Hon. |
Hon var inte gammal. Kanske precis som du, eller bara ett år äldre. Kanske yngre – vem visste? Ingen. Ingen tog sig tid. Ingen brydde sig om att stanna upp i den hetsiga tillvaron och fråga efter ett namn, ett ”hur mår du?” eller kanske till och med någon som såg igenom den ytliga fasaden.
Ju färggladare en person är, desto dystrare är de.
Hennes bästa dagar var när någon frågade om de kunde få låna en penna lite snabbt, ofta fick hon inte ens tillbaka den utan personen som lånade den bara gick vidare. Antog att ingen bryr sig eftersom det är en penna, och detta kunde hon acceptera. Någon sade ju något till henne. Någon tittade åt hennes håll. Någon förstod att även hon lever.
Hon försökte passa in. Hon gjorde likt Askungens styvsystrar och karvade i hud och skar av sig obetydliga kroppsdelar för att passa in i någon annans skor. Hon önskade läskiga gubbar som förföljde henne, bara för att få uppleva hur det känns att vara någon som någon vill ha. Allt hon ville vara var att bli en sådan person som någon någonsin skulle kunna komma att sakna om hon försvann. Det skulle aldrig bli så.
Istället bröt hon ihop mitt under sitt karvande. Verkligheten kom ifatt henne och det slog henne att hon är rätt obetydlig på en jord med nästan sju miljarder människor. Ingen bryr sig. Så har det alltid varit, så kommer det alltid vara. Alla de där som försökt nå ut och som gett upp halvvägs kanske gjorde rätt för sig.
Vet du vad det bästa med regnperioder är? Att det ofta regnar så mycket att man inte kan se något alls framför sig. Vet du vad det bästa med regnperioder är? Att man kan råka halka och aldrig hinna undan när tåget rullar in. Vet du vad det bästa med regnperioder är? Att man kan slippa allt det här.
Så hon tog sitt paraply och lämnade allt.
|
|
|
|
