- Luna - (1) |
Sådär här kommer alltså första delen av novellen Luna. Jag hoppas ni har tålamod och förstår att det inte händer mycket i början.. :( Hoppas att ni gillar den!
Kommentera gärna! :)
1. Farväl
Febern slet i honom. Den slet honom mellan verkligheten och fantasin. Han hallucinerade, skrek mitt namn och grinade. Jag kunde inte göra någonting. Ingenting. Jag kunde bara sitta där och hålla honom i handen, stryka bort hans mörkblonda hår ur pannan och be tyst till Gud att min lillebror skulle klara sig.
”Leelee, kan vi gå på bio?” frågade han. Hur många gånger har jag inte hört honom kalla mig det? Hur många gånger har jag inte undrat över hur han kunnat få namnet Carlee till Leelee, men inte då, då undrade jag inte.
”Klart att vi ska, så fort du blivit frisk så går vi, kanske redan i morgon.” ljög jag. Jag insåg det föst när jag ljög, innan så hoppades jag fortfarande, men efter att lögnen lämnat min mun insåg jag att han inte skulle klara sig.
”Men vi har inte råd...”, han lät så trött, som om han sprungit flera mil och hade flera kvar att springa. Han lät hopplös, kanske han också visste att han inte skulle klara sig, eller kanske så skulle hallucinationerna bli så kraftiga att han skulle få slippa inse att han skulle dö.
”Det ordnar sig, jag har lite pengar som jag sparat.” Det var också en lögn. Jag hade inga pengar och absolut inga pengar att kunna spara. Hade jag haft några hade Fenri tagit dem och köpt sprit. I början tyckte jag synd om honom, han hade ju förlorat sin fru och var tvungen att ta hand om två barn som inte ens var hans egna. Men ju längre tid som gick slutade jag att tycka synd om honom, för han tog inte hand om oss, det gjorde jag, och varenda öre vi fick som bidrag för mammas bortgång gick till sprit, inte till mat. Fenri hatar oss nästan, men bara nästan, lika mycket som vi hatar honom. Den enda anledningen till att vi stannade där var för att Liam, min döende lillebror, endast var sex år gammal och som sjuttonåring kunde jag inte försörja oss båda ensam då jag fortfarande gick i skola.
”Va bra, då kanske vi kan se den där filmen jag pratade om igår”, sa Liam. Han var desorienterad, för filmen han nämnde pratade han inte om igår utan för flera veckor sedan. Jag svalde gråten.
”Precis, och vi köper massor av godis och trycker i oss allt så att vi börjar må illa”, gråten stockade sig i halsen. ”Vi gör precis vad du vill”
Liam svarade inte, han tittade bara på mig med sina blåa ögon som blev allt grumligare. Hans fina blåa ögon, de som brukade lysa upp när jag kom med med en limpa bröd eller en saftig kyckling, ja även om jag kom hem tomhänt. Blåa ögon som kunde lysa trots förlusten av en mor och en far. Fast han var för liten för att komma ihåg när far blev mördad av regeringen för sina rebelliska handlingar. Nu lyste inte ögonen, de var grumliga och trötta. Jag kunde se hur livet rann ut ur honom och hur han längtade efter att släppa taget.
”Det gör inget, du ska bara sova en stund och när du vaknar så finns jag här.” Tysta tårar rann ner för mina kinder när jag ljög. ”Sedan går vi på bio och äter oss mätta på godis fast mamma inte ville att vi skulle göra det.”
Liams ögon reagerade knappt men otroligt nog drogs hans mungipor upp en bit. Han blev alltid så glad över att påminnas om mamma.
”Du ska bara sova en stund så ses vi sen”, viskade jag i Liams öra, men han hörde det aldrig för han var redan död. Bröstkorgen slutade att höja sig och hans grumliga blick nådde aldrig mina ögon, den var tom, den var död. Jag stängde hans ögonlock för jag stod inte ut med att se de tomma blåa ögonen som en gång brukade lysa. Sedan drog jag upp det nötta täcket ända upp till hakan på honom och kysste honom på kinden. Jag kände ingenting, absolut ingenting. Bara tomhet, förvirring. Och ett ringande i öronen. Kanske chock.
I mitt rum, som nästintill inte kan räknas som ett rum då det saknade fönster och drog från golvet, samlade jag snabbt ihop de viktigaste sakerna så som en kniv, en tändare, några klädesplagg och varma strumpor. Jag tvekade med bilden på mig, Liam och mamma i handen men bestämde mig tillslut att ta med den. Från det smutsiga köket tog jag alla konserver som jag visste skulle hålla länge men också lite morötter och potatis samt det sista av brödet som fanns kvar. Jag vägde ryggsäcken i handen och kände att den va ganska tung så jag plockade ut några konservburkar med innehåll jag inte gillade och gick vidare ut i hallen. Därifrån tog jag mina lättaste skor och tryckte ned dem i väskan och tog på mig mina äldsta, mest använda men bästa skor som dessutom stod emot väta och inte gav skavsår. Jag fick även med mig en extra regnjacka som tillhörde Fenri, en till kniv och min pilbåge som jag hade försökt att jaga mat till mig och Liam med. Sedan gick jag ut från dörren och lämnade huset, som jag växt upp i, med min dyngrake styvfader Fenri och min döde lillebror Liam i bakom mig med avsikt att aldrig någonsin återvända.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | VeraLing - 19 apr 12 - 17:18- Betyg:  | | mejla när nästa del är ute :) | | friidap - 13 apr 12 - 13:38 | | oj! såg nu att jag hoppat REJÄLT mycket mellan presens å preteritum! Försökte ändra lite snabbt nyss men fel finns nog kvar.. Jag ber om ursäkt! :) | | LisaHoglund - 13 apr 12 - 12:18 | Tänk på att inte blanda tempus. Du växlar mellan presens och imperfekt hela tiden och man blir lite förvirrad över om det händer nu eller om det har hänt :)
Annars tycker jag att det var riktigt bra! Ett sorgligt kapitel med spännande slut - FORTSÄTT och säg till när nästa är klar :D | | Eme_96 - 13 apr 12 - 09:03- Betyg: | | riktigt bra!! :D sorgligt men bra! Mejla nästa!:D |
|
|
|
