På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

- Luna - (1/2)

Denna del är lite lång så delar upp den i två delar för att det inte ska bli så jobbigt att läsa, tyvärr fanns det inget bra ställe att dela den på, däremot så kommer nästa del ut snabbare!
Hoppas ni gillar den, och glöm inte att kommentera! :)

2. Den glömda staden
Mitt armbandsur skvallrade om att det var tidigt på morgonen, det hade jag i och för sig kunnat lista ut själv med tanke på att solen börjat stiga igen. Den hade aldrig gått ner helt och hållet bara snuddat i horisonten för att sedan vända och klättra upp igen, likt en enorm tennisboll där horisonten var marken där bollen studsade upp igen. Nu kastade den färska solstrålar på träden och skogen startades om. Fåglarnas kvittrande som blivit allt mattare ju lägre in på natten som gick tog nu ny fart och dagget i gräset glimmade i solskenet.

Det var inte kyla i luften, bara svalt men jag kände ändå tacksamhet när solen började att värma mitt ansikte. De som säger att det är så harmoniskt att vara ute i skogen har rätt men att det är tyst stämmer inte. Djuren i skogen spelar en orkester där varje art spelar olika instrument och fastän de inte spelar i samma tempo eller melodi passar allt ihop perfekt.

Eftersom att jag gått hela natten bestämde jag mig för att sätta mig ner och äta något. När jag öppnade ryggsäcken och började att plocka fram insåg jag till min förskräckelse att jag glömt att ta med en konservöppnare men lugnade ner mig när jag kom på att jag hade en kniv med mig. Jag beslöt mig för att inte försöka öppna någon konservburk utan skar en tunn brödskiva från limpan och tog en halv morot. Då jag ätit upp brödet och den halva moroten insåg jag att jag var väldigt törstig. Trots saften från moroten brände det i halsen och tungan kändes torr mot gommen. Efter att ha snabbt letat igenom ryggsäcken bekräftade jag mina misstankar om att jag inte hade något vatten med mig, än mindre något att bära vattnet i. Jag satt en stund och funderade på hur långt jag kunde ha gått. Tre mil kanske? Sedan började jag fundera på om jag skulle gå tillbaka och sno en vattenflaska från Dowers, min by kallades så, marknad, men jagade snabbt iväg den tanken. Dower var inte min by nå längre och jag skulle aldrig återvända dit igen. Då började jag istället fundera på vart jag kunde vara just nu men gav snabbt upp. Jag hade ingen som helst aning om vart jag var eller hur långt det var till närmsta by förutom min egen.

Jag måste ha slumrat till en stund på stenen för när jag vaknade stod solen högre upp på himlen. Mina fötter värkte efter den långa nattens vandring så jag bestämde mig för att lägga mig ner och sova en stund, att gå i solens hetta skulle bara göra mig ännu törstigare och jag behövde verkligen vila upp mig. Det var då jag såg den, då jag precis lagt mig ner på marken med ryggsäcken som kudde flög den över mig. En vit helikopter med röda märken på flög snabbt över mig, men det jag reagerade över var att den flög i samma riktning som jag gått i, alltså måste det finnas en stad någonstans där borta, annars skulle den inte flyga ditåt. Upprymd av den tanken försökte jag fluffa till ryggsäcken för att få den mjukare, men misslyckades och föll in i en lätt sömn. Det sista jag tänkte på innan jag somnade var att jag inte bara skulle sno en vattenflaska utan även en sovsäck.

När jag vaknade nästa gång hade det bara gått tre timmar, men jag bestämde mig att det fick räcka så jag åt resten av moroten innan jag fortsatte gå i samma riktning som jag gjort kvällen innan. De tre timmarna jag vilat gjorde mycket, jag kände mig inte det minsta trött i benen, men jag var ju i och för sig van att stå upp och gå omkring i flera timmar för det hade jag gjort med Fenri. För att klara oss ekonomiskt sett var jag ibland tvungen att hjälpa Fenri på hans brors slakteri,och inte bara hjälpa, ibland var jag tvungen att avstå från skolan för att jobba i princip dygnet runt några dagar för att kunna köpa mat till mig och Liam.

Solen sjönk än en gång ner mot horisonten och fåglarnas kvittrande blev mattare och mattare. Jag började nästan tro att jag hade fel, att helikoptern bara flög rakt ut i tomma intet, när jag började höra ljudet av bilmotorer. Och mycket riktigt, jag hann bara gå några hundra meter innan jag såg motorvägen. Den pryddes av bilar som körde i hög hastighet från och till någonstans på fyra olika filer. Jag tyckte att de påminde lite om bin som flög till och från en bikupa. Jag var ganska imponerad av vägen, hemma i byn hade vi inte vägar som denna. Eller ja ordet hemma passade inte in längre, jag sökte ju efter ett nytt ställe att kalla hem.

Jag bestämde mig för att gå längst vägen, fast dold bland träden och buskarna, till staden som bilarna körde mot. Någonstans i en skolbok hade jag läst om folk som ”liftade”, men jag visste inte riktigt vad man gjorde när man ”liftade” förutom att man stod vid vägkanten och vinkade och hoppades på att någon skulle stanna och plocka upp en, så jag bestämde mig för att gå. Tänk om en galning stannade?

Det tog mig nästan tre timmar innan jag såg något tecken på liv, men jag visste att jag var på väg åt rätt håll för den breda vägen blev, om möjligt, ännu bredare och fler bilar rusade över den i en väldig hastighet. Sedan, när det första tecknet på liv, uppenbarade sig tog det mig nästan en halvtimme att våga mig över vägen till den sida där husen först uppenbarade sig. Väl över vägen blev jag besviken. De industri-liknande husen var övergivna och parkeringar stora som fotbollsplaner stod tomma. Jag hade nästan lust att springa runt på asfalten bara för att se hur snabbt jag kunde springa på fast mark, men jag hindrade mig själv. Istället gick jag runt mellan de övergivna fabrikerna och kikade på de olika skyltarna. En stor skylt på en fabriksvägg fångade mitt intresse: Tanka flera, spara mera! Jag antog att ju fler fordon man tankade där, desto mer rabatt fick man, men jag var inte helt säker. Min familj var tvungen att sälja vår gröna, skruttiga bil när jag var liten och sedan dess hade jag och min lillebror fått gå fram och tillbaka till skolan där en enkelväg var 4 kilometer, så jag visste inte riktigt hur det där med påfyllningen av bensin fungerade. En annan stor svart skylt svajade i luften på två stora ben. Texten: Vi byter däcken om du köper dem hos oss! stod skrivet med vitt mot en svart bakgrund och bredvid den texten log en fet gubbe med mustasch. Hans tänder var onaturligt vita.

Jag var så törstig och saknade ljudet av skogen, av fåglarna, deras sång. Jag visste inte hur mycket längre jag klarade av att gå, mina ben började bli trötta och halsen var olidligt torr. Det gick så långt att jag började tro att jag kanske skulle dö, jag hann till och med känna paniken komma när jag plötsligt gick runt ett hörn och såg en bensinmack som inte var övergiven! Den stora, röda neonskylten lyste och likaså gjorde den lilla ”affären” nedanför. Det var nära att jag sprang dit men istället tvekade jag när jag närmade mig. Vad skulle jag säga när jag kom in dit? Jag funderade inte speciellt länge utan bestämde mig för att ta det som det kom, personen där inne hade ändå ingen aning om vem jag var.

. . .

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7)

LisaHoglund - 20 apr 12 - 22:54- Betyg: