Min vision av helvetet |
Dessa vidriga odjur som dväljs i mörkret fördunklar min syn och mitt sinne. De flyger bakom mig medan jag med förtvivlans kraft springer in som en vettvillig i den mörka djungel som växer intill min mörka grav där jag vakande upp i tidens morgon. Enda sedan den dagen har jag varit fastkedjad i den min tunga gravsten som är inbäddad i jorden där jag är lagd. Men när jag vaknade upp i min kista så förföll det mig konstigt att jag icke var död utan att ännu så var min livstråd hel.
När jag med stora grävtag hade grävt mig upp ur den mörka, kalla jorden satte jag mig och lät eld regnet skölja bort mina bittra tårar. Jag satt där i tusentals år och grät, jag grät ut alla sorger och besvikelser. Men ehuru jag satt där allena och grät i ett tusen år så släckte de inte min sorg eller drev ut ångestens demoner ur mitt bröst.
När jag med tunga steg sprang igenom denna fördömda djungel så lyftes blicken min emot skyarna ovanför mig. Allt jag såg var en röd himmel som stod i lågor, himmelen, luften, molnen allting stod i brand. Eldblixtar haglade ner på min söderhavs ö och satte eld på både djur och växter. Över denna eld fyllda himmelen så steg det upp en stor svart sol som med sina mörka strålar fördunklade allting dess strålar snuddade vid. Jag sprang med förtvivlan i mitt bröst och döden hack i häl. Träden som jag sprang förbi kunde jag inte urskilja helt men trots min fart och dunklet som deras blodröda blad skapade så kunde jag se att ur deras gråa stammar så växer det armar.
Nej, mina ögon bedrar mig inte det är verkligen människoarmar. Till en början så tycktes de vara stilla och hänga livlöst längs stammen som att en galen kirurg helt sonika hade slarvigt sytt på dem. Men så var inte fallet, för när jag kom nära inpå dem så började de att gripa efter mig. Allihopa med ett gemensamt utfall så försökte de fånga mig. Blodiga, smutsiga naglar rispade min hud, lämnade djupa infekterade sår i huden min. Kalla, stela händer grep tag i mina armar, mitt hår, mina kläder och i mitt kött. Med förtvivlans krafter så slet jag mig loss ifrån deras stela grepp och fortsatte springa då jag kände hur det som jagade mig började ta in på mig.
Jag började springa när jag hörde deras avgrundsvrål. Ljudet av ett tjugotal strupar som skriker ut sitt hat och smärta samtidigt drev mina nerver bortom helvetet. Panikens hand tog ett starkt grepp om mitt mörka hjärta och jag sprang om möjligt ännu mer frenetiskt.
Jag började springa in en del där träden började växa tätare och avstånden mellan armarna blev allt mindre. Det började nu bli svårare att undvika armarna, deras blodiga naglar blev allt vassare och de rev upp ännu djupare sår i mitt kött. Jag snubblade fram då de djävulska armarna slet tag i mina vrister, men jag trampade på dem och de lossade sitt grepp. Ångesten byggdes sakta men suggestivt upp i mitt bröst och gjorde mig fullkomligt galen. Rädslan för att dö, för att falla ner i det ohyggliga mörkret, att bli begravd åter igen var förkrossande för mitt psyke. Men ehuru den var förkrossande så drev dödsångesten mig med en glödande piska så att jag sprang med förnyande krafter.
Då plötsligt såg jag en öppning mellan träden. Armarna var så långt ifrån varandra att man kunde enkelt som ingenting springa mellan träden utan att röras av dessa förrädiska armar. Öppningen kom närmare och närmare för varje steg jag tog emot den. Mina plågoandar som jagade mig insåg nog också detta och ökade på sina steg, de vrålade som vettvillingar och deras små steg hördes i det svarta solskenet. När deras avgrundsvrål ökade i intensitet så kom det en stank så ohygglig och vedervärdig att inälvorna kom att vändas ut och in i magen min. Den fick gräset vid mina fötter att vissna och armarna på träden att ruttna. Det doftade som ruttnande och variga sår som inte blivit rengjorda på flera decennier. Lukten framkallade kräkreflexerna mina, men jag svalde ner spyan med en rysning och fortsatte springa.
När jag kom igenom träden så öppnades skogen framför mig och himmelen stod öppen. Solens strålar nådde inte detta skog palats så att himmelens lågor lyste upp allting med sitt orangea ljus. Då utan förvarning så korsade en sten min väg och jag föll hårt till marken. Jag fann mig själv ligga där i gräset och andras tills jag kom på att mina plågoris fortfarande var efter mig, så jag tittade bakom mig och för första gången så såg jag var de faktiskt var. Det stod där tjugo till trettio halvvuxna bebisar. De hade stannat vid kanten av skogen som att de hade en osynlig vägg som stoppade dem. De stod bara där och stirrade på mig. De var inga vanliga bebisar, i händerna hade de knivar, från deras magar så hängde navelsträngen kvar, möglig och ruttnande. Vissa hade hål i sina små putmagar där tarmar hängde ut, vissa hade bara svarta hål där tarmarna hade rentav trillat ut, alla var såriga på hela kroppen, djupa infekterade sår där var slipprade ut. Detta förklarade den hemska odör som steg från dem.
Deras huvuden var muterade, med vassa tänder och onaturligt stora gap, i pannan så hade de horn, de hade allt från 1 till 7 horn vad jag kunde se. Hornen växte inte symmetriskt eller jämt alls, de hade olika platser på alla deras huvud, bebisen som stod längst fram hade ett horn som hade växt fram precis ovanför höger öga. Detta gjorde att hans öga trycktes ner lite och hans syn måste vara en aning snevriden. I ansiktet hängde det också tentakler ovanför munnen, nästan bläckfisktentakler, dessa var dock symmetriska, de hade sex stycken var som hängde på överläppen. Det fanns lite slumpaktig utsatta tentakler lite varstans på deras kroppar. En av dem hade en arm som var en slemmig tentakel, en annan hade ett ben, en tredje hade en som växte fram ur magen.
De bar endast höftskynken och på deras kroppar var det en massa variga bölder som såg ut att vara väldigt smärtsamma. Till en början så hade deras ansikten utstrålat det djupaste hatet men nu så såg jag rädsla. Den bebisen som var längst fram skrek något på ett okänt språk sedan så sprang han iväg med de andra först. Det var sedan när de givit sig av som jag förstod vad de var för något. De var barn som inte blivit döpta. Då för första gången sedan jag trillat där så såg jag ut över slätten där jag befann mig. Jag befann mig på en kyrkogård utan kyrka. Det låg en massa gravar så långt jag kunde se. De satt inte i prydliga rader utan de satt slumpvis och de var halvt över vuxna med röda rötter som sträckte sig överallt på hela kyrkogården. Jag ställde mig upp så jag kunde se bättre. Då kände jag en vibration i jorden jag stod på och kände hur någonting tog tag i mitt ben.
Det var en hand, en halvt ruttnande hand som hade letat sin väg upp ur jorden där den var lagd. Jag försökte slita mig loss men den var mycket stark och lossade inte sitt grepp. Då kom det en annan och tog tag i samma ben. Det kom flera händer och tog tag i mitt andra ben. Jag försökte slita mig loss med alla mina krafter, men i mina vettvilliga försök resulterade bara i att jag trillade baklänges. Fler händer grävde sig upp och tog tag i min tröja bakifrån, de hakade sig fast i varandra över mitt bröst och slet i mitt hår. Några tog tag i mina händer och höll de intill sidorna mina. När jag låg där så såg och kände jag hur marken en meter framför mig började att bukta uppåt. Och ur denna förbannade jord så steg en best upp så förfärlig och ohygglig att blotta synen av den drev mig tillvansinne av rädsla.
|
| Kommentarer | | Safir - 29 apr 12 - 19:13 | | Har redan läst dem, lyckades kopiera Tolkiens skrivsätt i en tävlingsnovell för ett par år sen. Eller, i alla fall delar av hans skrivsätt. ^^ | | Agony - 26 apr 12 - 18:47 | Trevligt, är ett fan av det jag också :)
Så bra bemästrar jag det dock inte, kan bemästra det mycket bättre.
Men ett tips, läs Narnia och Härskarringen böckerna. De har hjälpt mig en
massa med språket och inspirerat mig en massa! | | Safir - 26 apr 12 - 18:09 | | Agony: Ah.. =) Tja, jag gillar det morbida och melankoliska, så historien passar in bra, och beträffande språket så är jag lite svag för det äldre sättet att tala och skriva. använder en del själv, men jag är inte ens i närheten att bemästra det som du. | | Agony - 26 apr 12 - 16:59 | Safir: Hade stycken var tionde rad ca när jag skrev den i pages men det blev fel
när jag kopierade in den här, men ska försöka redigera den. Jag kan icke med
mänskliga ord beskriva den lycka som dväljs i mitt bröst när du säger att
du fattat tycke historien och mitt gamla språk, ty jag har en förkärlek för båda två! | | Safir - 26 apr 12 - 16:41 | Kompakt men bra. Ett tips är att försöka lätta upp texten med lite fler stycken och/eller radbyten, bara något som inte ger rad på rad på rad hela tiden.
Men själva historien är riktigt bra, gillar det ibland gammla språket. |
|
|
|
