05/04-2012 |
Trodde först att jag skulle fälla några tårar för henne när hon satt där på tåget. Hon grät, hon tittar på mig. Djupt in i ögonen, med tårar som rinner ner från hennes kind. Själv stirrar jag henne rakt in i ögonen. Försökte svälja gråten som sitter i halsen. Helt iskall, jag kämpar emot. Allt hon gjort mot mig, förtjänar hon ej mina tårar och sorgen jag bär. Hon ringer men jag svarar inte, istället låter jag signalerna gå förbi. Hon skickar ett sms, hon skrev att hon var nervös. Hon vill inte lämna hemmet. Jag svarar henne med att hon ej ska gnälla över det, här står jag. Utan att veta vart jag ska ta vägen. Jag är helt hemlös. Hon läste smset som jag skicka, hon blev arg. Jag skrev sanningen. I samma minut så hörs det ett ljud, ljudet var ett tecken på att tåget snart skulle rulla framåt och hennes tårar rinner mer och mer, en tår blir till två. Jag fortsätter stirra henne rakt in i ögonen, utan att röra en min. Helt iskallt, jag viskar tyst men rör tydligt på mina läppar. ’’Den som lärt mig älska, har lärt mig att hata. Jag älskar dig mamma, förlåt’’. Jag vet att hon inte kan forma rörelserna till bokstäver eller ord. Det kändes mest. Kämpar i samma minut, sekund. Med det som försöker tränga sig upp. Utan att röra en min, böra tåget sakta rulla framåt. Jag ville springa fram till det fönster hon satt vid. Men jag kämpa emot. Jag ser tåget sakta rulla bort, i samma sekund sa jag högt. Nu är jag hemlös, ensam och helt övergiven. Med gråten i halsen kämpar jag att svälja tillbaka. Trodde först att jag skulle gråta, men jag gjorde inte det. Hon förtjänar inte det. Jag går sakta ifrån perrongen, där vi stod innan du satte dig på tåget. Jag går sakta ifrån perrongen, med huvudet högt. Jag klarade det denna gången också.
|
|
|
|
