Dödens man |
Det metalliska klingandet när det gyllene svärdet träffade stengolvet hördes genom hela grottan.
Forktesh föll ner på knä och såg tomt framför sig. De lila små strålarna som åkte kors och tvärs över hans hud gav ifrån sig ett lågmält knastrande ljud. Smärtan som vibrerade i hans lemmar var så enorm att den knappt kändes. Som varmt vatten känns kall när man håller handen under tillräckligt länge.
Vad hade han gett sig in på. Det var omöjligt att rädda sig från det hans öde givit honom.
- Din dåre! Du kan aldrig vinna det här! Du är svag, precis som dina förgångare!
Forktesh såg upp på mannen i den mörka kåpan. Ansiktet doldes av ett ondsint mörker under huvan.
- Så, fortsatte liemannen. Hur vill du att din död blir? Rösten var mörk och kraftfull, men lugn. Ett fräsande ljud hördes då liemannens svärd flammade upp i hans bara skeletthand.
- Jag är inte klar än..., fick Forktesh fram.
- Oh. Jo då. Djävulen har satt ett pris på ditt huvud. Och jag är den som fått uppgiften att ta din själ! Liemannen och höjde sitt svärd.
Forktesh såg på svärdet han tappat. Det låg två meter ifrån honom. Men han skulle aldrig hinna. Hans krafter började sina.
- Några sista ord? dundrade helvetets man. Forktesh skakade sakta på huvudet. Då så. Jag kan lova: Detta kommer att kännas smärtsamt.
Med en svepande rörelse körde han in det gråa, brännheta svärdet i buken på sitt offer. Det krasande ljudet när bladet krossade revbenen, stack till i Forktesh öron. Blodet som började sippra från hans dödliga sår färgade marken mörkröd. Han visste att svärdet gått igenom hans kropp och att spetsen stack ut ur ryggen på honom.
Först kände han inte något. Det tog ett par sekunder innan smärtan kom. Och när den väl kom, brände den så mycket att han inte fick fram ett ord. Han hade munnen öppen, men allt han fick fram ett hest gurglande ljud.
Hela världen försvann och blev till ett tjockt mörker. Därefter kom ljuset in som små bubblor, för att sedan föröka sig och fylla hela hans värld i ett bländande vitt sken. Han kunde fortfarande känna armar och ben men dom satt som i ett skruvstäd. Efter två sekunder kände han en behaglig värme inne i bröstet. Likt kolsyra bubblade den upp mot hjärnan.
Sakta sakta minskade det bländande ljuset och han märkte att han hade huvudet mot något hårt.
Han kunde inte förstå. Han var ju död, hur kunde han då känna. Ljuset försvann snabbt och han höjde på huvudet. Han befann sig i samma grotta. Liemannen stod ett par meter bort och hade ryggen emot honom. Men något stämde inte. Han tittade ner. Han låg på en kropp! Han ryckte till och drog sig bakåt. Inga ljud gav han ifrån sig. Och kroppen var en man i trettio-års åldern, klädd i en mantel och byxor. Ansiktet pryddes av en kortklippt frisyr och de bruna ögonen var tomma. Forktesh kände genast igen honom. Det var han. Hans kropp. Forktesh tittade på sin hand. Han såg den knappt. Den var helt genomskinlig. Vad var det här? Han såg på sig själv. Han tyckte ha kvar sin mantel och byxor på sig, men en genomskinlig version av dem. Han reste sig sakta upp.
Han var ett spöke. En ande som inte kommit till andra sidan. Men varför?
Han kröp mot sitt svärd. Det var något han ville ha klart för sig.
Han höll handen ovanför svärdsgreppet och tog tag om det. Knappen började glöda med ett grönt egendomligt ljus. Han höjde det och reste sig upp.
- Att allt ska vara på det svåra sättet! sa plötsligt liemannen och snurrade runt och samtidigt höjde handen i brösthöjd. En dolk for iväg mot Forktesh. Han höjde instinktivt svärdet, dolken träffade svärdet med sådan kraft att krigaren kastades bakåt.
Han lyckades på håret behålla balansen. Liemannen försvann i en svart, dov explosion och dök upp bara tre decimeter ifrån honom på samma sätt, och gjorde en rörelse med sitt brinnande svärd. Forktesh parerade, men var nära att tappa svärdet igen. Liemannen drog tillbaka svärdsarmen och hytte sedan snabbt med svärdet framåt. Den svimfärdiga smärtan fick honom att stappla bakåt. Han såg ner på sin ena sida. En svart sörja rann nedför såret.
Vad var det här. Spöken kunde väl inte göra illa sig?
- Tror du att du är odödlig nu bara för att du är ett spöke?! Du kan tro vidare! Liemannens svärd for ner mot Forktesh vänstra axel. Krigaren tog tag om sitt svärd med båda händerna och parerade svärdshugget. Men liemannen drog inte tillbaka sitt svärd som han gjort förut. Han tryckte på och lågorna som slog om det gråa stensvärdet ändrade färg till ljusblåa.
- Sluta kämpa emot, så ger jag dig din andra död. Och den kommer vara förevigad! ekade dödens man med lugn röst.
- A-aldrig. Men Forktesh krafter sviktade. Han kastade sig åt höger och liemannens klinga missade hans axel med en hårsmån och slog ner i stengolvet med en smäll. Forktesh såg sin chans, reste sig upp och körde in sitt svärd i liemannen.
Men Forktesh leende försvann snabbt. Liemannen visade inga tecken på smärta, han bara såg med sin svarta huva på Forktesh.
- Din död kommer nu! Liemannen höjde sitt svärd och körde in det i Forktesh, drog ut det snabbt innan smärtan hann registreras av krigarens hjärna och gjorde en svepande rörelse. Ett nästan genomskinligt mjukt föremål flög genom luften och landade tyst tre meter bort. Där Forktesh huvud en gång varit, dröp bara en svart, kletig vätska ut. Forkstesh huvudlösa spökkropp föll åt sidan. Den svarta sörjan började fräta på stengolvet och ge ifrån sig en krutaktig lukt. Små röda sprickor sprack upp på hans osynliga kropp. Liemannen höll fram sin knotiga hand mot kroppen med handflatan utåt och kroppen exploderade i ett blå-rött eldklot.
- Dohh zhooh! Ljudet dödens man gav ifrån sig verkade komma från alla håll och klippblock började falla ned från grottans tak Golvet började skaka och sprickor på en halvmeter bildades. Ett svart ljussken bredde ut sig från liemannens bröstkorg och täckte snart hela honom och gjorde att han sakta försvann i tomma intet, just som ett jättelikt stenblock träffade marken han stått med ett brak.
|
| Kommentarer | | Safir - 26 apr 12 - 17:19 | | Gillar den här skarpt, fortfarande. ^^ |
|
|
|
