saliga äro de med en storebror |
De stängde av respiration i dag. Det är lustigt för jag trodde att jag skulle dö eller att solen skulle implodera inifrån, så som jag trodde att alla skulle kunna se på mig att jag är flickan vars storebror är död. Vet ni vad som hände istället? Ingenting. Jag var inne på ICA och skulle köpa blommor för jag är så jävla korkad och trodde verkligen att du skulle komma hem igen. Jag skulle överraska dig med att stoppa blommorna i en vas på ditt matbord där du fortfarande har bibeln uppslagen. Det var Janis Joplin som ringde, melodiskt menat, piece of my heart, då visste jag att det var du. Det var din melodi. Jag blev glad, visste att blommorna skulle komma väl till hands. Det var inte du som svarade i andra änden dock, det var mamma. Vår mammas röst var tjock och jag hörde att hon grät, hon pratade osammanhängande och lag på efter ett tag men jag hade hört det. Jag ångrade redan att jag svarat, jag önskar jag slängt telefonen i toaletten, att den inte fanns. Jag önskade just då att jag inte fanns. Han.. död.. respirator.. avstängd.. Jaha, tänkte jag, min storebror är död.
Det hindrade mig inte från att köpa de där jävla blommorna, de kostade mig 79 kronor men jag visste ju det från första början. Att de skulle komma väl till hands, om de inte hinner vissna ska jag lägga de på din grav. Jag gick ut från ICA och det var inte förrän jag lag märke till att människor kollade konstigt på mig som jag förstod att jag grät. Jag grät men jag kände ingenting, va fan vill människor att man ska känna? Du var död. Läkarna, de som skulle göra dig bra, de stängde av det enda som höll dig vid liv. De dödade dig men du dödade dig själv först. Vem fan stänger in sig i sin kompis garage och ja, hur fan gjorde du? När du tog livet av dig, hur gjorde du? Jag skulle verkligen behöva lite ta-livet-av-mig-tips. Vår mamma har gråtit hela dagen varför? Varför frågar hon, som att någon av oss visste. Jag ska tillbaka till din lägenhet i morgon, jag gick hem till dig efter ICA och lämnade blommorna i en vas på bordet trots allt. Jag ska mata dina två katter i morgon och sova i din säng, jag ska banta också. Du var alltid så jävla smal så om jag ska få på mig dina kläder måste jag nog banta lite. Jag ska ta din slips och kavaj, använda bandage och gömma mina bröst, jag ska ta en av dina tio biblar och tjuvkoppla din bil för att sedan åka till Jehovas vittne och vet du vad jag ska säga? Nej, det vet inte jag heller. Jag ska använda din rakhyvel och låtsas som att det finns skäggfjun att raka, jag ska från och med i morgon intala mig själv att jag är du. Du är jag, för allvarligt talat är jag hellre den döde än den som blev kvar. Det är lustigt, du är död men det är inte jag. Förstår du att du är död?
För det gör inte jag och din bibel är fortfarande uppslagen på ditt matbord med osthyveln i mitten så att den inte slår igen.
Psalm 23:
Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.
|
|
|
|
