Tystnaden Del 23 Jag är fri! Fåglarna flyger |
Avslutande delen. Kanske, bara kanske kommer en extra liten del. Tack alla som läste och kommenterade, det gör mig jätte glad! ^^ Hoppas nu att ni inte blir sura på hur den slutade
Glad påsk!
Och tack ännu en gång! <3
----
”Jag tänkte att vi skulle ta lite bilder också”, sade han och tog fram sin kamera. Jag reste mig upp jag också. ”Vi börjar i ditt rum.” Vi steg in i mitt rum och tittade oss omkring. Vi lade handdukarna i sängen bredvid kameran. Vi hjälptes åt att täcka fönstret, vi släckte ner och stängde dörren.
”Vänta öppna upp lite granna så blir det en snygg effekt”, sade jag. Leo lossade lite på handdukarna så en liten strimma ljus smet in. Jag släppte ut mitt hår som nu var helt rufsigt och trassligt innan jag satte mig i ena hörnet. Jag satte mig i skräddarställning med armarna om benen. Jag var mörkklädd. Leo tog kameran och ställde sig snett bredvid.
”Upp lite med huvudet.” Jag hörde när fotot togs. Vi testade fler olika.
Vi satte oss i sängen och tittade på bilderna från hörnan. Den bästa var den första. Man såg inte ansiktet, men jag hade inte gömt huvudet. Det var bara håret som dolde mitt ansikte. Man såg lite hud, men inte alls mycket. Men vi velade när det gällde bilden. Den och en annan. Den andra hade jag händerna som höll hårt i håret där såg man lite av min kind. Vi tog båda två förtillfället. Nästa omgång foton var där jag stod upp. Jag hade sminkat mig och dragit ner eyelinern med vatten så det såg ut som om jag gråtit. Håret hängde bara trassligt runt mig. Alla bilder var mörka och gav läskiga skuggor. Den enda ljust strimmad gjorde bara så att bilderna inte blev svarta och så den såg ännu skrämmande ut. Ann kom in när vi tittade på den andra omgången bilder.
”Vad gör ni egentligen?” frågade hon. Hon tittade mellan oss och fönstret. ”Å andra sidan vill jag nog inte veta”, sade hon och stängde dörren. Vi skrattade men jag rodnade svagt. Bara för att hon sade så fick jag svårt att koncentrera mig.
Vi gick igenom allt material vi hade till arbetet. Ann kom in och tittade bort mot det täckta fönstret.
”Seriöst vad gör ni för något?” frågade hon. Vi tittade upp.
”Skolarbete”, svarade jag. Hon himlade med ögonen.
”Om ni säger det så.” Leo skrattade. ”Men jag går bort till en kompis och övernatta?” frågade hon. Jag log.
”Klart du får. Hämtar dem dig eller ska vi följa dig?” frågade jag. Hon log mera nu.
”De hämtar mig.” Hon försvann ut. Det var tyst ett tag innan hon ropade hej då och stängde dörren efter sig.
”Vill du hänga med hem till mig?” frågade Leo och lade ner arbetet på sängen. Jag tittade tveksamt på honom. Men vad fan …
”Varför inte.”
Vi satt på hans rum och gick igenom arbetet en sista gång. Planen. Alla detaljer. Klockan bara stack iväg utan ett enda ljud. När vi äntligen var färdiga helt och hållet. Han lade sig ner och blundade avslappnat. Jag log lite för mig själv. Jag ville ligga bredvid honom, höra hans andetag, känna mig lycklig. Jag vill röra vid honom, känna honom under mina fingrar. Han hade faktiskt kysst mig, men nu verkade som om … han glömt. Nej som om han … retades med mig. Jag vet inte. Han var inte elak mot mig. Han var lugn, väldigt lugn. Han luktade gott också …
”Vad tänker du på?” frågade han och tittade på mig. Haha om du bara visste
”Allt och ingenting.” Han skrattade. Han tog tag i min arm.
”Kom”, sade han och drog ner mig bredvid sig. Först tvekade jag, visste inte riktigt vad jag skulle göra. Hur jag skulle lägga mig. Jag bara låg bredvid honom, under tystnad. Jag tittade upp i taket efter hjälp, ett svar kanske. Det sista steget skulle bli det svåraste och smärtsamt, men jag måste. Jag skulle bli fri, varenda bur inom mig skulle öppnas, alla fåglar skulle flyga ut i det fria. Kvitter skulle fylla mig och jag skulle lysa, jag skulle krossa sfären som omslöt mig och Ann, kanske till och med Leo … kanske till och med Leo.
Jag vaknade med ett ryck, skrek nästan. Dagen. Nu var det den sista dagen under total mörker. Leo kom in i rummet. Vi åt under tystnad, åkte till skolan under tystnad.
~Fågelperspektiv~
Tre stycken ur klassen hade gjort sina redovisningar, då Leo ropades upp. Leo och Dariea. Men Leo stod ensam framför klassen. Han startade upp Power Pointen och vände sig mot klassen. Tryckte fram första sidan av arbetet. En mörk bakgrund och en skuggad text fick tyst på klassen. Smärtsamma Vingslag.
”Min bror är som min bästa vän, precis som resten av familjen. Men just min äldsta bror är närmast mig. Han har alltid hjälpt mig genom svåra tider. En förebild faktiskt. Men alla har inte haft turen med sig.” Han tryckte fram nästa sida på Power Pointen. Ett mörkt lagt rum men en lite energikälla som lyste så pass mycket att man såg den mörka figuren sittandes i hörnet. Håret omkring axlarna och som dolde hela ansiktet förutom kinden och en tår som ljuset träffade en aning. Blek hy, tunna armar. Livlös. Hela klassen var helt tagna av bilden, av den mörka sfären som lade sig över rummet som åskmoln. Första blixten slog ner. Läraren hade tappat pennan, eleverna stirrade storögt, mobilerna som var uppe lös men ingen tittade bort. Inte heller den sorgsna flickan utanför klassrummet som tittade tveksamt in och väntade. Leo tryckte fram en text ovanför den mörka bilden. Under den mörka sfären. Hon gick in. Klassen som var trollbundna av Leos början, blev chockade av att se sin mörka klasskompis Dariea. Dariea ställde sig bredvid Leo och andades långsamt in. Nu var det dags.
~Dariea~
Klassen stirrade på mig. Jag var nervös och jag fortsatte så som vi hade planerat. Hans plan fungerade. Det fungerade!
”Att inte ha en bror som står bakom mig under varje val jag gör, eller skyddar mig för misstag som så många har gjort har skadat mig djupare än någon kan förstå. Att vara så ensam bland så många människor kan ingen föreställa sig utan bara kalla mig galen. Trauma. Utan nej, det är verkligheten. Min själ lämnade mig och lämnade ett kallt tunt skal så kallat min kropp. Varje slag som hjärtat slår, gör så ont. Varje andetag jag tar, kväver mig. Varje ord jag säger, bränner mig. Men jag står på mina ben.” En ny bild dök upp bakom mig. Leo nickade mot mig. Bilden; I skogen mitt i natten jag som står på alla fyra och skriker rätt ut. Två små bilder under. Första; Min händer som griper tag i jorden. Andra bilden; Mitt ansikte, smärtsamt och gråtandes. ”Jag skriker rätt ut men ingen hör mig, ingen ser mig. Smärtan som gräver djupare i mig kommer att ta död på mig, precis som med min familj, som min bästa vän.” Ett klick hördes och en till mini bild dök upp i högra hörnet av skogen. Mikaela. ”Alla som hjälpte mig, alla som trodde att de visste vad gjorde, gjorde allting bara värre.” Ny bild; Jag står i ett mörkt rum med händerna om mitt huvud, i håret och gråter under tystnad. ”Huset står tomt, varje rum är mörkt. Aldrig kommer jag höra min systers skratt!” En bild på Carolin dök upp på bilden. ”Aldrig kommer jag höra bråket mellan mina bröder!” Två bilder dök upp runt om fotot på mig. Anton och Joel. ”Aldrig kommer jag se min mamma i köket!” En bild på henne. ”Aldrig kommer jag att bråka med min pappa!” Tårarna kom med bilden på pappa dök upp. ”Inga skratt i trappan, inget liv i huset. Ann som är åtta är inte ett barn och socialen vill ta henne ifrån mig. Det enda som hörs hemma är hennes tårar och mitt skrik. Ekandes bland väggarna.” Hela skärmen blev svart då en text dök upp; Mörk Sfär.
”Botten var inom räckhåll, men botten av stegen är fylld med vassa klippor”, sade Leo. Ny bild; Ett släckt ljus.
”Deras liv blåstes ut på bara en sekund och jag skulle aldrig kunna tända dem igen. Men …” Ny bild; Mitt i natten och mitt mörka hus, kusliga skuggor, dystert men med en lampa lysandes i ett enda fönster där jag satt.
”Visst jag kan inte få dem all leva igen genom att knäppa med fingrarna, men jag kan få deras själ att fortsätta brinna. Genom att hylla deras liv, att gå vidare och minnas allt tillsammans med dem. Men stegen tillbaka upp till ytan, ovanför dimman är allt ifrån lätt.” Jag tittade på Leo och log. ”Speciellt utan hjälp.”
”Med en hjälpande hand så är det inte omöjligt att ta sig upp för stegen, för att botten på den där stegen är ingen vacker syn”, sade Leo. Jag hörde kvittret och vingarna ifrån alla fåglar som lämnade min bröstkorg.
”Jag tog mig upp, jag är uppe nu men jag kommer alltid att ha en mörkare skugga, en dimma omkring mig. Jag sörjer min familj, men jag minns dem mera, hyllar dem.” Leo klickade upp den en ny sida och bröt av från min röda tråd.
”Likheterna mellan våra familjer är antalet medlemar, syskon. Samma humor. Mörk bakgrund. Vi har mer gemensamt än vi trodde. Den enda skillnaden är att min sitter hemma och tittar på Tv undertiden Darieas ligger under marken.” Någon drog efter andan hur han sade skillnaden. Men jag log. Sista sidan trycktes fram innan tystnaden lade sig.
Jag ska leva för oss alla!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | susanna_89 - 9 apr 12 - 21:54- Betyg:  | | gud va bra skrivet! :D | | Carrre - 8 apr 12 - 21:49 | | fint:) |
|
|
|
