Kannibalism |
Jag satt på en klippa utanför den lilla byn och kisade bort mot de fåtal hus som stod placerade efter stranden intill det frusna havsvattnet. Kylan ifrån berget gjorde så att jag häftigt började huttra och min mages kurrande påminde mig åter igen om hur hungrig jag var. Som tröst pressade jag mina händer mot den skrikande magen men utan resultat, den blev inte gladare för det. Folket i den lilla byn hade börjat förbereda sig inför natten, de flesta hade lagt ifrån sig sina redskap och antingen gått in i sina hus eller vandrat ner till puben som låg lite längre bort. Ifrån husen syntes ett varmt sken, som en efter en slocknade i takt till att mörkret steg på den stjärnklara skyn. Skratt och muntert prat tycktes höra ifrån puben vars skorsten rök och det lös fortfarande inbjudande samtidigt som man hörde klirrande glas slås emot varandra i följd av en känd folksång. Jag lyssnade bara med ett halvt öra för min blick hade fastnat på en ung kvinna som fortfarande arbetade vid en smältugn för att smälta sitt silver hon tidigare skaffat fram ur gruvan som alla arbetade i på dagen. Jag spände mina ögon för att granska henne, men det var svårt att urskilja detaljer i mörkret och det långa avståndet. Fast jag hade sett henne förut, det var nämligen inte första gången som jag härjade utanför deras lilla by. Hon hette Ysolda och hade mörkt, stripigt hår och ständigt en vit skjorta som hade blivit grå av smuts. De andra såg henne som ett misslyckande och hon var ofta ensam utan vänner, därför blev detta perfekt.
Med en stel rörelse reste jag mig upp ifrån klippan och sträckte på mig. Mina muskler hade blivit stela och kalla utav att sitta stilla så länge, men jag kände mig genast i fin form igen och tog ett graciöst hopp ned från klippan. Det var inte ett sådant stort avstånd ifrån marken, utan jag landade endast med ett ”uff” och riktade mina fotsteg emot henne. Ysolda tycktes inte ens lägga märke till mig, utan hon var fullt uppe med sitt flytande silver som hon sedan skulle forma till en klimp. ”H-hjälp... Kan du hjälpa mig?” andades jag plötsligt fram och hon ryckte till när hon hörde min röst och jag gjorde mitt ansikte ännu mer ynkligt, självklart bara ett skådespeleri. Ysolda lade ifrån sig verktygen och torkade sina smutsiga händer på den redan skitiga tröjan, sedan sköt hon tillbaka en av de stripiga hårslingorna och besvarade förfärat min min. ”Gud, vad har hänt?” frågade hon och jag pekade med ett darrande finger bort mot skogen samtidigt som jag spärrade upp mina mörka ögon. ”Min broder... Han sitter fast...” fortsatte jag och tog ständigt pauser mellan orden för att få en ännu mer skärrad effekt. Hon gick på det och såg sig omkring ifall det befann sig någon i närheten som skulle kunna hjälpa, men ingen var ute vid den här tiden. Jag hade planerat minsta detalj. ”Kom, snälla!” utbrast jag och tog tag i hennes svettiga hand och hon såg tveksam ut i några sekunder. Jag såg på henne att hon ville fly undan denna situation och hämta hjälp ifrån någon annan, men det var henne jag ville ha och därför pressade jag fram några tårar. ”Okej, jag ska hjälpa dig. Vart sitter han fast?” frågade hon och började att gå mot den mörka urskogen. Jag svarade inte utan släppte bara långsamt hennes hand och hon vände sig om med en frågande blick. ”Vart sitter han fast?” upprepade hon och denna gång tycktes hon låta osäker samtidigt som hon kastade en blick mot byn, som inte längre syntes till tack vare de tjocka granarna. Det var knäpptyst, som att skogen dämpade alla ljud och mörkret gjorde så att vi bara kunde urskilja varandras gestalter. Jag kunde höra hur hennes hjärtas slag hade börjat öka till höga dunkande och jag fingrade på den silvriga kniven som satt i mitt bälte. Precis när hon öppnade munnen för att säga någonting så slet jag upp den och kastade mig över henne. Ett skrik lämnade Ysoldas torra läppar innan jag högg strupen av henne och några få bloddroppar träffade mig i ansiktet. Jag såg när hennes livsglöd lämnade hennes nätta kropp och ögonen blev matta och gråa. Skuldkänslorna gav mig ingen påverkan och magens kurrande påminde mig om varför jag gjorde det här. Jag dog av hunger annars. Långsamt föll jag ned på knä och drog undan klänningen för att hindra den för att få gräsfläckar, sedan skar jag upp Ysoldas smutsiga kläder. När hennes buk var uppskuren och de blodiga organen rykte av den kyliga luften, slickade jag mig hungrigt om läpparna och påbörjade festen.
|
|
|
|
