Bror till dödsängeln del 2 ~ Kort flygtur~ |
All kritik tas med glädje emot ^^
---
Klassen tittade på mig under tystnade. För tredje gången gick hon runt mig.
”Men herregud vad sysslar du med?” Nu började jag tappa mitt temperament. Hon log stort och retsamt. Vad ville hon? ”Om detta nu var, vad nu kallar det för, varför lever jag?” Jag lät inte så skärrad, men jag var det. Jag borde vara död efter - ja de kallar det för dödsängelns beröring - men jag stod på mina ben.
”Varför tror alla att när dödsängeln träder fram dör någon?” frågade hon och skakade på huvudet. ”Dödsängeln ger olika utvalda personer ett litet test, de som misslyckas dör och de som klarar det – som du gjorde – reser sig. Det kallas Fenix Aska. Visst det är inte så ofta att de klarar testet, men du har väl hört om dem som har. De som vred sig i plågor tuppar av och vaknar med ett par vingar på ryggen?” Nu stirrade alla på mig och jag på kvinnan. Visst har jag hör om det men … det kan väl inte … är det … det är omöjligt!
”Ser det ut som om jag har vingar på ryggen, pippin?” frågade jag. Hon himlade med ögonen åt mig och gick ett fjärde var runt mig.
”Det är ovanligt att det tar så här lång tid.” Hon grubblade i tystnade och kastade blickar då och då på mig. Hon gick ifrån oss och ringde ett samtal, igen. Klassen samlades runt mig. Men det var tyst. Bara sådär kom smärtan igen, ryggen brändes och jag hamnade ännu en gång på golvet. Kvinnan kom fram, knuffade undan några på min högra sida. Flög till vänstra och tog med sig två. I en utandning exploderade ryggen och alla skrek till. Jag hamnade på alla fyra och fick lite problem med andingen, men den rättade snabbt till sig.
”Började bli lite orolig”, sade kvinnan och satte ner två av mina förskräckta kamrater. Alla stirrade på mig. Jag skulle snegla på kvinnan då mörkbruna vingar kom i vägen. Jag reste mig upp och stirrade på vingarna. Mina vingar!
”Fan vad coolt!” utropade en av mina kompisar, William. Några tjejer fnös men de stirrade fascinerat på mina vingar. Som jag sade tidigare änglar var som kändisar.
Jag skrattade åt William. Kvinnan kom fram till mig.
”Redo?” frågade hon. Jag höjde ögonbrynen.
”För vad?” Hon log och började gå iväg, hon tittade sig över axeln.
”Häng med.” Jag följde lydigt efter.
Dagens lektioner var förstörda och alla i klassen hängde med. Vi stod på fotbollsplanen och snabbt började flera klasser att komma. Som sagt, kändis. Kvinnan vände sig mot mig.
”Alla som nu inte vet vad vett och etikett är ställer sig vid östra sidan, vid stengärdet”, sade hon och pekade på det så kallade stengärdet, som var mer en slumpvis stor sten hög. Alla flyttade sig dit. Kvinnan klappade mig på axeln.
”Han vill testa dig lite. Gör bara som jag säger”, sade hon.
”På ett villkor.” Hon höjde frågande på ögonbrynet. ”Två faktiskt.”
”Vad?”
”Ditt namn och ditt nummer”, svarade jag och klasserna skrattade. Hon log lite elakt.
”Jag ska lova dig, efter detta kommer du inte vilja ha mitt nummer eller höra mitt namn.” Jag log kaxigt.
”Vi får väl se.” Hon log utmanande.
”Som du vill pippin.” Jag pekade på henne.
”Sno inte mina repliker.” Hon skrattade bara. Hon tog ett språng upp i luften och var helt stilla, tre meter över marken kanske. Hon pekade ner på mig.
”Kom igen nu pippifågeln, se om du kan flyga”, retade hon mig. Utan att tänka så tog jag ett språng. Kände konstig att ha en extra funktion, men jag lyckades få musklerna att göra vingslag. Jag var på väg mot henne.
”Kan du ryttla också – stilla på ett ställe?” frågade hon men hennes retsamma tonart hade dämpats. Jag stannade framför henne och var stilla, fast jag fick arbeta mera med vingarna. Sjukt konstigt. När chocken lägger sig blir jag väl galen eller något.
Men jag ryttlade. Hon log fundersamt och kom närmare. Allt kändes för lätt.
”Första gången och du kan redan ryttla, det kommer han att tycka om”, sade hon och sjönk mjukt ner tills hon stod på marken. Jag slutade helt att slå med vingarna. Några skrek. Jag tog ut vingarna som en fallskärm och hamnade mjukt på marken. Jag skrattade åt klasserna. Ena tjejen i min klass skrek på mig.
”Omogna idiot!” Hon trodde ju inte jag skulle höra henne, men det gjorde jag. Jag tog ett språng mot klasserna, flög över dem, tog tag i henne och flög uppåt en bit. Hon skrek och började sprattla förskräckt. Jag ryttlade.
”Sluta sprattla annars tappar jag ju dig”, sade jag och hon stelnade till.
”Släpp ner mig din idiot!” skrek hon. Jag ryckte på axlarna och lättade på mitt grepp. Hon grepp tag i mina arma. ”Nej! Nej! NejNej!” skrek hon. ”Släpp inte!”
”Men bestäm dig.” Hon stirrade ner och klasserna skrattade. Jag sjönk ner och släppte henne. Hon backade ifrån mig. Jag skrattade. Kvinnan kom fram till mig och slog till mig i bakhuvudet.
”Aj! Vad var det bra för?!” morrade jag.
”Uppför dig”, sade hon. Men jag såg ett leende och lite glitter i ögonen.
Vi lämnade fotbollsplanen och gick i tystnad. Vingarna ryckte hela tiden, något som var extremt irriterande. Även om det var väldigt lite. Kvinnan vek av och ringde ett samtal. Undertiden hon pratade så samlades alla runt mig.
”Coolt!”
”Känns det konstig?”
Flera olika kommentarer och frågor dök upp, men benen försvann under mig och allt blev totalt svart för andra gången den dagen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sookisweetie - 1 maj 12 - 11:16- Betyg:  | Du skriver så bra. KUL idee!
mejla när nästa del är ute !! |
|
|
|
