Tystnaden, extra del ( 23 ) |
Har skrivit mera om Dariea och tackar alla som läste denna novell. Där får ni denna extra del. Love ya!
--
Alla stirrade på oss i tystnad, sakta bröt applåderna ut. Läraren hade tappat pennan och bara gapade. Alla reste sig upp. Jag hade klarat mig upp, jag var äntligen uppe. Men ändå var mina ben svaga. Jag var svag. Men jag tillät inte mig själv att bryta ihop. Inte här. Inte nu. Leo rörde lätt vid min arm. Han såg att jag höll inne något. Ännu en gång stängde jag dörren. När alla satt ner kom läraren fram till oss.
”En … väldigt stark redovisning. Jag kan inte säga mer än att detta var starkt gjort av er båda”, sade läraren lite smått borta i tankarna. Jag harklade mig.
”Kan … kan jag gå ut en liten stund. Jag måste …” min röst dog bort helt. Läraren skulle precis uppmana mig att fortsätta.
” … ta lite luft”, avslutade Leo. Något gick upp för läraren, hon nickade.
”Självklart kan ni gå och ta luft. Kom tillbaka när ni känner för det”, sade läraren och vinkade vänligt iväg oss. Jag ville skrika. Jag ville gå själv. Gömma mig. Leo tog sina grejor och vi gick ut. Jag ville inte gå bredvid honom, jag ville vara ensam … ensam …
Vi kom till skogen nära skolan, där vi alltid hade orientering varje termin. Mina steg blev klumpiga, min syn blev dimmig. Men jag lät inga tårar att falla. Leo släppte sina grejor och gick ikapp mig, så han kunde stå framför mig. Han höll i mina armar. Jag orkar inte mera! Jag bröt ihop. Han fångade mig då benen vek sig under mig. Han höll om mig länge under tystnad. Jag fattar inte!? Jag klarade ju det! Ändå sitter jag och gråter, känner mig äcklig, vedervärdig, hemsk! Det känns inte bättre! Inte det minsta! VARFÖR?!? Jag kände mig ensam …
Det prasslade till bredvid oss, en gren knäcktes och en låg harkling hördes. Jag titta förskräckt upp. Klassen kom försiktigt fram, ställde sig runt oss där vi satt på marken. Jag rynkade pannan med tårblöta kinder. Vad nu? Jag kunde inte prata, jag kunde inte. Leo tittade runt sig och … log?! Vad fan …!? Hela klassen tog fram ljus och tände dem, ställde ner dem runt om mig och Leo. De satte sig innanför cirkeln av tända blockljus. De sörjde med mig, de … Leo! Nästan precis samma sak hände med honom då han tappade allt, hans fosterfamilj hade satt sig runt honom, de hade hjälpt honom. En efter en rörde vid mig och jag drogs tillbaka från mina tankar. Jag tittade mig runt om dem. Jag log tacksamt mot dem. Min blick stannade sedan på Leo.
”Jag gissar att detta var din idé”, sade jag och torkade mina kinder. Han torkade dem åt mig och log. Han behövde inte säga något, jag visste och såg det. Detta var hans idé. Han drog mig mot sig och kramade om mig.
”Du vet om att jag gillar att ta foton”, sade han och jag skrattade.
~Ett år senare ~
Bilden tog upp den mesta delen av väggen och lokalen fylldes ganska snabbt med folk. Jag var nervös och en aning rädd. Leo kramade om min hand och log mot mig.
”Jag stannar här om du vill det”, sade han. Jag tog hans hand i båda mina.
”Stanna”, bad jag. Han log.
”Jag ska ingenstans”, svarade han och jag skrattade. Vår rektor ställde sig på den tillfälliga mini scenen och bad om tystnad.
”En av eleverna på skolan har haft en mörk tid och hon ska berätta mer om detta själv. Jag varnar er, detta är inget för känsliga tittare. Välkommen upp Nina!” sade rektorn och jag gick sakta ut på scenen. Många tittade slött på mig. Mitt mod sjönk. Leo kom in och log mot mig.
”Redo?” frågade han. Jag bet mig i läppen, tog ett djupt andetag, sträckte på mig och nickade.
”Redo!” Första texten kom upp med bilden av klassen sittandes runt om oss. Jag blickade ut över publiken. Jag berättade min mörka tid med leo vid min sida som styrde projektorn. Hans närvaro gav mig stöd.
”Mitt liv ändrades lika snabbt som det tar att blåsa ute ett ljus. Jag har bara min syster kvar från hela min familj. Det första som inträffade var …”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | susanna_89 - 19 jul 12 - 00:47- Betyg:  | | åh vilken fin del, skit bra! | | Carrre - 17 apr 12 - 13:01 | | fin! | | mizzkitty - 16 apr 12 - 23:52- Betyg: | Åh, vilken bra del. Fick gåshud när jag läste den, fortsätt
gärna :). |
|
|
|
