Begravning med kärleksförklaring (del 1 av 2) |
Okej... Så det är år och dagar sen jag var här nu. Men så fick jag skrivarlust och slängde ihop en liten novell som jag delar upp på två delar. Har ingen aning om vad det är som folk läser här nu för tiden, men hoppas att ni ger detta en liten chans och skriver en fin liten kommentar om vad ni tyckte :). Tack och hej!
Robin följde Joanna med blicken då hon gick runt och tackade folk för att dem hade kommit. Begravningen hade varit vacker och fridfull. Mariannes sista önskan hade varit att begravningen skulle hållas utomhus på en solig dag, och hon hade inte kunnat få en finare dag. Robin kisade upp mot himlen som var så blå att det nästan såg overkligt ut och solen lyste fritt utan ett enda moln som skymde den.
Robin hade bara träffat Marianne tre gånger och kände henne egentligen inte alls. Men det hade varit Joannas moster och som den goda vän han var så hade han följt med för att stötta henne.
Joanna vände sig nu halvt och sökte med blicken över platsen. Då hennes blick mötte Robins gav hon honom ett kort leende innan ett äldre par kom fram till henne för att berömma den fina begravningen. Robin reste sig från sin plaststol och sträckte ut sina stela ben. Precis då han skulle ta ett steg i Joannas riktning så kände han hur någon försiktigt knackade honom på axeln. Han vände sig om och fick se Joannas mamma Helena stå och se på honom med rödgråtna ögon.
"Robin, min pojk! Jag är verkligen jättetacksam att du kunde vara med här." sa hon med grötig röst och kramade om Robins arm. Han log och skakade på huvudet.
"Det var självklart att jag skulle komma." sa han och gav Helenas axel en lätt tryckning.
"Det är väl ingen nyhet att jag tagit det här hårt." sa Helena och skrattade till utan glädje samtidigt som hon torkade bort en tår. "Det hade verkligen aldrig gått att fixa allt det här utan Joannas hjälp." fortsatte hon och såg bort på sin dotter. Robin följde hennes blick och såg att Joanna var på väg mot dem.
"Hej älskling." ropade Helena och vinkade mot Joanna. Robin nickade kort och log.
"Nu har dem sista åkt till mottagningen för kaffe och fika." sa Joanna trött då hon kom fram till dem och såg ut över platsen där begravningen ägt rum. "Pappa är redan där och tar emot gästerna. Om du åker och hjälper honom så städar jag och Robin upp det här." sa hon vänd mot Helena som nickade. "Robin, tror du att du kan börja samla ihop de där stolarna så ska jag bara följa mamma till bilen."
"Visst." sa Robin och kavlade upp sina skjortärmar. Han fick en stor kram av Helena och Joanna sa att hon snart skulle komma tillbaka. Han såg på Joanna som med varsamma händer ledde sin mamma framåt. Joanna var helt klart en av de mest osjälviska människor som han kände och han hade alltid beundrat henne för hennes självuppoffrande inställning.
Robin och Joanna hade varit vänner sedan sex år tillbaka då dem var 16 och hade börjat på samma gymnasieprogram. Dem var helt olika personligheter och dem hade inte helt klickat direkt. Robin som hade varit skolans stora charmör hade snabbt blivit nobbad av Joanna som tyckte att han var en ytlig knöl. Robin i sin tur tyckte att hon var en snobbig jag-kan-allt-tjej. Så ofta som dem kunde så kastade dem gliringar mot varandra och efter ett tag blev det nästan som ett spel för dem att se vem som hade den mest dräpande kommentaren. Till slut hade dem märkt att kommentarerna ofta följdes av ett skratt eller "den var bra", och utan att dem tänkte på det så började dem hänga ihop allt mer och mer. Och som om dem aldrig varit annat än vänner kunde dem plötsligt ses tillsammans varje dag och hade hållt ihop sen dess. Robin visste att han kunde prata om allt med Joanna och att hon alltid skulle vara ärlig mot honom. Dem stöttade alltid varandra och dem hade lätt för att vara tillsammans eftersom de visste var de hade varandra. Iallafall till fram för ett par dagar sedan, tänkte Robin surt och började plocka undan stolarna som stod utställda i gräset.
Allt hade börjat med att Joanna skulle gå på blinddate som en av hennes väninnor, Julia, hade fixat. Robin gick inte jättebra ihop med Julia och hon var inte överförtjust i honom heller. Det kunde bero på att dem prövat på att dejta några gånger men att Robin tyckt att hon var för ytlig och självcentrerad och hade sagt det rakt ut till henne. Hur Joanna fortfarande kunde vara så god vän med henne övergick Robins förstånd.
Den här kvällen klampade han in i Joannas lägenhet (utan att knacka som vanligt) för att berätta hur ett av de tips hon gett hade hjälpt honom med en tjej.
"Joanna, du hade rätt... Jag ska träffa henne på lördag igen tack vare ditt tips." ropade han in i lägenheten samtidigt som han sparkade av sig skorna. Men istället för Joannas glada röst hörde han någon annan som suckade ljudligt.
"Stackars tjej..." muttrade rösten innifrån köket.
Robin tittade förvånat in i köket och fick till sin besvikelse se Julia sitta där.
"Se inte så moloken ut, jag är inte överlycklig över att se dig heller." snäste Julia då hon såg hans min.
"Så gå då..." muttrade Robin och gick mot kylskåpet. "Vad gör du ens här?" frågade han samtidigt som han tog ut ett äpple ur kylskåpet och tog ett stort bett. Julia såg upp från sina naglar.
"Jag tänker ignorera det faktum att du tror att du är Joannas enda vän." sa hon kyligt och Robin himlade med ögonen. "Men jag hjälper henne att fixa iordning sig till sin blinddate."
Robin stannade upp och såg på Julia med skeptisk min.
"Ska hon gå ut med någon som du har fixat åt henne?"
Julias ögon blixtrade till och hon såg på Robin med giftig blick.
"Ja. Vad är det med det?"
Robin försökte dölja ett leende men misslyckades och ryckte på axlarna.
"Inget. Bara att dina val av män är ungefär lika dåliga som mina val av mat. Ganska dåliga med andra ord."
"Ja, jag dejtade ju dig." sa Julia snabbt och log hånfullt mot Robin som gav henne en sur blick.
"Tänk att man aldrig kan lämna er två i ett rum utan att ni börjar gnabbas." hördes en röst från vardagsrummet innan Joanna kom in i köket. Robin kunde inte låta bli att stirra på henne. Han visste att hon såg bra ut, men Joanna var inte tjejen som ansträngde sig för att se bra ut. Hon brukade inte använda smink och håret lät hon oftast hänga eller satte upp i en hög tofs. Men när hon väl ansträngde sig, som hon gjort just nu, så såg hon fantastisk ut. Hennes långa mörka hår var halvt uppsatt och hennes vilda lockar var tämjda i stora runda lockar som vackert ramade in hennes ansikte. Hon hade på sig en svart klänning som slutade precis innan knäna och som visade upp hennes långa ben. Och allting fulländades av en sminkning som framhävde hennes stora gröna ögon.
"Robin, du stirrar." sa Joanna med ett leende och hennes kinder blev en aning röda. Robin flinade mot henne.
"Hur ska jag inte kunna göra det, du är ju ursnygg."
Joannas kinder blev ännu rödare och hon pekade mot Julia.
"Det är Julia som fixat hår och smink, och som valt ut klänningen. Så det är egentligen hennes förtjänst."
Robin kastade motvilligt en blick på Julias retsamma leende.
"Ja, något ska hon väl kunna iallafall." mumlade han fram och hoppade snabbt undan då Julia häftigt drog ut sin stol med avsikt att träffa honom.
"Du ser kanonsnygg ut." sa Julia och gick fram mot Joanna för att rätta till en hårlock. "Greg kommer att undra om det är en ängel han ska träffa."
Robin frustade till bakom dem.
"Heter han Greg?"
Julia gav honom sin vanliga giftiga blick innan hon såg på Joanna igen.
"Varför är han här? Be honom dra åt varmare breddgrader."
Joanna skrattade och lade en hand på Julias axel samtidigt som hon såg på Robin.
"Var snäll. Ja, han heter Greg, och nej, jag vet inte vem han är. Men jag ska ta reda på det."
Robin höjde och sänkte axlarna.
"Visst, visst. Jag tycker bara att det är synd att du slösar bort ett så vackert utseende på den här Greg, när ni inte kommer att träffas mer än en gång."
"Vad babblar du om? Du vet väl inte om dem kommer träffas fler gånger eller inte." snäste Julia och Robin höll upp en hand mot henne.
"Ursäkta, pratade jag med dig kanske?"
Julia morrade till och öppnade sin mun men Joanna hann före.
"Sluta nu. Han kommer hit om fem minuter och hämtar mig och då vill jag att ni båda ska vara ute härifrån."
Julia kastade en sista sur blick mot Robin innan hon vände sig mot Joanna igen.
"Ring mig sen och berätta hur det gick."
Julia gav Joanna en stor kram och utan att titta på Robin gick hon ut i hallen, tog på sig ytterkläderna och gick därifrån. Robn gick fram mot Joanna och lade sina händer på hennes axlar.
"Ja, gud, du bara måste ringa och berätta sen." sa han med tillgjord röst och Joanna kunde inte hålla minen utan började skratta och knuffade lätt till sin vän.
"Sluta, var inte så elak mot henne."
Robin himlade med ögonen och skakade ut luggen ur ögonen samtidigt som han log snett.
"Okej. Men allvarligt, Greg?"
Joanna kastade en blick mot honom.
"Ja, Greg. Och han kommer här när som helst så skulle du kunna gå?!"
Robin lutade sig bakåt mot köksbänken med ett retsamt leende på läpparna.
"Jag vet inte, jag tror att jag vill se hur han ser ut."
Joanna gick med snabba steg fram mot honom och började knuffa på hans rygg.
"Ånej, du ska gå, NU."
Robin skrattade och började gå mot hallen med Joanna fortfarande knuffandes bakom sig.
"Okej, okej. Jag ska gå."
Plötsligt så knackade det på ytterdörren och Joanna drog tag i Robin så att han stannade.
"Det är han." sa hon med panik i rösten och började knuffa ännu mer på Robin.
"Aj, ta det lugnt." skrattade han fram. "Varför kan jag inte få se människan?"
"Hur skulle det se ut om jag redan hade en kille i lägenheten?" väste Joanna fram samtidigt som det knackade igen på dörren. Joanna knuffade in Robin i hallen.
"Inte ett ord." sa hon och gav honom en blick som han sedan tidigare lärt sig att lyda. Joanna öppnade ytterdörren och det gjorde att Robin hamnade bakom den. Han kunde höra en mansröst på andra sidan om dörren.
"Hej. Joanna förstår jag."
"Ja, och du måste vara Greg." svarade Joanna och sneglade snabbt mot Robin som lydigt knep igen sina läppar.
"Wow, jag vet att Julia har snygga vänner, men hon berättade aldrig något om hur vacker du skulle vara." hördes mansrösten från andra sidan.
Robin gjorde en grimas och Joanna öppnade upp dörren lite mer så att han trängdes längre in i hörnet.
"Tack, smicker kan man komma långt med." skrattade Joanna.
"Jag har hört det iallafall." hördes Greg säga. "Är du redo?"
"Jag ska bara ta på mig ytterkläderna och släcka."
"Jag går ut och startar bilen så länge då."
"Det låter bra." sa Joanna leende och stängde igen dörren.
Robin tittade på henne utan att säga något.
"Sluta." sa Joanna samtidigt som hon drog på sig skorna.
"Jag har inte sagt något." skrattade Robin samtidigt som han gick bort till köksfönstret.
"Jag ser vad du tänker och jag vill inte höra det." muttrade Joanna från hallen. Bortifrån fönstret visslade Robin till.
"Tjusig karl. Och bilen är inte liten den heller... Han kanske försöker kompensera för något." sa Robin flinande och fick ducka då Joanna plötsligt stod bakom honom och måttade ett slag mot hans huvud.
"Jag sa att jag inte ville höra det."
"Okej, okej." sa Robin och höll upp händerna i försvarsgest.
Joanna vände sig mot honom och suckade en aning.
"Menade du det du sade? Att jag ser snygg ut?"
Robin lutade sig mot köksbänken och log varmt medan han såg på Joanna uppifrån och ner.
"Killen hade varit dummare än spån om han inte hade gett dig en kommentar. Ingen skulle kunna missa dig ikväll." sa han och fick en stor omfamning av Joanna.
"Tack." viskade hon fram och gick iväg mot ytterdörren. "Skulle du kunna låsa här, du vet ju var extranyckeln ligger."
Robin nickade och Joanna var på väg att gå.
"Joanna, en fråga bara."
Hon hejdade sig och såg en aning stressat på Robin.
"Ja?"
"Vad jobbar Greg med?"
"På banken. Han är banktjänsteman." sa Joanna och såg fundersamt på Robin.
"Okej." var Robins enda svar och Joanna skakade leende på huvudet mot honom innan hon gick ut därifrån. Då hon gått följde Robin, genom fönstret, hur hon gick ut och satte sig i bilen som sen körde iväg. Han skakade lätt på huvudet. Killen hette Greg och jobbade på bank. Han gav honom kvällen, högst en träff till. Men han kände Joanna, mer än så skulle det inte bli, tänkte Robin och gick för att låsa.
|
|
|
|
