Namnlös Novell |
Det jag nu ska berätta handlar om mig. ¨
Allt detta jag berättar om har hänt.
Eller har det verkligen det? Det kan bara jag svara på. ¨
Och om du inte tror mig, så är det inte mitt problem,
det är ditt.
Det är inte mitt fel att den där kärringen är dum i huvudet,
det är inte mitt fel att jag är här, jag vill inte vara här.
Jag hör inte hemma här, inte här på psyket.
Jag hade man och barn, jag mådde bra.
Vi skulle skaffa hund, vi hade redan två katter,
men vi ville att barnen skulle få en hund att leka med.
Mina älskade barn måste ju fundera på vart deras mamma är?
Michelle, som är 7 år, blev vittne till allting,
hon var med i bilen, på något sätt var mina andra två barn
det också, tvillingarna, Isak och Jessi, som precis fyllt
1 år, dom låg i min mage då det hela hände.
Då jag såg min man bli ihjälhuggen av en psykopat som
rymt från psyket men som nu sitter inne för mord på livstid.
Det tog kålen på mig direkt, jag vet inte vem kvinnan är,
mer än att det var en bekant till min man för han skrek
och bad för sitt liv, strax innan hon högg kniven en sista
gång i hans bröstkorg och han sjunk sakta ihop på det
glansiga golv som nu var dränkt i en pöl av blod.
Jag satt i bilen, inlåst och livrädd, Michelle var så duktig, men hon var rädd,
jag minns att hon sa
-Mamma? Kommer vi dö nu? Här? Med pappa? Kommer inte jag få träffa mina småsyskon?
Vad du än svarar, så vill jag att du ska veta att jag älskar dig mamma, nu och för alltid.
Jag visste inte vad jag skulle svara på min dotters fråga, tårarna bara rann ner och tillslut
fick jag till ett svar, ett kort svar.
-Nej gumman, vi ska inte dö här, vi ska vara stark, men vi måste sammarbeta och hjälpas åt.
Jag älskar dig med, hjärtat. Pappa finns alltid här hos oss, kom ihåg de!
Min man överlevde inte, han dog direkt, hann inte ens säga ett farväl.
Min dotter satt i bilens baksäte och snyftade, hon försökte dölja tårarna för hon visste hur
jobbigt det var för mig. Jag la i backen i bilen och backade ut från parkeringen där vi stått
stilla i ungefär tjugofem minuter efter att vi svalt middagen, vi var påväg ut till bilen när kvinnan
från ingenstans dök upp, hon ropade min mans namn.
-Anton! Antoooon! Vänta! Känner du inte igen mig? Sa kvinnan med en röst som fick mina nackhår att resa sig.
-Nej, det gör jag inte…? Borde jag göra det? Frågade min man förvånat samtidigt som jag såg hur hans ögonbryn
rynkade ihop sig för att han funderade över vem det kunde vara.
Jag såg att Anton såg bekymrad ut så jag bad Michelle sätta sig i bilen och spänna fast sig, och att jag och
pappa skulle komma snart.
Jag gick bort mot hörnet där Anton hade fastnat med den främmande kvinnan,
viskade tyst i hans öra.
-Kom nu älskling, vi måste åka, Michelle är trött och vi ska upp tidigt imorgon, det är söndag.
-Ja, jag kommer, gå bort till bilen du, jag kommer strax.
Det var som om att han visste vad som skulle hända, han kanske gjorde det?
Han kanske visste att kvinnan skulle komma och att han skulle dö? Nej, så kan det inte vara.
-När kommer pappa? Mumlade Michelle tyst ifrån baksätet.
-Han kommer snart, hoppas jag.
-Kan du inte gå och titta efter han, mamma?
Jag är jätte trött och somnar snart. Klagade Michelle.
-Okej, men stanna här i bilen då!
Jag gick bort ifrån bilen, mot hörnet där Anton hade stått med kvinnan, men Anton fanns inte där,
jag hörde skrik en bit bort, jag förstod att något allvarligt var på gång, jag sprang bort till bilen igen,
starta och for sakta bort mot skriken, när vi kom längre in på parkeringen, närmre skogen, stannade jag
bilen och kände paniken växa i mig.
Anton skulle dö, kvinnan stod där med en kniv och högg, flera hundra tusen högg, känns det som.
Jag visste inte vad jag skulle göra, jag ringde polisen, berättade allt.
Ambulansen kom också till platsen, han var borta, föralltid.
Nå? Vad tycks? :) Del 1 det hära, har börjat lite smått på del 2.
Vill veta om det är någon idé att skriva vidare! :)
Lämna en kommentar! :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | emki - 12 apr 12 - 23:55- Betyg:  | | JA, snälla skriv vidare!!!!!!!!!!!!!!!!! Duktig du är!!!!! |
|
|
|
