Flykt ur ett barns ögon |
Flykt ur ett barns ögon
Solen sken starkt genom dem glaslösa fönstren,och värmen var kvävande in i det trånga klassrumet.
Barn satt tysta och inträngda i sina bänkar,man kunde se tröttheten och svettet i deras små ansikten. Alla kastade längtansfulla blickar på den runda klockan,i väntan på att dagens sista lektions ska ta slut. Det svarta uråldriga tavlan,var full av invecklade skriv regler,läraren hade tillbringad den senaste halv timmen med att skriva och förklara dem ordagrant för eleverna,som plikttroget lyssnade på den tråkiga förläsningen.
Leila satt i andra bänken till höger mellen två tjejer, som hon varken kände eller tyckte om. Det var hennes andra vecka på den nya skolan, och hon avskydde det. Avskydde att vara tvungen att lämna sina vänner,lärare och skola. Hennes föräldrar var alltid oroliga att det skulle hände henne nåogt, att kanske en bomb skulle explodera när deras lilla dotter var på väg till skolan, eller att hon skulle kidnappas av terroristgrupperna som begär stora lösningssummor,tillslut kom de på lösningen att flytta henne till den närmaste skolan även om den var liten och dålig. Farfar skulle köra henne på morgonen och pappa hämtar henne på eftermiddagen. Mamma hade sagt till Leila att det var för hennes säkerhet de grjorde det, att hon måste förstå och anpassa sig till situationen. Det spelade ingen roll hur mycket hon klagade,grät,eller bad. De lyssnade aldrig.
Livet för Leila och många andra barn har förändrats väldigt mycket ända sedan kriget bröt ut mellen U.S.A och Irak för tre år sedan. Bara mellen en dag och natt stog hela landet i krig, Leila hade då nyss fyllt sex år,och hon visste inte vad krig var för någonting, visste inte hur farligt det var,att dem allihopa svävade i dödsfara. Det enda som hon hade kvar av kriget var vaga minnen om hur alla var rädda, hur de samlades i ett enda rum när det höga varningssignalen gick igång. Lilla systren som klamrade sig fast vid mamma vättskrämd av de högljuda explosionerna. Pappa och farfar som oroligt lyssnade på nyheter i radion och mamma som försökte alltid att vara lung och kontrollerad,trots att hon ryckte till vid minsta ljud. Leila såg den uppjagade blicken i vuxnas ansikten,men hon förståg inte varför de var rädda och oroliga. Hon tyckte att det var spännande på något sätt ,som om hon tittade på en atcion film eller lekte ett påhittat lek där allt skulle ordna sig i slutet,men den här gången så bar slutet iget lycka med sig utan bara en börja av orohet och fruktan för vad som kommer att hända nästa sekund,och vem som står på tur att dö …..
Det höga ljudet av skolklockan väckte Leila ur hennes tankar. Glad att skoldagen var slut samlade hon böckerna i en prydlig hög och la dem i väskan. På väg ut såg hon elever som rusade förbi på väg till bussarna,de skrattade och såg ut att ha riktigt roligt tillsammans. Hon såg på dem suckade och fortsatte att gå ensam genom skolgården. Pappa väntade på henne som vanligt i sin vita Renult ,som han nyligen har köpt. Den var alldeles ny och han var väldigt noga med att hålla den ren och skinande vit. Leila sprang fram till bilen och satte sig direkt i framsättet. Glad såg hon på sin pappa och sade
”Hej pappa!”, han ryckte till och såg på henne.”Åh..hej gumman ”
Det låg oro och ängslan i luften runt omkring honom. Leila blev genast på sin vakt nåognting var inte som det ska. Hon samlade mod och förberedde sig på det värsta och frågade
”Pappa ..är något på tok”
” Nej...nej inget är på tok, jag är bara lite trött” han undvek att titta henne i ögonen och plötsigt blev han upptagen med att få igång bilen. Leila viste att han ljög för henne, och hon var tacksam för det. För att vad det än var,så vill hon inte veta.
En stark doft av nyklippt gräs spred sig över hela uppfarten. Leila drog in ett djupt andetag av lukten som betydde hemma för henne. Hon viste att mamma skulle stå i dörren föratt hälsa henne välkommen,men idag var hon inte där. Oroligt sprang Leila in till huset ”Mamma..mammma var är du?” ingen svarade. Lilla systern Rend satt i vardagsrummet.Hon åt ships ur en skål som hon hade i knäet,och tittade med inlevels på sitt favorit barnprogram med högsta volym. Arget stängde Leila av tv:en och ställde sig framför henne.
” Nej.. varför gjorde du så” Leila tittade på sin syster som var nästan gråtfärdig nu och frågade argt ”Hör du inte att jag ropar på mamma var är hon?”
” Jag vet inte .. hon fick ett samtal och sen skyndade sig ut ” Rend försökte att sätta på tv:en men Leila stod i vägen.
” var någonstans ut?”
” Jag vet inte ..snälla kan inte du låte mig se klart nu?”
” Leila låt din syster vara i fred” Leila vände sig om pappa stod i köksdörren och tittade argt på henne. ” Mamma är hos grannen, de har det svårt nu. Hon...hon hjälper dem.” Leila tittade frågande på sin pappa ” Hjälper dem..”
Pappa sukade uppgivet och sa ” Ja.. .Karim har just blivit skjuten imorse,två skott i ryggen”
Nu förstog Leila varför pappa har varit så orolig och tankspritt. Karim är en av hans bästa vänner, nästan som en bror. De har båda tjänstgjort i armèen tillsammasn och hållit ihop ända sedan dess. Pappa har alltid sagt att de vänner man får i armèen är inte bara vänner utan bröder för livet, att man kan lita på dem och räkna med att de skyddar ens rygg när fienden anfaller. Leila såg hur ledsen pappa var, hon ville hjälpa och trösta honom men visste inte hur.
”Pappa ..tror du att han överlever ”
”Jag vet inte gumman. Vi kan bara vänta och se hur det går ”
Leila visste att han inte skulle göra det men kunde inte säga det högt för sin pappas skull. Hon blev inte längre förvånad eller ens rädd när vuxna talar om sådana nyheter för henne. Död och terrorism blev till en del av livet och vardagen,man kunde bara hoppas på att det inte var ens tur nästa gång.
Människor som levde i Irak vägrade att låta krig förstöra livet för de. Varje morgon vaknade man upp gick till jobbet eller skolan,trots vetskapen om att man kanske inte återvänder hem den dagen.
När mamma komm hem på kvällen var hon helt slut. Hon såg ut att ha åldrats tio år på bara en dag. Efter att hon berättate hur farligt Karims tillstånd var,åkte pappa till sjukhuset så fort han kunde. Leila såg hur sin mamma väntade oroligt vid fönstret på att pappa ska komma tillbaka. Hon ville också vänta på sin pappa,men kunde inte hålla sig vaken länge och somade på soffan.
”Adam!,jag har varit orolig. Hur är det på sjukhuset?”
sömndruken hörde Leila sin mamma prata med pappa. Han måste ha kommit hem,tänkte Leila. Hon gnugade ögonen och öppnade de. Svagt ljussken trängde sig igenom de tjocka gardinerna,klockan visade att det var fem på morgonen. Tyst tassade Leila till köket där mamma och Pappa var. Gömd bakom dörren hörde hon för första gången i sitt liv sin pappa gråta. Hon hörde honom helt förkrossd säga.
” Han är död! .. min bästa vän han är borta.” genom nycklehålet såg hon hur mamma kramade och tröstade pappa.
”Du måste vara stark Adam,för oss och för din skull” hon snyftade och kramade honom hårdare
” De som är döda kan inte längre känna smärta eller oro,det är de levande som lider...han har det bättre nu”
”Jag kan inte bära det längre Meila..sorg för dem som är borta och rädslan att förlora någon annan....” han torkade sina tårar ”..hur mycket mer ska kriget ta ifrån oss. Jag är rädd för dig för barnen,bara tanken på att förlora er ger mig madrömar.”
Leila kunde inte och ville inte höra mer.Hon sprang till sitt rum och försökte att kväva sina tårar,men det hjälpte inte de fortsatte bara att rinna nerför kinderna.
Begravningscermonin hålls nästa dag på morgonen,och på eftermiddagen åt alla sorg lunch hemma hos Karims familj. Hanns bror,äldsta son och fru stog i dörren och välkomnade alla som kom och tog emot deras tröst och beklagningar. Leila såg på sonen när det var deras tur att hälsa. Han stog tyst rakryggad och beslutsam,men ändå på ett ledsamt och knäckt vis. Hon kunde inte tro att det var samma pojke som hon brukade leka med. Det var som om han blev en vuxen under bara en natt, det var väldigt sorgligt och skrämande. Jag skulle inte vilja vara i hanns ställe,tänkte hon
”Åh Meila,Adam..han är..jag kan inte tro det” Leila såg hur tant Selma gråtande kramade hennes mamma.
”Selma..tro inte att han är borta.vi har honom alltid i våra hjärtan.” pappa klappade henne på axeln och försökte att trösta henne. Tant selma såg tacksamt på mamma och pappa.
”Tack mina vänner. Ni har alltid varit där för oss och för honom ända till sista sekunden..” hon snyftade,och verkade försöka att samla sig ”..kom vi går in och får i oss lite mat nu”
Två månader senare....
Atmosfären hemma var väldigt orolig och dyster. Ständiga samtal komm från pappas syskon som allihop bodde i Tyskland,specielt från pappas äldsta syster Taniya. Hon pratade i timtal med pappa och mamma,och försökte övertyga dem om att fly till ett annat land. Mamma var en aning obeslutsam och rädd,men pappa verkade tänka seriöst på förslaget. Han var tankspritt och svarade inte på tilltal.
En varm sebtemper kväll hörde Leila mamma och pappa diskutera saken i träggården. De satt på den stora gungan brevid varandra hand i hand.
”Tror du verkligen på det Adam?..”mamma lät misstänksamm men ändå hoppfull på något vis”..att vi kan börja om på nytt någonstans där det är säkert,där våra barn kan växa upp och leva i fred”
”Jag vet inte riktigt. Vi måste kämpa och strida våra egna strider föratt överleva.” Leila kunde känna en kämparglöd i sin pappas röst.
”Jag är lite rädd, det är trots allt olagligt. Tänk om det händer dig något. Folk dör ju hela tiden i försök på att fly.”
” För min familj är jag beredd att ta den risken,men du behöver inte oroa dig för det. För att om vi flyr så gör vi det med flyg det är mindre dödsfall där. Det värsta som kan hända är att man blir gripen och tillbaka skickad.”
Mamma såg en aning lättat ut men sen blev hon fundersamm ” Du vet att det kostar nästan en förmögenhet,varifrån ska vi få alla dessa pengar?”
”Mina syskon har samlat ihop en summa pengar för oss,och om vi säljer bilen och några av dina guld smycken så tror jag att vi kan få ihop det.” pappa tittade hoppfull mamma i ögonen och frågade ”Meila,är du med mig på den här resan? Ska vi söka en bättre framtid tillsamans för oss och för våra barn?” mamma tittade länge på honom men till sist svarade hon ” Jag ska alltid stå vid din sida ända till slutet” ett stort leende spred sig i pappas ansikte. Han kramade henne hårt ” Vet du hur mycket jag älskar dig Meila?” mamma log och kramade honom tillbaks ” Ja,och jag älskar dig mer”
Det var första gången Leila såg sina föräldrar le på väldigt länge. Hon kom också på sig med att le. Vad spännande,tänkte hon ett nytt äventyer är på gång.
Det hela gick så fort,under bara en månad var allt färdig planerat. Flyg biljetterna var bokade och väskorna packade. De skulle först flyga till Syrien med sina riktiga pass,och där vänta på att faster Taniya ska komma med de falska. Hon hade erbjudit sig själv att hjälpa till med smuggligen. Där efter skulle de fortsätta med flyg till Tyskland. Leila längtade efter att träffa sin mystiska faster,som spelar huvudrollen i det här ävntyret.
Hela släkten visste nu om det som Leilas föräldar planerade. Moster efter morbror kom för att hälsa och ta förväl av Meila och hennes barn. Besöken slutade alltid med gråt och kärleksfulla kramar. Det mesta som jag kommer att sakna är nog de,tänkte Leila. Den stora familjen som jag har blivit uppvuxen i och alla mina kusiner som jag brukade leka med. Varje dag innan resan gick hon runt i huset och tog förväl av rummen,sina leksaker,favorit ställen, trädgården och den röda rutschkanan. De hade renoverat huset efter kriget och bytt ut all glas som gick sönder mot en speciel glas som såg blå ut från utsidan. Leila tyckte om det blåa glaset med väggarnas vita färg. Det ger huset en magisk prägel,tänkte hon som ett sago slott från disneyland. Hon brukade leka prinsessa och prins med sin lilla syster och låtsas att huset var deras slott. Pappa spelade häst i leken och de fick rida på hans rygg , mamma var den magiska feén som uppfylllde deras önskningar. Innan kriget fyllde kärlek och lycka den lilla familjens liv,men nu lever de i ständig oro och elände.
Tidigt i grynningen var farfar och farmor den enda personerna som vinkade Leila adjö. Farmor vinkade och hällde vatten ur en kanna efter de. Leila och Rend tittade från fönster rutan och vinkade tillbaks ”Mamma,varför häller farmor vatten efter oss?” frågade lilla syster Rend
” Så att vi återvänder hem en dag,älskling” sa mamma och log.
Tre timmar senare flög de högt uppe i himlen. Det var första gången för Leila att flyga,och det var underbart och fascinerande. Från fönstret kunde hon se husen krympa till små svarta pricker på marken,och bilarna såg ut som små myror på vägarna. Hon fortsatte att titta ända tills molnen var det enda hon kunde se,sen började hon gäspa och somnade på mammas axlar.
” Leila..Leila vakna!” mamma skakade Leila och försökte att väcka henne.” Mamma..” Leila gäspade ”...är vi frame nu?”
” Ja, älsklig komien upp med dig. Vi måste gå nu.” Leila ville inte stiga av planet. Hon önskade att flygturen var lite länger och längtade redan till nästa gång hon ska flyga igen.
Natt tre dagar före nyår en månad senare...
Leila kramade sin pappa hårt”Jag kommer att sakna dig pappa” de stog i entrehallen i huset där de hade bott den senasete månaden. Mamma lilla syster och faster satt redan i taxin och väntade på henne. Det var idag som det riktiga aväntyret skulle börja och hela familjens framtid stog på spel. Det enda som de inte har räknat med var att pass smuglaren skulle bli gripen på flygplatset med just passet som pappa skulle ha, så han är nu tvungen att stanna i Syrien. Det var ren tur att faster klarade sig med de andras pass. Mamma och pappa hade ett stort gräl veckan innan,för att pappa vägrade att släppa iväg de medan mamma ville inte ge upp och fortsätta. Tillslut gav pappa med sig och lät de åka iväg utan honom.
”Leila..gumman jag kommer också att sakna dig...” pappa tittade Leila i ögonen. Han ville att hon skulle förstå alvaret i stuationen,men samtidigt var ledsen för den tunga bördan som han kommer att lägga på hennes små axlar”... du måste förstå att det ni kommer att göra nu är väldigt farligt. Lova nu att du kommer att vara snäll och lyssna på mamma och faster och göra som de säger..” leila nickade”..jag räknar med att du som är äldst hjälper mamma. Ta hand om din lilla syster och bråka inte. Du måste lära dig att vara stor och ansvarig och att klara dig själv när mamma inte är hemma. Förstår du vad jag säger gumman?” Leila kände sig som en vuxen när pappa pratade med henne på det viset. Hon tittade på honom lika alvarlig som han var och sade ” Pappa,jag förstår fullkomligt vad du menar,och jag lovar att göra som du säger” pappa log och kramade henne en sista gång innan han sa ” Gå nu innan ni blir försenade” Leila pussade honom på kinden och sprang till taxin. Pappa stog kvar i dörren och vinkade av de. Leila fortsatte att titta på honom tills de rundade ett hörn och han försvann ur sikte. Inget skulle vara detsamma efter idag,tänkte hon allt kommer att förändras.
Flygplatse var full av stora folk skaror som fyllde hela stället med sina resväskor. Köerna till incheckningen var jätte långa. Mamma och lilla syster stog i en anna kö än Leila och faster,för att de inte skulle dra till sig upp märksamhet. Leila låtsades vara faster Taniyas yngsta dotter Ola för att hon var väldigt lik henne och vid ungefär samma ålder,medan mamma och lilla syster låtsades vara några främlingar som de inte kände. När de lämade ifrån sig bagaget gick de till kontrol disken,där en flygofficer satt. Lila tyckte att han såg skrämande och hotfull ut i sin gröna uniform. Hon kramade fasters hand hårt och försökte at tänka på någt annat,men faster såg att hon var rädd så hon stannade böjde sig ner och sa till henne” Leila var inte rädd jag är här med dig”
”Men tänk om han kommer på oss faster”
” Nej,det kommer han inte att göra . Var inte oroligt och låt mig sköta det ok?”
Lila nickade ” Bra duktig flicka lita på mig”
Hur kan hon vara så stark och orädd, tänkte Leila faster Taniya utstrålade alltid en stark självsäkerhet känsla som man kunde nästan ta på, samtidigt var hon världens snällaste faster. Jag tycker om henne jätte mycket.
När det var deras tur tog faster farm passet för visning,men innan hon gav den till officern la hon en hundradollars sedel inuti sen sa hon till officeren ” Snälla kan du inte snabba på lite? Jag vill shoppa på fri marknaden inna vi åker” Lila kunde knappt tro sina ögon officeren blev inte arg als istället tog han ut pengarna och la dem i fickan och sa till faster ” Ja,frun absulot.Jag ska inte fördröja er för länge” han stämplade passet utan att ens titta ordentligt i det,sen gav han den tillbaka till faster med ett stort leende på munnen. När de var utom hörhåll sa Leila” Owo.. faster jag visste inte att man kunde göra så. Jag trodde att han skulle bli arg eller något sånt” faster Taniya log och sa” Leila, vissa människor kan man köpa här i livet. Alla är inte lika oskyldiga som de verkar.”
Lite längre fram träffade de mamma och lilla syster,men de sa inget till varandra utan bara satt tysta och väntade på flyget som totala främlingar.
Ungefär vid gryningen lyfte flyget till Libanon där de skulle byta flyg till Danmark. Flygturen var änno roligare änn förra gången för Leila. Det här gången var den fylld av spänning och fara plus att hon somnade inte halvvägs utan var vaken tills de landade en och en halv timme senare.
Faster och mamma fortsatte att bete sig som totala främlingar och ställde sig vid olika köer vid pass kontrollen. Leila var inte rädd den här gången hon litade på faster,så hon tittade på mamma den här gången. Hon stog i en mycket kortare kö än de och var först vid disken. Leila såg hur flygofficeren tog emot mammas pass och öppnade det och tittade på bilderna och under sökte den riktigt någa. Han såg en aning misstänksam ut och började fråga ut mamma som såg allt oroligare ut,sen ringde han ett telefon samtal och kort där efter kom en anna officer som också började titta på passet och undersöka den. Leila blev allt oroligare för sin mamma tänk om hon blir gripen och tillbaka skickad vad ska hända med henne då. Plötsligt tog den andra officeren en stol och ställde sig på den under tak lampan,sen riktade han passet mot ljuset och tittade på trådet som passet var sydd med. Leila kunde knappt svälja så mycket rädd var hon,men sen kunde hon andas ut för att officeren gick tillbaks och stämplade passet och gav den till mamma. Han bad om ursäkt för fördröjningen, sa att det var inget fel på passet och att hon kunde gå.
Det var så nära,tänkte Lelia tack och lov att det inte komm på henne.
Flygturen var mycket längre till Danmark än Leila hade förväntat sig. Hon somnade och vacknade två gånger och de var änno inte framme. Det var de längsta fem timmarna i hennes liv, lilla syster Rand som satt med mamma några rader längre bort blev åk sjuk och spydde flera gånger. Hon började gråta och väckte alla passagerare som sovde,mamma var själv jätte trött och stressad. Leila var rädd att folk skulle börja fråga,men sen komm flygvärdinnan och hjälpte mamma och gav henne någon medicen som lugnade lilla systern och fick henne att sova. Leila kände sig så lättad när hon satte foten på fast mark igen. Efter att ha hämtat bagaget och checkat ut träffade de Liam faster Taniyas man vid utgången. Han var en medelåldersman med ett vänligt ansikte och några vita hårstrå i luggen. När faster Taniya såg hon sprang hon fram och gav honom en riktig björn kram,han skrattade kramade henne tillbaks och sa ”Jag visste det. Jag visste att du skulle klara dig.jag var inte ens orolig” faster Taniya gjorde en sur min först men sen började hon också skratta ” Nej nej inte alls orolig,så det var någon annan som ringde varanan timme de senaste dagarna för att kolla upp läget” svarade hon ironisk. Liam fortsatte bara att skrata och hälsade sen på barnen och mamma ” Hej! Det var länge sen vi sågs. Det visade sig att du har starkare närver än oss alla här Meila”
Mamma log och sa” Liam, du anar inte. Det var det svårase jag har någonsin gjort”
” Det värsta är över nu.Dags för lite vila nu håller ni inte med?” när alla nickade till svars fortsatte han ” Då så kom vi går till bilen nu”
När de allihopa satt i bilen,berättade Liam att de skulle sova över hos en vän till honom i natt och att de skulle fortsätta imorgon. Alla var väldigt trötta och hade inget emot en varm säng som låg inärheten så de åkte iväg. Liams vänn Hamid visade sig vara en riktigt rik snubbe han bodde i en jätte stor villa med femton rum i utkanten av köpenhamn. Han och hans familj gav de en riktigt varmt välkomnande och efter middagen somnade alla trötta men väldigt mätta.
Nästa morgon började de vuxna diskutera i vilket land Meila och hennes barn ska kapitulera inför myndigheterna. Meila ville åkta till Tyskland med Taniya och Liam,men de sa bara atta det var väldigt dåliga invandringsförhållenden där och att det kunde ta flera år för henne att få ett uppehållstillstånd. Efter massor med diskutioner och flera telefon samtal med Adam bestämde de sig för att Sverige var den bästa möjliga lande man kunde åka till.
”Sverige?..jag har aldrig hört talas om den” sa Leila när mamma berättade för henne att det ska åka dit nästa kväll” Vet du var det ligger mamma ?” frågade lilla syster Rand nyfiken ” Uppe i norr älskling” svarade mamma”Men mamma är det inte bara isbjörnar som bor uppe i norr?” frågade hon lite förvånad” Nej,Rend.Sverige ligger inte så högt uppe i norr och det bor massor med mäniskor där” svarade mamma tålmodigt.
”Mamma jag vill inte åka dit. Kan vi inte åka till Tyskland med faster istället?” sa Leila argt
”Nej,det går tyvär inte” sa mamma och sukade” Vi måste åka till Sverige för att kunna få hit er pappa så fort som möiljet,eller vill ni inte det” Leila såg en aning besviken ut ” Jo, jag vill att han ska komma hit” mamma nickade och sa ” Dåså, gå nu och packa era väskor”
Det var nyårs afton och tåget var nästan tom. Leila satt vid fönstret men det var för mörkt för att hon skulle kunna se något annat än sin spegelbild. Uttråkad vände hon sig om till mamma och frågade” När kommer vi framm mamma?” mamma tittade på sin klocka och sa ” Om tio minuter”
Leila vände sig om igen och tittade på faster Taniya och Liam som satt lite längre fram. De hade insisterat på att följa med och förvisa sig om att allt gick som det ska med Meila och barnen. Tio minuter tänkte Leila om tio minuter är det nyår. Vi ska börja det nya året med att börja ett nytt okänt liv. Hon skrattade för sig själv. Det kanske inte är så illa Sverige är trots allt ett fint namn. Vem vet vad som kommer att hända dem där...........
|
|
|
|
