Att älska dig |
Vad gör man egentligen, när man tycker om någon så obegripligt mycket att man inte kan ta avstånd hur mycket man än försökter?
Hur ska man gå tillväga när personen man tycker om sådär obegripligt mycket inte vill ta avstånd?
Hur gör man egentligen, för att sluta tycka om någon.
Det här är ingen novell, ingen dikt, kanske skulle den passa in på övrigt. Ja, inte vet jag.
Ibland känner jag bara att jag vill skriva. För dig kan jag inte berätta. Du skulle inte vilja förstå. Du vill inte förstå hur högt jag älskar dig.
Jag minns hur det hela började. Du kramade om mig länge och inte allt för hårt bakifrån på en fest, jag hade din jacka på mig. Första gången vi träffades. Du kramade mig egentligen inte för att faktiskt krama om mig, utan för att få tag i ditt ID kort som låg inne i din jackficka, men ändå stannade du upp, fortsatte hålla om mig några korta sekunder. Innan du sedan släppte. Den festen minns jag, eller nej. Den stunden minns jag. Känslan. Efter det tänkte jag på dig. Hur skulle jag få kontakt med dig?
Vi fick kontakt. Men du var svår. Jag ville så gärna lära känna dig. Jag minns att jag sa till dig när jag visste att du slutade tidigt. "Kul att sluta nu när min buss går om 3 timmar!"
Du bad mig följa med dig hem dom timmarna, och jag gick utan att ens tveka med på det.
Vi låg där i din soffa, kollade på smurfarna minns jag. Några dagar senare sågs vi igen. Det fortsatte såhär.
Tills en dag, jag minns att du hade ljusa jeans och en vit vringad tshirt, med en gråtjocktröja över. Minns det idag även om det var 8 månader sedan. Vi kände varandra bra, jag började tycka om dig mycket redan då. Fort gick det för min del. Du drog min intill dig, luktade på mig, smekte mig, kysste mig, pillade i mitt hår. Du letade dig in innan för mina plagg, jag gjorde detsamma, och det slutade som det mest underbara jag någonsin gjort. Det var inte sex tänkte jag. Vi älskade. Trodde jag.
"Det har inte hänt någonting, ingen får veta någonting"
Orden ekade inom mig hela vägen hem, än idag ekar dom inom mig. Även fast vi fortfarande ses och beter oss som om vi vore ett par, så är vi inte det. För du älskar inte mig, jag vet om det. Du vet om att jag älskar dig. Jag vet inte om du utnyttjar det faktum att jag gör det, eller om du känner som jag, jag kan inte låta dig gå. Jag kan inte låta Mig gå ifrån Dig.
Senast idag, sa du till mig "inte ens när du skaffar pojkvän vill jag att du berättar, det är inte
det att jag är rädd att det ska komma ut, utan det är principen att vi lovade varandra. "
även "Jag ligger med flera samtidigt men jag säger detsamma till dom, ingen annan behöver veta någonting, det är mellan två personer. Haha" Hela mitt hjärta stannade till för några sekunder och du såg det och räddade ditt skämt med ett "jag skojade bara, det är bara dig jag ligger med"
Må vara så, men ändå ekar dessa ord inom mig.
Ibland undrar jag om du faktiskt kanske känner som vad jag gör, bara att du inte vågar. Jag tvekar ofta på det, vilket gör mig både modig och blyg även om vi känner varann så bra.
Och dom gånger vi små tjafsat innan jag lämnat och åkt hem, så har jag varit nästintill gråtfärdig och tänkt "Nu får det vara nog, jag ska inte höra av mig någonting mer, vem tror han jag är?" Men jag hinner knappt hem, innan jag skickar iväg ett förlåt sms.
Hur gör man egentligen, när man älskar någon som inte älskar en tillbaka?
Hur löser man egentligen det faktum, att man sårar sig själv med att fortsätta tortera sig med någon man älskar som inte älskar en tillbaka.
Hur kan man egentligen älska någon, som är så grym men ändå så otroligt vacker.
Den dagen jag är modig nog, kommer jag berätta för dig hur jag mår. Hur jag känner, och kanske kan du då hjälpa till. Känner du att du inte känner någonting för mig, kanske du lite enklare kan lämna mig än vad jag någonsin skulle kunna lämna dig.
|
|
|
|
