Du hade ingen aning Del 1 ~Inlåst i sanningen~ |
Se bortom det du ser
Tro inte på det yttre
När du inte vet det inre
Dagen började som en vanlig skolmorgon. Fast nu förväntar ni er säkert att jag ska gå in i klassrummet, ta med mig skol material och ta mig igenom en helt vanlig tråkig dag. Nja inte riktigt. Varje morgon steg jag upp sju. Vardagarna var jag som alla andra in på elevhemmet. Men måndagarna var annorlunda för mig. Helgerna var jag alltid hemma, även någon dag mitt i veckan. Men dagens måndag hade jag extremt bråttom. Jag sprang genom skogen och in i skolbyggnaden. Jag fick vänta och gömma mig så fort jag stötte på någon. Innan jag äntligen hittade trappan ner till idrottsalarna. Bredvid omklädningsrummen fanns en städskrubb. Jag försvann snabbt in och mötte min syster. Hon höll i en gympabag och öppnade upp den. Hon tog fram nya kläder samtidigt som hon höll i mobilen så vi såg vad vi gjorde och sedan byte jag snabbt om. Vi lade min förra kläder i en påse, knöt och lade den ner i bagen bland hennes gympakläder. Jag kikade ute ur skrubben för att kontroller att vi var själva innan vi smög ut. Vi tittade stressat på varandra när vi såg klockan på väggen. Vi utbyte en snabb blick innan vi sprang upp för trappan. Vi splittrades. Jag sprang längst den tomma korridren, röster började närma sig så jag saktade ner. Jag hukade mig vid mitt skåp och började rota efter mina böcker. Ett halsband hängde ner från min hals, jag tog förskräckt bort den och slängde in den i skåpet bakom några böcker då jag fick sällskap.
”Vad du ser stressad ut”, sade Melissa. Jag vände mig mot henne och skrattade.
”Säg när jag inte stressa.” Hon skrattade med mig.
”Sant.” Vi gick med ihop krokade armar genom korridoren till första lektionen. Upprop hade vi varje dag fast vi var 17 åringar. Löjligt, men vi hade upprop. En efter en ropades upp och alla som var närvarande svarade med ett enkelt ”japp.”
Vi fick fria tyglar och började på att arbeta. Matematik. Alla jobbade. Jag och Melissa delade musik under hela lektionen. Innan vi fick lämna klassrummet skrev läraren ”Utflykt” på tavlan och delade ut papper.
”Få bekräftelse att ni får vara med på utflykten på fredag. Lämna in senast på onsdag. Nu kan ni gå”, sade läraren och alla gick. Flera elever samlades i klungor här och var på skolan. Jag och Melissa stack ut. Skolbyggnaden låg på östra sidan av gården och vid västra låg elevhemmen. Mellan byggnaderna fanns skog och en park. Jag tänker inte ens säga hur stor skolan var, för det vet jag inte själv. Bara att den var stor …
Fast jag har sett större gårdar. Många pratade om utflykten, jag var nog den enda som inte ville hänga med. Musik hördes en bit bort och Melissa och jag sneglade bort mot musiken. En grupp, tjejer och killar dansade en blandning av Street, HipHop och Breaking.
”Ska vi hålla dem sällskap?” frågade Melissa. Jag skrattade och skakade på huvudet.
”Verkligen inte!” Hon ryckte på axlarna.
”Som du vill. Men varför?” Jag suckade. Ännu en gång var jag tvungen att ljuga för min kompis.
”Tycker inte om låten”, svarade jag. Hon visste att det var en dum ursäkt men släppte ämnet. Men en tjej i vår parallellklass kom skrattandes förbi oss. Vi var tre klasser som brukade dela klassrum.
”Hon är feg och kan inte dansa”, sade hon över axeln och försvann mot gruppen. Hon kom snabbt in och dansade hon också. Hon var helt okej när det gällde dansen, men jag tror jag lätt skulle ha vunnit en danstävling mot henne, speciellt improvisation. Men jag satt kvar.
”Förvuxna apa”, muttrade Melissa. Jag skrattade. Melissa kollade sig omkring och försäkrade sig att det var fritt att prata utan att någon skulle höra. Ändå viskade hon.
”Är det på grund av …” Hon tittade sig ännu en gång runt sig. ” … du vet vem”, avslutade hon.
”Nej”, sade jag enkelt.
”Ha! Jag visste det! Du undviker visst honom”, skrattade hon.
”Nej jag undviker alla”, svarade jag. Det var både sant och en lögn. Jag undviker alla, speciellt killar.
”Jag förstår mig inte på dig”, sade Melissa och skakade på huvudet. ”Varför undviker du alla? Har något hänt?” Jag log mot min bekymrade kompis.
”Nej inget har hänt, jag är bara inte så social av mig.” Lögn. Men jag kunde inte berätta för henne, inte efter en sådan här lång tid. Men för eller senare skulle det läcka ut om jag inte sade det själv. Men jag föredrar senare.
Ny lektion var över och inget spännande hände, de sista fyra lektionerna svepte förbi och några försvann ur skolans område, undertiden andra gick till elevhemmen. Elevhemmet var uppdelat så killarna skulle vara på norra sidan och tjejerna på den södra. Men alla höll sig inte till den regeln. Jag och Melissa satt och små pratade lite på mitt rum. Jag försökte vara ärlig och bete mig som vilken skolelev som helst. Men det är så svårt. Snabbt svepte två andra dagar förbi, stillsamt som jag ville ha det. Fast nu kom det jobbiga. Jag skulle ta mig hem. Så jag åkte med bussen som några andra gjorde och hon som Melissa kallade för förvuxen apa satte sig bredvid mig.
”Vad är fel på dig?” frågade hon. ”Har du en sjukdom?”
”Nej”, svarade jag enkelt.
”Hemlös?”
”Nej.” Hon skrattade och de andra i bussen vände sina nyfikna blickar mot oss.
”Inte ändå åker du buss och sedan går tillbaka.” Nu skrattade flera. Mitt tålamod var nära att försvinna, men jag höll hårt i kopplet.
”Hur vet du det?” kontrade jag. Hon stirrade lite smått chockat på mig.
”Du går konstigt också”, påpekade hon. Jag himlade med ögonen.
”Varför bryr du dig?” Hon ryckte på axlarna. Killarna som satt längst bak skrattade. Bussen stannade till och jag reste mig. Hon följde efter. Jag vände mig tvärt om. ”Gå och stoppa upp din nyfikenhet där solen inte lyser och lämna mig ifred! Dina hypoteser kan du skita ut!” Hon skrattade glatt.
”Så det är något fel på dig. Det blir inte svårt att lista ut.” Min tur att skratta.
”Du lycka till med det! Det har gått fem år, fem jävla år! Du är inte ens i närheten!”
”Hur vet du det?” Hon log överlägset. Jag suckade och vände mig om, höll hårt i kopplet till mitt humör.
”Det är inget som går att lisa ut, som du utryckte det”, sade jag med ryggen mot henne och gick ut ur bussen.
”Nu vet jag varför du inte har en pojkvän!” ropade hon. ”Du vågar inte …” Bussdörren stängdes och rullade iväg. Jag gav den fingret. Lycka till. Det med pojkvän snacket är en lång historia. Kan säga så här att ingen har sett mig prata med en kille om det inte är en lärare eller om jag inte blir tvingad till det. Med andra ord, jag har prata med en kille kanske tio gånger under hela min skol tid. Tio gånger. Men jag låter henne tro att hon kan lista ut min hemlighet. Jag låter henne tror.
|
|
|
|
