starkare än allt, del 28 |
Ellen
Torsdag 1 december
Jade hade tjatat på mig hela gårdagen att jag skulle hänga med till gymmet. Faktum var att hon hade tjatat den närmsta veckan. Jag trodde nästan att hon hade gett upp vid det här laget med sina inbjudningar. Jag hade ju tackat ner redan för månader sedan. Jag var helt enkelt inte villig att blotta min defekta kropp för okända människor i ett omklädningsrum. Inte för Jade heller. Mina ärrade lår, handleder och bröstkorg skulle göra mig till ett missfoster i deras ögon. De alltför små brösten eller de krokiga benen var hon heller inte spekulant på att via upp.
Ellen hade visserligen lovat sig själv att hon en dag skulle ta sig ut i ljuset igen, men det var svårt. Allt hon ville just nu var att gå ut i tv rummet och se att Jade satt där så hon bara kunde sjunka ner i hennes knä som tidigare idag så hon kunde fortsätta beundra hennes vackra ögon och de långa böljande lockarna. Hon var så vacker att Ellen bara ville ta tag i henen och insupa hennes skönhet.
För bara några månader sedan kunde Ellen inte ens dela soffa som henne, men nu ville hon inget hellre. Nu brydde hon sig inte ett dugg om var Kim gjorde eller inte. Han kunde komma och gå som han ville, så länge han inte rörde Jade. För hon var det enda som verkligen betydde något på riktigt. Hon kanske hade trott att hon var kär i Kim, men det kan hon inte varit. Hon hade just insett att hon aldrig tidigare vart kär förut, inte på rikligt. Det var som om hon just öppnat sina ögon och sett världen på riktigt. Nu när hon väl var på andra sidan var allting så kristallklart, all den där osäkerheten och tvekan på sig själv hade kommit till sitt djup. Nu visste hon vem hon var, och framförallt vad hon ville.
Att hon numera accepterat tanken på att vara lesbisk gjorde dock inte mycket enklare i praktiken. Jade verkade fortfarande lika oåtkomlig som innan. Bara för att Ellen nu var säker på att hon ville vara med Jade betydde det inte att det blev det minsta lättare att röra vid henne, att se henne i ögonen eller ens föra någonting vettigt alls på tal. Var det verkligen så det skulle vara att vara riktigt förälskad, skrämd för att ens prata med personen om något som helst relevant. Visserligen gjorde Ellen sitt yttersta för att påkalla alla uppmärksamhet med någorlunda succé, men hon skakade fortfarande varje gång hennes fingrar snuddade vid Jades. Ibland kunde allting bara försvinna bort när hon drunknade i de mörka ögonen. Sedan kunde hon vakna upp till verkligheten utan att ha någon som helst aning om hur länge hon varit borta. Det var som en dröm som aldrig ville ta slut. Hon svävade runt på små fluffiga moln medan skärpan mattades i kanterna och fokuserades på sitt sanna mål. Alla smaker, känslor och röster var så annorlunda. Det var som om världen hade fått en fjärde dimension.
Pennan Ellen hade i handen balanserade hon på ovansidan av sina fingrar och lät den rulla fram till fingerspetsarna, stilla och metodiskt innan hon vickade handen bakåt tills pennan mötte knogarna. Flera gånger lät föremålet rulla fram och tillbaka, medan hon försökte samla sina tankar tillräckligt för att kunna formulera dem i ord. Hon ville få det på rätt sätt, som att det var den slutgiltiga bekräftelsen.
Jag hade spenderat än en dag sida vid sida om Jade. Och de andra såklart, men de svävade runt någonstans i periferi och deras röster var som frekventa ekon i bakgrunden, likt ett sorl i en folkmassa. De var höga men för otydliga att uppfattas. Lätta att förtränga och lämna bakom sig.
Då kom hon genast ihåg brevet som legat dolt under datorn, och trots att hon flitigt använt den de senaste dagarna hade hon inte haft en tanke på kuvertet inunder den.
Snabbt tassade hon fram och drog ut det vita kuvertet och betraktade det. Borde inte Jade ha fått en likadan? Då kanske hon hade läst det redan och det inte var något att diskutera. Så enkelt kanske det var. Det kanske bara var ett artigt men bestämt avslag till deras polisanmälan angående Maria. Tack, men utredningen läggs ner. Hör inte av er igen.
Men darrande fingrar rev hon upp kuvertet och ögnade igenom det.
”Åh ett till förhör” mumlade hon för sig själv och lade ifrån mig brevet på skrivbordet, innan hon ångrade sig och sopade ner det i skrivbordet. För säkerhets skull.
Tankarna vandrade tillbaka till minnet av sist när de befunnit sig på polishuset. Hur de setat stela på stolarna, medan de låtit Jades mamma Monica få sköta det mesta. De själva var ju bara barn, rebelliska tonåringar som ville ställa till det för sin stackars lärarinna. Arma kvinna.
Ellen satte sig på sängen igen med en suck och tittade ut genom fönstret mot lamporna som lyste nere vid vattnet innan det bredde ut sig ett oändligt slukande mörker som fjorden utgjorde nattetid. Som ett stort gav av gnistrande stjärnor i ett kallt, kristallklart universum. Det var precis som smärta, tänkte Ellen stillsamt. Kallt, dödande mörker, men vackert. Så himla vackert. Trots att sorgen och smärtan fortfarande var som öppna sår inom henne ryste hon vid tanken på hur vackert det var. Som kärlek, och den sårbarhet den medgav. Hur liten och oskyddad man var inför världen, som en nykläckt liten fågelunge.
Klockan i köket slog tre ekande slag och Ellen hade fortfarande inte lyckats somna. Blicken var fastetsad i det mörka taket ovanför henne. Hon studerade stillsamt under total tystnad de små ojämnheterna som avslöjades av det skarpa, kalla ljuset från gatlyktorna som trängde sig in genom fönstret. Hårda skuggor från grenar som vajade i vinden susade längs väggarna och påminde henne om sin närvaro.
Ellen hade aldrig varit rädd för mörker. Mörker är bara brist på ljus, vilket betyder att man bara inte ser vad som finnas där egentligen. Det var skönare så, för hon orkade inte alltid se sanningen som det var och hon visste att resten mådde bra av att inte veta om det heller. Mörkret hjälpte till att skydda andra från onödigt lidande. Oavsett hur vackert det än var så gjorde det fortfarande ont, och det var inget Ellen ville utsätta andra för. Det räckte med sin egen kamp att få rätsida på livet. Bara det var näst intill ohanterligt.
med små trippande steg tassade hon upp på tå och bortöver det kalla trägolvet mot dörren. Metallhandtagets kyla brände i handen som is när den lätt skakade handen försiktigt pressade det nedåt för att svänga upp dörren. Utan så mycket som ett ljud gled den upp framför henne så hon enkelt kunde smyga vidare mot badrummet ute i hallen.
Lampans starka sken bländade henne och fick världen att blinka i ett obehagligt starkt sken tills ögonen lyckats vänja sig till det starka skenet. Hon kunde se i spegeln hur pupillerna automatiskt ändrades till en behaglig storlek.
De trevande fingerspetsarna letade sig fram till kanten på badrumsskåpet som hon lätt svängde upp för att blotta en salig blandning av tandpetare, sminkborttagning och pillerburkar. Utan att tveka grep den lilla handen tag om burken med moderns sömntabletter.
En borde räcka, tänkte Ellen och återslöt burken. Men lika snabb ångrade hon sig och fiskade upp en till. Man kunde aldrig vara säker.
Hon svalde tabletterna och smög tillbaka till sin svala säng. Nu skulle hon äntligen få sova tungt, och förhoppningsvis drömlöst.
Elina
Gymnastiksalen stank som vanligt svett och Elina tryckte ihop mig tätt med Fanny på den hårda träbänken. Resten av klassen hade studsat upp med entusiasmen i kroppen och redan börjat sprida ut sig över planen. Fotboll såklart, vad skulle annars få pojkarnas ögon att brinna som små barn på julafton? Resten av klassen var väl lagom nöjda, och mitt i skaran av muttrande och skrikande elever stod Sanna och Jade och kastade glatt en fotboll emellan sig. Av någon anledning log dem från öra till öra, som om de faktiskt fann någon som helst nöje med att springa omkring och buffas med de skrikande, svettiga killarna vars mål verkade vara att köra över en likt en bulldoser.
”Jag fattar inte” mumlade Elina tyst och fortsatte betrakta flickorna. De slängde bollen upp i luften, men snart kom Nicke och grabbade tag om den. Jade var snabb att springa fram och starta en vilt brottningsmatch i jakt på bollen. Inte nog med att hon ens gjorde det, det såg ut att gå bra för henne. Nicke var bakåtböjd och skulle ha kunnat snuddade golvet om han inte grabbat tag om Joel i farten. Eftersom Niclas inte var den smidigaste utav bulldoserna föll han inte bara själv, utan drog med sig kamraten i fallet. Skrattsalvorna ekade.
Idrottsläraren Jörgens visselpipa ven i som en indikation att den var dags att samla sig på bänkarna, vilket de flesta gjorde innan han ens hunnit ta visselpipan ur munnen. En del dröjde sig trotsigt kvar och näst intill släpade sig bort mot resten, såsom Nicke och Kevin.
Genom att snabbt beta av klasslistan förkunnade läraren att Bella, Natta och Tess inte var i tid till idrotten, sin vana trogen. Kanske skulle de dyka upp om ett tag, kanske inte alls. Man visste aldrig säkert. Ibland gjorde de som Fanny och Elina och mest tittade på, eller så kom de dragandes med en lång ursäkt om att de var tvungen att gå eftersom att de just fått reda på att någons hund blivit påkörd. Det var alltid lika dumma bortförklaringar. Men Jörgen lät dem göra som de ville, det var varken hans betyg eller studiebidrag som drabbades.
Några snabba kommandon senare och Jörgen kunde nöjt betrakta hur klassen drog fram näten som skulle sättas upp i mitten av planen. Volleyboll var ingen favorit i klassen, i alla fall inte från tjejernas sida. Det kunde inte gå en enda volleybollektion utan att några skulle drabbas i bråk, vilket gjorde Elina och Fanny galna. Oftast gällde det dem, för att de inte tog bollen eller sköt åt fel håll, stod på fel plats eller spelade efter egna regler. Varje gång skulle Fanny komma och påstå att hon minsann visste bättre, och att hennes pappa skulle kunna köpa upp hela skolan vilken dag som helst. Det var väl mest det som irriterade Nicke, som alltid skulle försöka slå ner någon, oavsett om de tillhörde olika lag eller inte.
Oturligt nog hamnade Elina i samma lag som Niclas, den i klassen som verkade ha minst social kompetens. Men allting kunde väl uppvägas med gott sällskap och som tur var stod både Jade och Fanny på andra sidan nätet. Hon hade ju inte behövt vara ensam som Sanna på andra sidan planen.
Jörgen blåste i visselpipan redan efter två servar då Nicke hade börjat tänja på reglerna. Han hade dragit loss nätets fäste på ena sidan och istället knutit fast det i en av de väggfasta ribborna för att minska sitt eget spelområde.
”Vad?” skrek han och höjde demonstrativt ögonbrynen samtidigt som han vilt viftade med armarna i luften. ”Jag måste ju se till att de får mer utrymme, annars kommer Sanna inte ha något huvud kvar, inte som hon där viftar!”
”Du!” fräste Fanny och marscherade fram för att möta motståndaren vid nätet. ”Är det fight du vill ha eller, va? Då är det fight du ska få.”
Jörgen blåste irriterat en öronskärande vissling och särade på ungdomarna. ”Fanny, du byter till Jades lag och Kim kommer hit. Nicke, dig jag har snart fått nog av dig. Det här är en första varningen. En till och du åker ut. Du byter till Natalies lag.”
Nicke fnyste uppnosigt men lomade sedan iväg med nedsänkt huvud.
Elina fixade till håret och låtsades som om hon inte sett vad som hänt. Konflikter var inte riktigt hennes grej och hon undvek dem gärna i den mån hon kunde. Det var lättare så, annars kunde man räkna med ett säkert skott i bakhuvudet med en välrullad snöboll när man minst anade. Visserligen gick det ju på gymnasiet, men sådant verkade en del av killarna aldrig förstå.
”Aha, då hamna man här då” flinade Kim då han kom marscherandes över den minimala planen. Se man, se man, bara brudar. Fint folk ska det ju vara.”
Både Elina och Fanny gav honom en mördande blick eftersom att han numera tillhörde andra sidan. Han var en förrädare som hade svikit sin flickvän som de svin han var och gått tillbaka till den där slampan. Fanny hade inte nog matat orden om oh om igen som ett mantra varenda gång Ellen för en gångs skull gjorde Gänget sällskap vid lunchen. Oftast försvann hon ganska snabbt därifrån, och det var ingen som klandrade henne. Ingen mådde någonsin bättre av Fannys eviga predikan. Men en sak hade de typ svurit på, och det var att hata Kim nu och för alltid. Elina var dock inte hela säker på om Jade hade hängt med på den outtalade regeln. Hon gav aldrig Kim brinnande blickar som de andra tjejerna gav, men det fanns något där som var svårt att tyda. När hon sedan lade huvudet lite försiktigt på sned var Kim alltid tvungen att vika undan med blicken. Ingen kunde vinna ett blickkrig mot Jade, ingen, någonsin. Hon var fast och stadig som en klippa och kunde inte rubbas en millimeter utan egen vilja.
Första servarna gick bra, bollen studsade fridfullt över näten med smattrande slag. Jade var längre än Fanny och hade lättare att hoppa och rädda alla bollar Fanny missade att ta, som sedan passade tillbaka bollen igen. Det var ett snabbt intensivt passningsspel och efter ett tag kunde Elina i ögonvrån se hur Jörgen följde matchen. För en gång skulle verkade Fanny faktiskt ge allt, hon som normalt inte brukade vilja slå så mycket som ett racket på en termin i rädslan av att hon skulle få svettfläckar under armarna. Nu verkade allt det där inte spela någon roll längre, nu gick hon bara på vilja och det var viljan att vinna.
Jade gjorde en underbar räddning åter igen och passade upp till Fanny som snygg smashade ner den i golvet.
”Ha!” utbrast hon och gjorde en ilsken grimas. Inte mot mig, inte mot Jörgen, utan mot Kim såklart. Han själv stod där mest och försökte dra till med ett leende. Alla visste hur stolt han var, och inte kunde ta en förlust. Han var en av sådant slag som ville ha allt. Gav man honom fingret tog han hela handen. Så det där, måste ha känts bra, tänkte Elina och höjde en tumme mot kompisen på andra sidan nätet.
Även Jörgen så nöjd ut. Över musiken kunde man höra hans brummande stämma ”Fan va bra där, Fanny, sådär vill jag att du ska vara hela tiden. Kom igen, fortsätt sådär.”
Till och med efter lektionens slut i omklädningsrummet kundes Fannys segersång höras vitt och brett eka mellan kaklet ändå in till andra omklädningsrummet. Det låg ett omklädningsrum på vardera sida om duschrummet och det vänstra hade alltid vara opponerat för Gänget. Ännu en outtalad överenskommelse med de andra tjejerna, men ingen hade klagat. Det hade varit så sedan de började och ingen hade verkat tycka det var något större problem med det. De verkade inte heller speciellt förtjusta i att exponera sina kroppar inför näst intill okända människor. Natta, Sora, Yamin, Emmy och Hanna var det ingen av dem som kunde säga att de kände direkt och om Elina skulle vara ärligt så var det nog bara Jade som hade pratat med dem. Av någon konstig anledning. Det var ju inte direkt så att hon hade behövt det, hon hade ju dem, gänget. Vad kunde man behöva mer än det?
När Sanna och Jade skrattades gått tillbaka till omklädningsrummet och dörren gått igenom bakom dem vågade Elina äntligen ta till orda.
”Du Fanny…”
”Ja lilla Elina?” Kvittrade väninnan medan hon långsamt smorde in benen med någon antagligen svindyr duschcreme. ”Vill hu ha?”
”Nej, alltså…” Elina svalde och knöt handduken hårdare kring sig. ”Har du tänkt nå mer på det jag sa?”
Fanny ställde ner flaskan och såg nu upp men allvarlig blick. ”Vadå?”
”Att Ellen och Jade. Alltså, att Jade försöker sno Ellen ifrån oss. Hon är ju inte direkt här nu.”
”Nej men det är ju inte direkt så hon sitter i en liten bur i Jades källare heller. Någon som däremot är här är Jade, så du kan ju fråga henne om det är något du undrar.”
”Nej jag menade inte… jag kan bara inte sluta tänka på det. Bella dissar Natta, och behöver en ersättare – Jade. Men Jade drar ju runt med Ellen också, så hon behöva henne lika mycket. Alla vet att hon har en stark mentalitet och skulle betyda någon sort majoritet när det kommer till statuskriget. Frågan är bara, varför väljer hon inte team? Det är ju aldrig fördelaktigt att tillhöra två konkurrerande grupper, alltså måste det betyda att hon liksom snärjer dem för att sen kunna ta över och…”
Fanny skrattade hjärtligt när hon snodde in sitt långa hårsvall i handduken. Hon han dessutom tvungen att lägga handen på magen på att navelpiercingen inte skulle guppa så mycket när hon skrattade. Det hände inte ofta. ”Elina, har jag inte sagt att du tänker för mycket? Du pratar ju som en pårökt politiker. Vart har du hittat det där, på nätet?”
”Nej men du fattar väl att man måste vara förberedd. Jag ser signaler som jag inte vet hur jag ska tolka…”
”Nej men gör då som jag säger. Sluta tänk, och gå och fråga henne om hur det är, så får du ditt svar.”
Elina tystnade.
”Dåså. Kom nu, så jag hinner föna håret ordentligen innan vi börjar.”
Ellen
Musiken dånade i öronen för att få bort den ensamma känslan som kröp närmare för varje gång hennes andetag ekade. Ellen stod lutad mot skåpen i korridor e på andra våningen och betraktade en brokig grupp ettor som passerade. Förutom de prydliga tjejerna som gick runt med böckerna tryckte mot bröstet likt mellanstadieflickor fanns det mest bara skrikande killar och slampiga brudar. Ellen kunde inte låta bli och undra ifall hon hade varit lika dryg när hon gick i ettan, men kom fram till att det var het omöjligt. Inte lika liten heller, även om hon inte var ovanligt lång. En av de längre tjejerna i klassen visserligen, kanske rentutav längst, men det var ingen modellängd direkt. Både Vibe och Jenna i b-klassen skulle kunna kliva över henne med sina vackra älgben om de så ville.
Då och då nickade Ellen lite lamt åt någon bekant hon inte orkade prata med. Det var alltid lätt att komma undan påträngande eller närgångna samtal med halt okända människor så länge man hade musik i öronen. Det var bara att visa att man kände igen dem och sen återigen kasta en blick på klockan och förbanna sig över att Jade fortfarande inte kommit. Borde hon inte vara här vi det här laget, hade de inte sagt kvart över elva vid språkinstitutet? Visst hade de väl idrott på torsdagar och måndagar, precis som förra året. Det kunde hon sedan tiden då hon faktiskt var med och kunde stråla med det hon kunde. Nu sprang hon mest för sig själv när hon kände att hennes fyra väggar började krypa allt tätare. Nu hade hon ingen ork eller vinnarskalle kvar. Nu var det bara djupa hemligheter i en ärrad kropp, en kropp som var fylld av ångest och mörker, men framförallt längtan. Det fann en längtan och ett litet hopp som hade fötts där inne, svag och ömtålig som en nykläckt fågelunge i hennes hand. Hon ville se den växa sig stor och släppa lös sina vingar mot skyn. Men det fanns mörker som fon var tvungen att skydda den lilla späda varelsen från. Än var det allt för tidigt för att låta fågelungen flyga.
Vart kunde Jade hålla hus?
Tre minuter senare kom hon gåendes mot mig med ett brett leende och gav sin vän en lång, varm kram. Kanske inbillade Ellen sig hur försiktigt hon rörde vid henne eller hur hon lät händerna vila kvar på hennes höfter. Antagligen inbillade hon sig också bara när Jade gav henne den där blicken igen och strök håret ur hennes ansikte.
Såhär fick hon inte göra, dröja alldeles för länge och sen blända med sin uppenbarelse som bara hon kunde göra. Hon fick inte luta sin varma kropp mot skåpen och le sådär innan hon såg ner i golvet och sen mötte Ellens blick igen. Hon var för vacker för att få göra sådär, och låta det svallande lockarna dansa med hennes lugna rörelser.
”Kom nu” sa Jade och tog tag i Ellens hand. ”Jag är ledsen om jag är sen, men du vet hur Fanny är framför spegeln. Elina och Sanna är ju inte mycket bättre. Men kom nu, så tar vi och kollar på den där Italienskan som du ville ha hjälp med. Andiamo.”
Ellen förbannade sig själv över att hon alltid gav med sig. Det räcket med leendet eller Jades varma hand i sin för att allt vad irritation skulle vara ur världen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Sabbe_sabbe - 13 apr 12 - 16:00- Betyg:  | | älskar den :D mejla nästa del? |
|
|
|
