Allt ljus kan man inte fånga, själljus är ett sånt |
Novellen är ihop krafsad på en bussresen och har inte genom gått en gramatik och stavnings kontroll,
men orkar ärligt talat inte bry mig
Pappa, när kommer du hem?
Mamma bara gråter och gråter. Hon svarar mig inte när jag frågar var du är.
Hon svarar mig nästan aldrig. Istället ligger hon sängen hela tiden. Varierar gråten mellan snyftningar och höga hulkande.
Jag är hela tiden rädd för att hon också ska försvinna, som du gjorde.
Men ibland tycker jag nästan de skulle vara skönt. Att slippa komma hem till ett kallt och mörkthus.
Slippa prata med någon som ändå bara svarar med tårar
Förlåt fina mamma. Jag vet att du försöker så. Försöker vara stark för mig, de är därför du inte har försvunnit som pappa.
Men jag vet nog att du vill följa honom, men du kan inte, inte än.
Så förlåt för det. För jag vill låta dig gå men kan inte. Jag är inte tillräckligt stark för de.
Fast nu på senare tid börjar jag tro att de kanske ändå är lika bra. Du är ju ändå inte här mamma.
Inte på riktigt. De är ju dem där pillerna som gör dig så. Gör dig tomma och själlös.
I början var jag rädd för dem. Tänk om du skulle ta för många? Då skulle du kanske bli tom och själlös för alltid.
Men så började jag inse att du redan var tom och själlös, det var inte pillerna som gjorde dig så, du var så innan, Mamma.
Pillrerna gör bara så att du håller den sanningen på avstånd från dig själv.
Och jag är så ledsen för det mamma. Fast låsen i dig själv, fast låsen i piller och fast låsen i mig.
Men någon gång ska jag låsa upp dina bojor om du inte själv redan ha gjort det.
|
|
|
|
