oönskad dialog |
- Du har ju allt du kan önska Karolina.
- Jag vill inte önska, jag vill leva, och om du inte tänker hjälpa mig att finna
något glädje i livet så tänker jag finna den på mitt eget sätt.
- Vågar du säga det där en gång till?
- Ja det vågar jag och jag är föresten inte ett dugg rädd för dig.
- Så du älskar mig inte längre?
- Älskar? Varför ska vi använda så romantiska ord, det är ju numera en gammal
historia, eller hur var det du sa?
- Var inte så långsint karro.
- Jag kanske också vill höra att jag är älskad istället för att kräla runt dina
fötter och kyssa dina äckliga tår. Jag är trött på att ge dig kärlek och alltid tvinga fram din.
- Det behöver du väl inte.
- Nej det behöver jag inte, jag måste. Jag behöver din bekräftelse för att leva.
Nu orkar jag inte mer. Jag går nu.
- Stanna hos mig! Jag älskar dig karro, jag ska bättra mig.
- Kalla mig inte karro.
Hon smälde igen dörren och stormade ut. Stenar dunkade i hennes bröst. Hon hade en ilande havsström forsande inom sig samtidigt som tusen
eldar flödade i hennes kropp. Hennes blick var vilsen och pupillerna rusade från höger till vänster. Benen vandrade som blinda omkring under
de vägar dem kände bäst. Ögonen i nacken ville kasta sig tillbaka till den tiden innan hon vräkte ur sig allt tungan nu ångrat. Vita stormar
cirkulerade runt om henne och under hennes kofta fanns en stickande känsla. Hon tittade in och såg att nålar hade börjat växa in huden på henne.
Hjärnan sa till henne att stanna här, så hon gjorde det. Hjärtat skrek vänd om, vänd om!, men skrek förgäves för hon hörde inte. Kroppen vaklade
neråt och stenarna blev allt mindre. Hennes kropp sov i de vitastormarna, i den bitande högen av nålar, och om någon hade sparkat henne i magen hade
hon inte känt något.
Sedan kom det någon och drog ut livet ur henne och kvar fanns bara skalet av en sårad människa.
|
|
|
|
