Borta |
Han är borta.
Jag sitter på sängkanten. Tänker samma tanke om och om igen, försöker förstå.
Vad som hände.
Mobilen ligger på bordet bredvid. Jag motstår att ta upp den, läsa det där meddelandet. Igen och igen.
Varför gör jag så mot mig själv?
Mitt rum luktar unket av svettiga strumpor och damm. Jag skjuter upp dörren och sneglar ut på resten av huset som om jag vore i en annan värld.
Min parallella lilla värld, den jag skapat för att gömma mig från allt.
I det skumma ljuset letar jag mig fram, ner till trappan. Sjunker ner där en stund. Minns när jag som liten brukade sitta där. Innan allting gick fel.
Sedan kom han och gjorde allt rätt. Och fel igen.
Jag smyger in i köket. Vet inte varför jag smyger egentligen. Ingen är hemma, ingen kan höra mig.
Öppnar kylen.
Det är ett ständigt problem som han tagit tillbaka up till ytan. Tröstätandet.
De sa att jag var fet och äcklig, så jag åt. Blev fetare och äckligare. Hatade mig själv, hatar mig.
Jag hatade mig inte när jag var med honom. När jag var med honom blev jag hon den andra. Hon som inte var så mycket över medelvikt, som faktiskt kunde vara söt ibland när hon log.
Hon som faktiskt log ibland, som sade smarta saker. Som vågade.
Jag möts av ett berg av mat. Sträcker armen in bakom, letar mig in och hittar cidern som mamma gömde där igårkväll.
Öppnar, dricker. Den söta sliskiga smaken och en äcklig eftersmak av alkohol fyller mig.
Sätter mig på en stol, känner äcklet fylla mig.
Jag älskar att hata mig själv. Att sitta och älta, att tycka synd om mig själv, att känna mig äcklad av mig själv.
På något sätt lyckas denna process alltid kulminera i att jag ligger och gråter på golvet och sticker nålar i armarna.
Jag har tänkt att jag ska ta livet av mig några gånger, men jag har alltid givit upp innan jag hunnit verkställa tanken.
Tröstar mig med att trycka in nålarna lite längre.
Jag blundar. I mitt huvud hör jag hans röst, ser hans bruna ögon.
Han är ett spöke, han förstör mitt liv.
Han lurade mig att tro, att tro att jag kunde bli någon, att vi kunde bli något.
Och sedan avslöjade han lögnen och krossade mig, krossar mig fortfarande utan att veta vad han har gjort.
Tårar fyller mina ögon, jag tvingar ner dem tillsammans med en till klunk av cidern som blivit avslagen och smaklös.
Ingen tror att jag har känslor.
De tror att jag bara bryr mig om betyg.
Att jag inte kan skratta eller gråta.
Jag blir yr av alla tankar och tårarna som börjat rinna och cidern som lämnat en sur eftersmak i munnen.
Om han hade varit här, tänker jag. Då hade jag varit trygg.
Men jag kan inte träffa honom mer. Jag kan inte erkänna mig svag. Han är ett av de många avslutade kapitlen i den tragiska sagan om mitt liv
|
| Kommentarer | | hjartadig - 23 apr 12 - 17:38 | | Tack! | | martobicat - 23 apr 12 - 02:00 | | bra skrivet! |
|
|
|
