Dessa mina plågoandar |
Jag skriver detta mina mörka memoarer med mina sista sinande livskrafter. Långsamt och suggestivt så drivs min förtvinade själ ur mig av dessa mina bevingade demoner som sedan så länge jag kan minnas har jagat mig igenom alla livets kval. Aldrig så ger de mig varken rast eller ro. De sitter på min krökta rygg och hackar med sina sylvassa näbbar sönder mitt kött och ben. Hackandes igenom kött,ben och tunga så långsamt äter de mina inre demoner upp mitt ruttnande och flagnande kött.
Dess betungande tyngd sänker mina axlar och nacke. Rostiga knivar sticks in i mina näthinnor och gör all färgseendes existens tillintetgjord. Allt jag kan se nu är blott svart och vitt. Solen som skoningslöst gassar ner på min kropp bränner mina näthinnor, dess omänskliga beteende förargar mig något enormt. Med vredes fylld stämma fördömer jag dess svarta handlingar och vidriga ljus. Då tes det mig, att solens ohyggliga strålar gassar med ännu mer intensitet. Dess vidriga ljus förblindar både syn och tankar. Jag känner hur jag faller ner i vråldjupet mellan detta livet och dödens bittra ängar.
Jag vaknar upp vid eldens hav på förtvivlans gudsförgätna ö. Ingen gud, ingen människa, ingen själ finns till min hjälp här, jag är blottad och utlämnade i en evighet utav ångest och meningslöshet. Om icke min syn sviker mig så kan jag blott se mina två plågoandar flyga ovanför mig. Kretsar i cirklar gör de, ack jag står inte en chans emot dessa mina demoner. Åskan dundrar i skyn, med eldblixtar tänds mina demoner på och börjar brinna med helvetets förlamande eld. Samma eld som alltjämt är injuten i mitt brända kött att för alltid driva mig till vansinnets kant.
|
|
|
|
