Jag var död för en stund. |
(Texten blev lite konstigt upplagd men jag kan inte ändra det.)
Det är tisdag idag. Tisdagen den tjugonde september. Mina tisdagar var alltid evigt långa.
Inga raster, kort lunch och lång dag. “Teori-dagen” kallade jag den, enbart för att jag är
mer kreativ än ett ljushuvud. Jag tycker att jag är klok, det är inte det. Det är bara att
jag vill göra det som intresserar mig, vilket krockar sig emot skolans regler.
Klockan hade gått in på lunch, jag, Tea och Jacob gick in till matsalen för att äta
lax och potatis. Tea och Jacob lärde jag känna i början av gymnasiet, vi hamnade i samma
klass och efter det har vi alltid hängt ihop. Tea är en mystisk, enkel och förbannat
rolig människa. Hon har långt, svart lockligt hår med en extra kort lugg. Alltid en röd
basker och svarta kläder. Jacob är ett blondhårigt krull med färg och ett skratt som är
lätt att falla för. Första gången jag såg Jacob hade han en tröja där det stod “I love meatballs“.
När jag sedan hade lärt känna honom lite bättre och jag frågat om tröjan, berättade han att
hans bror hade gett den till honom i julklapp då det stod “ I love me”. Han hade alltså lagt
till några bokstäver, han förklarade det som att det var lite väl. Ja, lite väl egoistiskt.
Matsalen var överfull med människor, men vi fick en plats närmast fönstret längst ner.
Vi satte oss vid bordet och Jacob och jag började att diskutera politik eftersom folkpartiet
hade varit i skolan idag. Jacob tyckte att folkpartiet kom med bra argument och idéer medan
jag sa att partiet aldrig höll de dem lovar. Han blev arg och började intensivt bläddra i häftet
han fått av dem, för att visa att han hade rätt.
Tea som satt mittemot mig hatade fisk, hon satt och petade i maten medan hon log åt vårat vänskaps
gnabb. När vi satt där och åt kände jag mig plötsligt väldigt yr och satte händerna på huvudet.
Tea visste vad det handlar om, vi brukade kalla det för “tickset.“ Jag brukade några gånger i månaden
ha svårt att kontrollera mitt huvud. Det ville vrida sig åt höger, utan att jag kunde stoppa det. Vi har
alltid skrattat åt det när de hänt. Det var ingen som tog det riktigt på allvar. Det var ingen som förstod
att det faktiskt var så. Det var inget skämt. Jag kunde inte stoppa det, men jag kunde inte heller förstå mig
på det, därför var det lättare att skratta åt det.
“Händer det nu? Frågade Tea med ett leende på rösten.
Jag tittade upp på henne och naglade fast blicken i hennes, jag var rädd.
“Clara? Vad är det Clara!”
Hennes oroliga röst var alldeles för långt borta för att jag skulle kunna höra
den. Jacob trodde ju såklart att jag skulle spela pajas, han ville inte ge mig någon
uppmärksamhet. Jag kände hur min underkäke vred sig åt höger, det kändes som om
någon ville slita av den på mig.
“Nej, nej, nej, nej, nej.” upprepade jag med vettskrämd röst.
Så kände jag hur min arm for upp och handen började skaka, hela armen började skaka.
Det var någon som gjorde hetsiga rörelser med min arm. Det var inte jag! Jag kunde inte sluta.
Jag var i min kropp men jag kunde inte kontrollera den. Jag slutande att andas och mitt främmande
jag drog ner mig på matsalsgolvet och kopplade ifrån mig mitt medvetande, som om det fanns en övre
makt som tog sin fjärrkontroll och tryckte på off.
Jag hade kommit till den plats som vi människor döpt till det “omedvetna”. Den overkliga platsen
man bara hört folk tala om på avstånd.
Ahaa, tänkte jag. Är det såhär det känns att dö. Vad mjukt och skönt det är. Jag kände frid, för
första gången. En lättnad. Jag ville vara kvar här i den ljusa berusningen av värme. Alla krav sköljdes av mig,
skulle jag äntligen få vila? Jag kände en stark känsla av upprymdhet, drogad av eufori. En underbar evighet försvann
då jag kände svarta klor som drog i mina fötter. Jag försökte sparka bort dem. Jag hörde röster som ropade mitt namn
bortom de vakuum jag befann mig i. Det var som om röster fanns utanför en vägg av täta moln. Jag vill inte ut! Rösterna
ville dra mig ut ur mitt rum. Jag ville stanna här. Jag försökte hålla mig kvar i döden som jag var så nära på att få.
Ändå föll jag ner. Någon hade vänt upp och ner på mitt hus och gjort ett hål i mitt tak. Jag föll från det ställe som
jag snabbt hade gjort till mitt hem.
Jag låg på ett golv. En röst frågade ifall jag kunde höra honom. Är det så här det känns att dö? Vad kallt och hårt det är.
“Hör du mig Clara?” Sa han igen.
Jag försökte öppna ögonen, men det gick inte.
“Ljust.” Fick jag fram. “Det är för ljust.”
“Clara, det är bra att du har kommit tillbaka till oss nu. Att du kommit till medvetandet igen.”
Medvetandet? Det är ju helt vitt där ute, jag ser ingenting. Vad är det som hänt?
“ Var är jag?” hörde jag min röst säga.
“Du är i skolan, du har fått ett anfall Thilda.” fortsatte han med samma metodiska röst.
Ett anfall, vad menas med anfall? Jag försökte öppna ögonen igen, men det gick inte. Han la sin hand på min axel och bad mig
att ta det lugnt.
“Thilda kan du säga mig vilken månad det är?” Frågade han mig sedan.
Månad? Vilken månad det är. Jag tänkte, men det fanns inget att tänka i, det var helt tomt.
Jag visste inte.
“Jag vet inte” Jag hörde hur min tanke upprepades ut högt.
Jag kände en sådan hjälplöshet och förvirring, jag förstod ingenting. Det var en massa muller omkring mig och jag kände
skuggorna som var över mig, men vilka var dem? Jag kunde ju inte se.
“Det är okej.” Sa han.
Vad är okej?
“Kan du säga ditt personnummer Clara?”
Jag rabblade upp mitt nummer som fanns där inprogrammerat, likt en dators funktion. Minnet började sakta landa och jag får
vaga bilder om vad som hade hänt. Efter en stund hjälpte han mig att sätta mig upp och jag kunde se min matsal i ljusa skymtningar.
Det var väldigt mycket folk här, vissa åt och försökte att inte glo och andra glodde bara. Jag såg Tea som satt vid ett bord, alldeles
blek, och mascaran var som smuts på hennes kinder. Jacob satt också där, han tittade på mig, men jag kunde inte säga vad blicken sa mig.
Det gjorde så ont i ögonen, jag ville bara tillbaka till ett ställe jag måste drömt om, det var en plats som var för overklig för att vara sann.
För här, där det är kallt och hårt; kallar dom det epilepsi.
|
| Kommentarer | | ffixat - 3 apr 12 - 18:37 | | Otroligt bra text! |
|
|
|
