Kvällen är sval |
Kvällen är sval och brisen från den varma södern smeker förbi min kind. Man kan precis höra kyrkklockorna slå sina sista slag långt bort i fjärran innan det är dags för klockaren att lägga sig för kvällen. Solen står lågt men den kommer inte gå ner ikväll. Inte heller jag ska sova. I natt är det dags. I denna svala natt ska vi äntligen få träffas.
Allt började med att du gick med på Facebook. Jag var beroende av att ha många vänner just då och satt och sökte på medlemmar varje dag. Av någon anledning klickade jag på ditt namn när det dök upp på sökmotorn. Jag vet inte vad som drog mig till det men din profilbild var så speciell. Det var en närbild på ditt ena öga. Det var ett så underbart foto så jag tänkte att det måste vara redigerat men djupt inne i det mörkblå ögat kunde jag se mörkret och ljuset som man bara kan se i ett riktigt öga. Dagen därpå fick jag ett meddelande från dig. ”Vem är du och varför vill du ha mig som vän?” Vi började prata. Vi pratade i tre timmar den kvällen. Följande vecka pratadevi varje dag. Sedan gick vi över till att prata via MSN. Detta gjorde vi i över en månad och till en början försökte jag varje gång få dig att visa dig i webbkameran men du vägrade. Efter några veckor gav jag upp.
Regnet avbryter mina flygande tankar. De skarpa dropparna faller mot min kind där jag sitter på klippan. Jag tittar ut över fjärden. Mörka moln börjar driva in emot land och jag inser att jag måste söka skydd för regnet som börjar falla tätare och tätare. Jag springer in mot skogskanten och hinner in under en gran innan regnet riktigt börjar strömma.
När sommarlovet närmade sig kände jag att jag kände dig väl och jag ville verkligen träffa dig. Men dagen jag tog upp det i chatten blev du galen. Du stängde direkt chatten och loggade ut och när jag försökte nå dig på annat sätt vägrade du svara. Jag hade ju förstås ditt mobilnummer men du hade stängt av mobilen. Det tog en vecka innan jag äntligen fick någon kontakt med dig och då var du väldigt innesluten. Vi pratade inte om det på ett tag men någon vecka senare tog jag upp det igen och den här gången sa du att det inte var någon bra idé. Eftersom jag visste vad du gjort förra gången släppte jag det bara av rädsla för vad som skulle kunna hända. Veckan därpå tog jag dock upp det igen och den här gången gav jag inte upp. Vi bestämde oss för att träffas vid kusten utanför Gävle. Du bor nämligen där och jag skulle ändå dit på semester.
Nu sitter jag här under den täta granen och hör regnet trumma mot grenarna. Droppar drippar sakta ner mot mig och jag börjar undra när du tänker komma. Så hör jag plötsligt prasslet bakom mig. ”Axel, är det du?” ropar jag även om jag vet att ingen annan skulle våga sig ut i det här vädret. ”Vem annars” svarar du glatt och jag springer ut från mitt regnskydd. Där står du drypande våt av regnet. Huvan på din jacka döljer ditt ansikte och jag kan inte göra annat än le. ”Hej!” säger jag, lycklig över att äntligen få träffa dig. ”Hej.” Jag går fram till dig och drar bort huvan men du vänder dig om, bort från mig.
”Det finns en orsak till att jag inte ville träffa dig.” Så börjar du berätta.
För tre år sedan bodde jag inte här i Gävle hos min pappa. Jag bodde i Skövde med min mamma och min styvfar. Min mamma och jag var väldigt nära varnadra men jag har aldrig gillat min styvfar, han har nämligen alltid varit väldigt hetsig. Han har alltid haft väldigt lätt för att brusa upp. Jag hade inte så många kompisar då heller. Jag hade bara en, Jonas. Han och jag hade känt varandra sedan vi var småknattar och han var en av de största orsakerna till att jag stannat kvar i Skövde efter skilsmässan. Vi var alltid tillsammans och vi var i och med det väldigt ofta hemma hos varandra. Hans mamma var som min andra mamma, speciellt efter det som hände då mamma och John började dricka.
Jag visste inte tidigare att John hade haft problem med alkohol men en kväll efter en fest mamma och han hade varit på kom de båda hem fulla. Jag brydde mig inte så mycket om det då men det värst var det att John aldrig blev nykter igen. Han fortsatte att dricka och när mamma försökte stoppa honom kunde hon inte förmå honom. Han blev också väldigt arg vilket oftast slutade i att han började slå mamma. En av dessa kvällar var Jonas hemma hos mig. Vi satt inne på mitt rum och hörde hur de började bråka. Jonas hade aldrig hört det och blev väldigt förskräckt men jag berättade att det bara var normalt och att jag inte visste vad jag skulle göra åt det. När vi sedan började höra mammas skrik visste vi båda att vi måste göra något, vi var ju ändå två mot en. Vi sprang in i köket och km precis in för att se John sticka en av köksknivarna i bröstet på mamma. Jag skrek och hoppade på honom med ett tjut. Bakom mig började Jonas ringa efter ambulans och polis. Jag ropade efter hans hjälp eftersom jag själv började bli i ett svårt underläge. John slängde in mig i väggen och skulle precis till att sticka kniven i mig då Jonas hoppade upp på hans rygg. John hade dock dragit bak armen för att få mer kraft och då Jonas hoppade upp landade han rakt på kniven. Den genomborrade hans bål och han föll till marken. Jag flög upp och fick in ett knytnävsslag som knockade John till marken men skadan var redan skedd. Kvar på golvet låg min mamma och min bästa vän, båda två i svåra smärtor på väg in mot slutet.
”Axel” hörde jag från Jonas ”Axel, kom hit.”. ”Vad är det?” frågade jag oroligt. ”Axel, jag älskar dig, jag har älskat dig i över två år men jag har aldrig kunnat berätta det för dig av rädsla för att du skulle försvinna ur mitt liv. Men nu försvinner du i alla fall så jag kan lika gärna be dig om en sista kyss.” Jag visste inte vad jag skulle göra men jag kunde inte neka honom sin sista önskan. När polisen och ambulansen kom satt jag där mellan två av de som betytt mest för mig i mitt liv.
”Miranda jag vet att det här är en helt otrolig historia men det är sant, och orsaken till att jag berättar den för dig är att jag är rädd att bli lika sårad igen. Jag är fortfarande väldigt sårbar efter det. Orsaken till att du aldrig heller har fått se mitt ansikte är de här.” Axel drog av sig huvan och jag ryckte till. Över hela ansiktet löpte stora ärr. ”De här fick jag då jag slogs med John och när någon ser mig dömer då ofta mig efter dem och struntar i vem jag är bakom ärren. Jag ville inte att det skulle hända med dig.”
Jag var smått i chock men så såg jag in i de där ögonen. Ögonen vars djup hade fångat mig redan från första stund. Jag såg att allt var sant och jag såg att han inuti fortfarande var den där lilla pojken som saknade sin mamma och sin bästa vän. ”Allt kommer att bli bättre nu” sa jag och kramade honom innan vi gick hemåt. Regnet hade slutat dropp medan vi pratade och solen kikade just fram bakom molnen borta vid horisonten. Kvällen är sval.
Nu har ni kommit så här långt ner så nu kan ni väl kommentera!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Edwin82Therese98 - 4 maj 12 - 21:44- Betyg:  | Helt underbart, och jag kunde inte låta bli att gråta lite. Har själv bott med mamma och hennes pojkvän i fem år dock, han misshandlade henne, vilket var jävligt svårt för mig. Jaja, påminde mig om det. Hon är inte död iaf. <3
Du är extremt bra på att skriva.
Bästa hälsningar. / Therese. |
|
|
|
