~ Äh, jag vet inte. Tolka texten som ni vill ~
Två kroppar i Mörkret.
Ditt ansikte är så vackert, men nu ser jag dig knappt. Dina ögon tindrar av det lilla ljus som månen sprider över oss och din andning är som musik för mina öron. Du går försiktigt men bestämt åt sidan och jag följer dig, låter dig leda mig genom mörkret.
Utan ord ändrar du plötsligt riktning och jag tappar taget om din hand. Jag stannar tvärt och försöker sedan se mig omkring medan jag försiktigt fumlar i mörkret. Jag försöker hitta rätt, men kliver dig bara på tårna.
Jag trodde att jag hade förlorat dig.
Utan ord ställer du dig nära mig och tar snabbt ett säkert grepp om mina händer. Några tårar söker sig ner för mina kinder, men jag försöker inte hindra dem. Osäkert ler jag mot dig och trevar efter dina läppar med mina.
Du hjälper mig på vägen och våra läppar möts. Du kysser mig ömt några gånger innan du bestämt fortsätter framåt med mig framför dig. Jag går oroligt bakåt men låter dig bestämma över vart mina steg ska föras, låter dig leda mig genom mörkret.
Du kom tillbaka och jag litade på dig.
Du ändrar riktning väldigt ofta och våra andningar blir mer anträngda. Du får mig att snurra runt och det första varvet tycker jag är roligt så jag skrattar. Fastän jag börjar bli yr efter några snurrar så följer jag dig, låter dig leda mig genom mörkret.
Efter hur många snurrar som helst blir jag svag i benen. Ordlöst försöker jag få dig att lugna ner dig genom att trycka mig närmare dig och röra mig långsammare. Du lugnar dig och låter mig snurra långsammare, men jag måste fortfarande snurra.
Jag trodde jag skulle få hålla på för alltid.
Långsamt dansar vi nu genom natten, men du vägrar möta min blick. Dina händer tar ett hårdare grepp om mina och jag känner hur du blir stelare i dina steg. Jag blir tvungen att flytta mig ifrån dig för att du inte ska trampa på mig med dina klumpiga fötter.
När jag gör det trycker du mig närmare tills jag nästan spricker för att sedan lämna mig i total ensamhet mitt i mörkret. Jag hoppas så att du ska komma tillbaka så jag kan låta dig leda mig genom mörkret.
Jag behövde dig.
Men du kommer aldrig och jag står kvar där som ett fån när ljudet av dina fotsteg långsamt försvinner. Osäkert fumlar jag i mörkret efter något som kan lysa upp min väg istället för att leda mig blind genom den.
Jag hittar konstigt nog en ficklampa i gräset som jag snabbt plockar upp och börjar leta efter lysknappen. När jag hittar den trycker jag in den och så lyser det äntligen upp. Jag lyser utan att tveka mot det håll som det låtit som att du gått mot.
Du fanns inte längre där för mig.
Länge står jag där och velar. Jag väntar på att du ska komma tillbaka, tänker på att följa efter dig men väljer till slut att trampa egna fotspår istället för att följa dina. Under min promenad gråter jag först, men vänjer mig snabbt vid ensamheten.
På min väg mot friheten träffar jag en annan man. Han liknar dig inte alls, men fyller upp ett tomrum så jag slipper vara själv. Jag förälskar mig i honom och istället för att leda mig genom mörker eller vara en ficklampa, lyser han upp hela min värld.
Du slutade vara du och Han blir mitt Du istället.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
| Liroficado - 25 maj 12 - 18:09 |
| Merci toftan, nu bidde jag glad! :D |
| Liroficado - 30 apr 12 - 21:41 |
| FejkatLeende: Tack så mycket! :) |
FejkatLeende - 25 apr 12 - 19:01- Betyg:  |
| Annorlunda, men grymt bra! Tummen upp! |
| Liroficado - 24 apr 12 - 23:42 |
| Tack Khamid! :) |
| Khamid - 24 apr 12 - 18:31- Betyg: |
Åååhhh! Fyfan va fint skrivet Johanna!! :)
Så underbart! |
| Liroficado - 22 apr 12 - 23:58 |
| Naraylemi - åh, tack! :) |
| Liroficado - 22 apr 12 - 16:48 |
| Tack så mycket dagg! :) |
