Tystnaden del 21 Natt |
Mörkret föll utanför och månen lyste tappert bakom molnen. Vinden lekte med mitt hår och svalkade min redan så kalla hud. I mörkret såg jag ännu blekare ut än under dagsljus. Jag satt på trappan. Det är typ fyra trappsteg, en bit trägolv och sedan kom ytterdörren. Ut ur dörren kom Leo. Han satte sig bredvid mig. Jag tittade upp mot himlen och alla stjärnor.
”Jag känner mig inte trygg i rummet”, sade jag. Jag kände hans blick men mötte den inte. Jag vågade inte. ”Det finns inget bra minne där inne.” Leo skrattade. ”Tycker du det är kul?!” Fast jag visste ju att han inte gjorde det.
”Nej. Men du säger alltid aldrig, du är negativ och du verka glömt alla minnen. Det är precis som om du släpper allt positivt och låter det negativa vägleda dig.” Jag var tyst vilket fick honom att skratta igen.
”Så ofta säger jag inte aldrig”, sade jag och vände mig mot honom. Han fortsatte att skratta.
”Inte säg ett tillfälle då du inte har tänkt ordet eller sagt det högt”, utmanade han. Jag tänkte efter …
”Okej du vinner. Jag säger det en eller två gånger om dagen.” Han skrattade och lade sig på varandan.
”Om du säger det så”, sade han efter sitt skrattanfall. Han satte sig upp igen och tittade på mig. Jag log svagt mot honom. Han reste sig upp.
”Kom.” Han hjälpte mig upp på fötterna och öppnade dörren. Allt var nedsläckt och tyst. Öde. Vi gick upp för trappan och in i mitt rum. Jag tittade mig omkring. Ett problem.
”Vi har ett lite problem”, sade jag undertiden jag granskade mitt rum. Leo tittade frågande på mig. ”Jag vet inte riktigt vart du ska sova, jag menar …” Jag svepte med handen runt i rummet. Det borde jag verkligen tänka på nästa gång jag ber någon stanna över natten. Leo funderade länge under tystnad och satte sig i sängen. Det är ju inte så snällt att tvinga honom att ligga på golvet … Leo sneglade bakom sig.
”Jag löser det”, sade han och reste sig. ”Lägg dig så länge så kommer jag strax”, fortsatte han och försvann ut ur rummet. Jag svalde och satt stilla länge innan jag fick benen att lyda. Jag byte snabbt om, släppte ut min trötta långa hår och lade mig tveksamt under täcket. Lampan var släckt och alla skuggor jagade mig, trängde mig djupare ner i sängen. Hur länge hade jag legat här? Det sprack för mig, jag kunde inte ligga kvar. Jag kunde bara inte. Dörren till mitt rum stängdes. Jag såg för min inre syn att Carolin kom in för att skrämma mig.
”Sover du?” Jag pustade ut, det var bara Leo. Jag skrattade smått till.
”Inte precis. Skuggorna jagar mig … skrattar åt …” Jag tystnade då Leo kröp under täcket och lade sig bredvid. Jag stirrade på honom.
”Du skrämde mig”, fick jag ur. Han skrattade tyst och lade sig tillrätta. Det kändes så fel att ha en varm person bredvid mig. Det måste vara fel, det bara måste … Men … Jag fick inga vettiga tankar ur huvudet. Leo lade ena armen om mig, lite tveksamt.
”Försök sova nu”, sade han. Jag skrattade utan humor. Jag försökte faktiskt. Men varje gång jag blundade kom skuggorna närmare och kvävde mig. Jag har aldrig varit mörkrädd men … nu kom det igen. Aldrig. Men det var ju sant, jag har inte varit mörkrädd. Men det var ju inte mörkret jag var rädd för utan skuggorna av minnen, minnen som kunde skada mig. De minnen som skadade mig mest var de positiva. Glada minne, eftersom jag nästan aldrig skulle bli glad igen … Aldrig …? Fast det stämde ju inte riktigt. Leo.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Carrre - 28 mar 12 - 15:50 | | bra bra :)) | susanna_89 - 27 mar 12 - 21:16- Betyg:  | | mejla nästa del :) |
|
|
|
