Bror till dödsängeln del 1 ~Lågor & Plågor~ |
Ledsen att början är så drastisk, men kom inte på en bättre. Inget är rättat, ni får ursäkta det. Kommentera gärna vad ni tycker och tänker ^^
---
Jag satt som vanligt vid bänken och messade med min kompis som satt framför mig, läraren tjatade om betygen. Jag slutade lyssna direkt. Allt var som det skulle, tråkigt och segt. Önskade fler gånger att någonting skulle hända, fast det som händer var inte riktigt min önskan.
Smärtan sköt överraskat genom ryggen och jag hamnade på golvet. Kraften var så stor att den slog ut min hjärnfunktion under några sekunder. Många skrek.
Jag vred mig i plågor. Ryggen brann, någon sparkade mig, bankade på min rygg. Jag visste ju vad som hände, men jag var inte beredd på styrkan. Många skrek, flest tjejer. Jag visste precis vad läraren gjorde. Hon ringde till skolsköterskan som kom ganska snabbt in i klassrummet. Hon behövde bara titta på mig för att vet vad som hände. Hon ringde. Hon behövde bara säga några korta ord innan hon kunde lägga på. Hon kom ner till min nivå.
”Slappna av Neo”, sade hon och rörde vid min axel.
”Lätt för dig att säga”, grymtade jag. Några skrattade. Skratten spred sig som en skogsbrand. Smärta spred sig över kroppen, fick musklerna att krampa sig. Jag hörde när dörren öppnade sig och en kvinna dök upp i mitt synfält. Hon tittade länge på mig, även när jag inte alltid såg hennes blick. Hon hade lila ögon. Hon byte plast med skolsystern som flyttade sig lydigt. Kvinnan satte en hand på min axel.
”Du måste slappna av”, sade hon med en melodisk röst. Len. Jag bara muttrade och vred mig under smärtan. Klassen hade tystnat när dem såg vad som fanns på kvinnans rygg. Mörka vingar. Alla visste vem hon var, eller rättare sagt vad hon var för något. En ängel. Nej jag skämtar inte. Varför tror ni jag vrider mig i plågor för, med smärtan i ryggen. Änglar är lite som kändisarna under tidiga 2000 – talet. Men detta är lite senare 2000-tal. 2027 för att vara exakt. Är inte så mycket ovanligt än under det tidiga 2000-talet, bara att vi känner till änglarna nu. Så ja här ligger jag på golvet, vrider mig i plågor och en ängel står och tittar på. Som jag sade tidigare, änglar är som kändisar. Så därför var alla tystar. Det är sällan dem kommer till en skola, säger hej och sedan sticker igen. Men ibland så gör de det, men inte ofta. Min smärta började lägga sig och jag kunde sätta mig upp. Kvinnan tittade länge på mig innan hon gick iväg för att ringa ett samtal. Klassen stod samla runt mig. Jag slog ut med armarna.
”Jag lever!” ropade jag och alla bröt ut i skratt. Kvinnan kom fram till oss igen. Hennes vingar drog självklart blickar till sig. Vingarna är ganska stora. Jag kan bara uppskatta längden, men inte bredden. De slutade typ vid knävecken, nästan hela vägen till huvudet, lite ovanför. Vingbredden har jag ingen aning om. De var hel svarta.
”Var inte så säker på det”, sade hon och tittade ner på mig. Alla stirrade på henne. Hon hjälpte mig upp och gick sedan runt mig. ”Konstigt”, sade hon och kom tillbaka till mitt ansikte. Hon tittade länge i mina ögon och rynkade pannan. ”Väldigt konstigt.” Jag himlade med ögonen.
”Vad är så konstigt?” Hon tittade på mig.
”Att det tar så lång tid”, svarade hon. Jag tittade bara tomt på henne.
”Vad tar sådan tid? Att smärtan ska ta döda på mig?” frågade jag lite smått irriterat. Hon struntade i min fråga och fortsatte att titta mig i ögonen. Det är det jag trodde hände, smärtan är outhärdligt och man dör. Enkelt och inte så snabbt. Men så gick det till. Hon gick runt mig ett varv till. Jag log kaxigt mot henne.
”Ser du något du gillar?” Några skrattade. Hon himlade med ögonen åt mig. Jag vände mig mot klassen och boxade lekfullt mot dem, då en av tjejerna stirrade förskräckt på mig. Flera munnar formades till o:n och någon pip också till. Jag vände mig mot kvinnan. Hon log.
”Nu bryter helvetet lös”, sade hon och jag lovar er det gjorde det också. Någon drog isär min kropp och allt brann. Lågor letade sig till ryggen och blixtra förblindade mig. Jag föll ihop och allt blev totalt svart och tyst. Men lågorna plågade mig, någon försökte dela mig i bitar i en drag kamp. Någon stack mig i ryggen, tryckte till och drog vårdslöst ut det vassa föremålet igen. Men bara för att senare dra den över ryggen flera gånger om. Brännhet, vass och dödligt farligt. Vred och vände ner i min rygg. Seriöst jag var dödsdömd. Min rygg fortsatte att ta emot stryk då jag fick upp ögonen. Detta var fler hundra gånger så smärtsamt än att dra papper över alla tio fingertoppar Jag såg en massa ansikten och lampor. Men allt snurrade. Röster som pratade. Jag vaknade till. Det bultade i hela ryggen, men smärtan hade avtagit avsevärt mycket. Kvinnan log mot mig.
”Fridfullt?” frågade hon med en lite retsam glimt i ögat. Jag kunde inte svara. Hon skrattade. Innan hon tog tag i mina armar och drog upp mig. Hon var förvånats värt stark för att vara kvinna. Jag väger si sådär 80 - 90 kilo. Inget fett. Hela rummet tog tjugotal snabba varv runt innan allt stod stilla. ”Du klara dig”, sade hon och nickade gillande. Men vad hon gillade vet jag inte …?
|
|
|
|
