han hade gått genom isen förut men inte i samma situation.
Björn la pikstaven på isen framför sig och började kravla sig upp. Om han haft med sig isdubbarna hade det gått lättare, men han hade haft för bråttom att fly.
En figur tornade upp sig framför honom, som ett spöke ur stormvindarna. Han var klädd i en långrock som fladdrade i vinden likt en flagga. Grova stövlar, militärbyxor och fingervantar.
Björn stannade upp när han såg honom.
Nej!
Mannen log.
- Trodde du du skulle kunna fly från mig? Pappa?
Björn svalde.
- Snälla Walter. Gör det inte!
Walter såg på sin far, som låg till halvt uppkrupen på isen, och säkerheten. Sen på pikstaven som låg framför honom.
- Den där tar jag. Han tog upp den.
- Nej Walter.
- Jag måste. Några sista ord? Walter höjde pistolen mot Björns huvud.
- Vem var det du sköt?
- Din gamle vän Hanns. Han var beväpnad med en kniv och pistol. Men han var långsam. För långsam. Jag gav honom en snabb död. Jag hade inget emot honom. Men dig pappa. Dig, har jag mycket emot. Chaou!
Walter sänkte pipan och sköt Björn i bröstkorgen. Björn nära kastades ner i det kalla vattnet igen och färgade det rött. Sedan sjönk han långsamt mot bottnen. Den sista mannen, näst efter sin son, som visste vilka hemligheter pikstaven bar på. Men ingen skulle nånsin dra Walter för mordet. Snöstormen sopade bort alla spår och Björns stuga var begravd under snömassor. Vad gällde Hanns kropp, skulle man tro att han halkat och stuckit sig själv i bröstet och skjutit sig själv i huvudet med sin pistol.
Men inte förrän om sju timmar.
|
| Kommentarer | | Safir - 26 apr 12 - 17:20 | | Slutet gör allt, det var riktigt oväntat. Bra! |
|
|
|
