Man är så ful när man gråter |
”I varje litet hörn av hennes hjärta fanns kvarlevor från det som en gång var, det som kunde ha blivit och det som förblev.
Hon vandrade i tystnad, kände väggar och balanserade liksom på lina. Hon bara försökte och försökte att hitta rätt i livet. Försökte att inte ramla, för om hon gjorde det kanske ingen skulle fånga henne…
Vem fångar mig?”
Solens strålar lyste försiktigt in i Lenores rum, hon såg hur rummet fick en helt annan nyans av ljus och tänkte på hur vackert det faktiskt var. Hon satt upp i sängen med pennan i handen, kände hur svettig hon hade blivit under natten. Kanske hade hon feber eller så var det bara sömnbrist hon kände av. Men ögonen kändes tunga som bly. Hon hade varit vaken hela natten igen och hon visste vad hennes pappa skulle säga, men det struntade hon i just nu. Hennes tankar var någon annanstans.
Hon la sig ner i sängen och tittade upp i det vita taket, andades djupt och funderade… Hon vände sig i sängen, hörde plötsligt hur pennan for i golvet men orkade inte plocka upp den. Och snart fångade sömnen in henne.
”Lenoooore! Nu kan du inte sova längre, klockan är snart ett!” Var det som väckte henne dagen därpå. Hon stönade irriterat och öppnade sakta ögonen och såg sin pappa som stod vid dörröppningen till hennes rum och såg dramatisk ut. Hon suckade och mumlade irriterat till svar.
”Du måste börja lägga dig tidigare! Du kan inte vända helt på dyngnet bara för att det är sommarlov.” Sa pappa.
”Jaja.” Sa Lenore trött och satte sig upp i sängen med rufsigt hår. Hennes pappa gick med sur min och så fort han försvann ur sikte la hon sig ner i sängen igen.
Idag skulle hon bara ta det lugn, tänkte hon i alla fall. Hon kanske skulle städa sitt rum lite, sitta vid datorn, läsa eller något. Hon plockade upp pennan från golvet och la den på nattygsbordet. Hon tog sitt skrivblock och började läsa det hon hade skrivit i natt. Det var några dikter, inte speciellt bra tyckte hon. Hon hade gjort bättre ifrån sig men på sistone hade hon inte hittat samma gnista som hon hade förut.
”Vem fångar mig?” Var det sista som stod. Hon läste orden om och om igen.
”Äsch.” Sa hon efter en stund och gick upp ur sängen och in på badrummet.
Dagen flöt på ganska snabbt för Lenore. Hennes trötthet fick dagen att bli som en godnattsaga, mjuk och sövande. Hon åt toast till frukost medans dem andra åt lunch, sen fick hon lyssna på en föreläsning av sin pappa om hur viktigt det är att inte vara uppe för sent. Efter det städade hon lite på sitt rum, svepte runt i rummet som en ande när hon samlade smutstvätt och slängde skräp. Senare på eftermiddagen låg hon i hängmattan mellan de två äppelträden i trädgården och solade och tänkte.
Varför kan jag inte bara få vara själv? Vad är problemet? Han bara ser på mig och ingenting mer… Är jag ett objekt här eller?
Hon suckade och stängde ögonen, lyssnade till ljuden runt omkring. Ljud från grannarna, från fåglarna, från hundar i närheten som skällde så det skall i öronen. Hon svettades i sommarvärmen, trots att hon var runt klädd i bara topp och shorts. Hon kände sig seg och eländig, kanske hade pappa rätt i alla fall, hon borde nog inte vara uppe så sent. Men det finns så mycket att göra på natten, mycket att tänka på. Hon ville inte tänka på honom, men den senaste månaden hade det blivit så. Kanske skulle hon ringa Paula och prata ut om saken. Hon har bra koll på vad man kan göra åt sådana saker. Med det i tankarna gick Lenore in och greppade telefonen.
”Nämen hej!” svarade Paula i glad ton.
”Hej Paula!”
”Hur är det?”
”Bra… eller, ja sådär. Hur är det med dig?”
”Bara fint. Jag kom just hem från stranden, har varit där hela dagen. Visst är det skönt ute!” Paula lät entusiastisk som hon brukar göra i telefonen.
”Ja, varmt!”
Det blev tyst en stund i luren. Det enda som hördes var Paula som tuggade tuggummi.
”Ehm, du… Du vet …” började Lenore.
”Ja han som gillar dig!” sköt Paula in direkt. Lenore suckade hörbart.
”Mm…”
~
Fortsättning kommer...
|
|
|
|
