Cenicero, mi cenicero. My ashtray heart~ [del 1] |
Det underlättar ganska mycket att nästan ingen här vet hur jag ser ut. Jag behöver skriva av mig. För ingen har tid att lyssna och mina tankar svämmar över. Jag ber dig inte att läsa. Det är helt frivilligt. Jag kommer inte ljuga inte censurera. För allt jag skriver har en koppling. Som sagt det är upp till er att avgöra om ni vill läsa eller inte. För att göra en sak klar, detta är mitt liv fram tills nu. Kanske är det brist på uppmärksamhet som får mig att skriva om mitt liv. Men jag ska göra det och jag ska göra det med stil.
Sex år gammal och står i köket. Glassplitter ligger framför mina strumpbeklädda fötter.
"Pappa?" jag viskar, rädd för att han skulle bli arg igen. Rädd för att monstret i honom skulle resa sig och tära sönder den lilla kvarvarande tryggheten. Han tittade bara på mig och tog en redig näve med glassplitter och höll det krampaktigt i handen.
”Jag skulle ha steriliserat mig. Jag vill inte se dig, gå. Bara gå, spring eller vad fan ni ungjävlar gör.” sa han och höjde näven där blod pulserade ut mellan fingrarna. Jag blev rädd och backade in i dörrkarmen. Hade ingen koll på något. Men när pappa börja skrika, då sprang jag upp och in på mitt rum. Jag kröp in under sängen och skakade. Skakade av rädsla. Var hade pappa tagit vägen? Varför betedde sig min bästa vän så?
En evighetslång tid senare hörde jag tunga steg i trappan och en upprörd röst.
”Men du måste ta hand om dig. Vi går in i badrummet och tvättar rent såren.” mammas röst gick upp i falsett på slutet. Som när man spelar falskt på en fiol. Jag ville också att någon skulle ta hand om mig. Men ingen kom. Jag var bortglömd. Barnet under sängen som grät av rädsla var det ingen som tog sig ansvaret för. Så jag låg kvar och hörde hur familjen rörde sig runt i huset. Hur mamma ropade att middagen var serverad. Men jag låg kvar. Kanske skulle dom märka mig nu. Men nej. När jag kom ner så var maten för länge sedan slut och allt var bortdukat.
”Oj, var du hemma? Jag trodde du var hos Cornelia idag. Men om du inte har ätit kan du ju ta en macka för jag tänker inte laga mat åt eller värma upp rester. Du är stor nog själv för att ta ansvar för sådant här.” sa hon och log. Jag kunde inte tolka om leendet var snällt eller inte. Men detta var inte första gången det hände. Jag slog ner blicken i golvet och nickade lite kort. Sen gick jag upp och lade mig igen.
Min skolsköterska hade sagt att jag var underviktig. Men det var ju mitt ansvar. Det var mitt fel.
|
|
|
|
