i drömmarnas land, eller? |
Klockan är långt efter midnatt. Ute är det kyligt och vinden tar tag om trädtopparna lite då och då. Det ser ut som att jättelika monster rör sig.
Dimman ligger som ett gråvitt täcke över hela trädgården och det får mig att tänka på älvor som dansar på ängen. Det är i alla fall det jag har lärt mig att dimma verkligen är, älvor. Men nu är jag näst intill vuxen, men på något sätt känns det ändå lite som att det är sanningen. Man vill tro på det övernaturliga. Det finns någon form av spänning i att ”inte veta säkert”… Plötsligt får jag en sån där rysning, som går genom hela kroppen. Jag skakar till lite och känner hur håret reser sig på mina armar. Inatt kommer nog frosten för stjärnorna lyser klarare än någonsin. Under tiden jag ligger nerbäddad i sängen och funderar på vintern och allt som komma skall, känner jag hur jag blir allt mer dåsig i kropp och själ… tankarna liksom kommer huller om buller nu, i en enda röra. Likaså mina ögonlock, de blir allt tyngre och svårare att hålla uppe…
En stund senare har jag drivit iväg till drömmarnas land. Men det är som att jag fortfarande är vaken. Jag liksom ser mig själv utifrån. Jag ser hemsk ut!
Men å andra sidan finns det få personer som ser söta ut när de sover. Mungiporna liksom hänger ner, och på många (tack & lov inte på mig), rinner det dregel ner för hakan. Jag ser bara allmänt ful ut när jag sover. Inget litet sött leende på läpparna, och definitivt inga söta läten heller för den delen. Det är tunga andetag som hörs, blandat med mans- snarkningar som jag inte trodde var möjliga från en tjej.
Denna hemska ”AHA”-upplevelse får mig att tänka på mina x, inte undra på att de dumpade mig om jag låter sådär, det hade jag med gjort om jag vore dom!
Ju längre jag stirrar på mig själv sovandes, desto mer hittar jag att klaga på.
Jag är inte den typen av människa som direkt tycker om att röra på mig, jag menar, visst jag är ute och promenerar och så, men springa och gym har aldrig varit min grej, men jäklar – i sömnen har jag då rakt inga problem med det! Jag gör gymnastikövningar jag inte har kunnat sedan lågstadiet, och det säger rätt mycket…
Armarna flaxar och benen viks hit och dit, och ena stunden ligger jag på den sidan och i nästa stund ligger jag på andra sidan. Jag blir nästan lite snurrig av att titta på mig själv.
Plötsligt hör jag fotsteg utifrån korridoren, nästan som små tassande fötter som inte vill väcka mamma och pappa. Det låter som att fotstegen är på väg mot min del av huset. Jag håller för min egen mun i hopp om att ingen ska höra hur hemskt jag snarkar, men det tycks inte hjälpa värst mycket, för fotstegen har stannat precis utanför min dörr. Det blir tyst en stund. Jag kan nästan höra hur mitt utom-kroppsliga-jags hjärta slår fortare och hårdare. Jag tar ett djupt andetag och andas ut..jag slänger ett snabbt öga på mig själv i sängen, jag sover helt oberörd av vad som pågår, helt ovetandes om vad utspelar sig precis utanför drömmarnas land.
Den icke-sovande jag, känner mig helt skräckslagen, vem står utanför dörren..?
|
|
|
|
