Jag har aldrig förlorat någon.
I onsdags gick min gammmelmormor bort i en stroke.
Hela onsdagen grät jag vad jag än gjorde var det blöt under ögat.
På kvällen var jag som galen. Jag skrek. Men det kom inte ut något ljud.
Det slutade med att jag satt på marken och gungade och upprepad "nej" tyst för mig själv.
Jag ville tro att det bara var en mardröm.
Min gammelmormor kunde inte vara död. Hon var ju så frisk och alärt. Man förknippade inte henne med ordet sjuk.
Det var bara en mardröm. Dagen efter gick jag runt som ett lik.
Jag grät inte och jag pratade inte. Jag trodde stenhårt på att det var en mardröm.
Igår brast jag ut i tårar igen när jag fick se det Gammelmormor ville att jag skulle ärva.
Jag har fortfarande inte förstått. Idag gråter jag då och då.
Hon dog precis som hon ville. Hon hatade sjukhuset och vägrade bo på ett hem.
Så hon fick bo i sin lilla lägenhet ända till slutet och där låg hon medvetslös i två dar sedan somnade hon in, utan smärtor.
Alla säger att jag ska tänka på alla fina minnen jag haft med henne och att jag ska vara glad för att hon fick det som hon ville.
Men det går inte! Jag känner mig så himla självisk. Jag ber bara för att hon ska komma tillbaka och tänker inte på hur hon avskydde att leva på slutet.
Hon var mycket gammal och hade tappat både vänner, syn och hörsel.
Hon bodde uppe i Norrland och resten av familjen bor i Stockholm så hon var mycket ensam.
Vi kom upp så ofta vi kunde men hon fick ändå tillbringa mycket tid ensam.
Hon sa till mig sista gången jag träffade henne att hon inte var rädd för döden och att hon nästan längtade och var nyfiken.
Sen så sa hon till mig att jag skulle lova henne att inte vara ledsen när hon försvann, att jag inte skulle gråta.
Men det är det ända jag gör nu. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag kommer aldrig accpektera att hon är död och att vi aldrig mer kommer träffas.
Jag vill tänka att hon sitter i sin lägenhet och lyssnar på radio och kollar ut över Hudviksvall genom hennes fantastiska köksfönster.
Kan någon som förlorat någon förklara? Förklara hur jag ska göra för att kunna sluta gråta och vara glad för att hon fick som hon ville.
Förklara hur fan jag ska kunna säga hejdå till henne.
|
| Kommentarer |
| bluesky - 3 apr 12 - 01:45 |
| sörj sörj sörj. känn, det är det ända sättet att gå vidare på |
| Jakktar - 2 apr 12 - 22:37 |
Angående det där med att gråta hörde jag
häromdan att det dåliga "ämnet" finns i
tårarna, det är liksom därför man känner
sig bättre.
Så stäng dörren till ditt rum och ta en simtur! |
| ochsenkomdu - 2 apr 12 - 20:23 |
Gråt, skrik, var ledsen. Sakna, hata, minns.
gör det du känner för, tillåt dig själv att göra det och glöm
aldrig att du du får, det är okej.
Men gör inte samma misstag som mig, sluta inte leva. skit inte
i allt annat, men det är okej, att ta lite avstånd. Bara du
inte släpper det helt, då är man helt vilsen.
Lycka till och skriv gärna ett mail eller så om du vill prata! |
| FejkatLeende - 2 apr 12 - 16:06 |
Håller med Jakktar. Min farmor dog igår, och jag trodde aldrig jag skulle kunna gråta såhär mycket igen (efter min mamma dog, snart 7 år sen).
Men gråt, gråt ännu mer och gråt lite till. Det är det enda som hjälper. |
| Tiggarflikkan - 1 apr 12 - 15:07 |
Det är okej att vara ledsen. Det är till och med bra. En annan bra sak är att dela din sorg ihop med någon annan. Brukar vara lättare då.
Bryt ihop och gå vidare. Ta hand om dig |
| MimmiKitmiri - 1 apr 12 - 15:04 |
Att låtsas vara glad för någons skull, kommer inte hjälpa dig.
Sörj, gråt, tänk på alla minnen, gråt lite mer.
Det tar tid att acceptera någons död, speciellt om personeni fråga betyder mycket för en.
Du är en människa, och människor sörjer. Nothing wrong with that.
Kan säga att, jag testade det tricket, att låtsas vara glad för en person, men inombords bar jag på så mycket sorg att en dag brast allting, och all min ilska togs ut på folk som inte alls förtjänade det. |
| Jakktar - 1 apr 12 - 11:25 |
Du ska sörja.
Thats how one does it.
Skit i att vara "glad" för henne tills du är redo. |
| rebecc - 1 apr 12 - 00:16 |
| Det är alltid jobbigt att förlora någon som står en nära. Men om hon nu ville det och nästan var nyfiken så var "glad" för hennes skull, och glad för att hon i alla fall fick ett långt och friskt liv. Det kanske inte hjälper, men hon vill att du ska vara lycklig och skratta, hon går sönder när du gråter, så försök att leva. För henne. Hon finns med dig och ni kanske träffas en dag! kram |
