Föralltid borta (del 2) |
Säga godmorgon. Det var allt jag skulle göra. Väcka dig.
Och berätta att frukosten stod på bordet.
Jag visste vad som skulle hända. Det var ju lördag. Och det
var ju alltid likadant på lördagar.
Du drog alltid täcket över huvudet. Sen mumlade du något
osammanhängade. Och jag skrattade. För du såg så rolig ut.
Jag var alltid beredd på att ducka när kudden kom flygande.
För jag visste att den kom. Det var ju lördag. Och morgon.
Allt var så konstigt. Ditt rum var städat. Jag blev förvånad.
Men glad. För det var ju så mycket finare nu.
Det enda som låg framme var ett brev. Nyfiken, det blev jag.
Men jag ville fråga dig först. Om vad det var. För det kunde
ju vara privat. Jätteprivat. Och då vore det ju synd om jag
läste det utan tillåtelse.
Jag glömmer aldrig stunden då jag såg dig. För sista gången.
Dina ögon var vidöppna. Jag trodde att du skulle psyka mig.
Stirra ner mig. Sådär som man gjorde på lågstadiet. När man
ville retas med sin kompis.
Sen såg jag pillerburken. Du höll så hårt i den att knogarna
vitnade. Och jag sa åt dig att sluta. För du såg så läskig
ut. Nästan förstenad.
Först trodde jag att du bara höll andan. Eller. Jag intalade
mig att du bara höll andan. Men sen insåg jag att du inte
andades. Jag skrek. För jag kunde inte göra annat.
Jag ville att du skulle sluta. För vi var ju ensamma hemma.
Det var ju lördag.
Jag visste vad du gjort redan innan jag fick syn på brevet
igen. Men det var först då det sjönk in. På riktigt. För
jag förstod. Motvilligt. Att brevet inte var till dig. Utan
från dig. Och jag skrek igen. För jag ville inte läsa.
Men det gjorde jag.
Inget stämde. Inte enligt min logik. För jag behövde inte
något uppvaknande. Det var ju du som inte andades. Och
jag kunde inte göra något åt det. För tredje gången skrek
jag. Men inget hände förstås. Du satt där i din säng. Med
din pillerburk fastklämd mellan fingrarna. Brevet dalade
till golvet. Och jag sprang.
|
| Kommentarer | | martobicat - 16 apr 12 - 23:14 | | Du skriver bra! |
|
|
|
