Förlåtelse |
Förlåtelse
En smal, blek hand vilade på sängens grova filtar, i hörnet av ett rum som sett bättre dagar. Golvbrädorna var ohyvlade, insekter spatserade stolt över träet och solen sken in genom det smutsiga fönstret, medan den unge mannen kämpade för livet i sitt medvetande. Människan som låg i bädden var nämligen sjuk, och hade varit det i flera veckor. Hans mor oroade sig mycket för det, och hon satt för det mesta vid sängkanten, och bad till namnlösa gudar hon aldrig trott på. Hon strök ideligen hans svettiga panna, och bytte ständigt den fuktiga trasa som hon baddade mot hans kropp för att han skulle kunna kämpa vidare.
Man skulle kunna tro att sjuklingen inte hade någon som helst aning om vad som pågick runt omkring honom, men det vore lögn. Han var lika medveten om sin omgivning som en vandrare under en dimmig dag. Med andra ord, det var grumligt och otydligt, men han kunde urskilja det som hände genom minnet av hur det såg ut och hur det gick till.
Det var inte första gången hans mor oroade sig för honom. Han kunde proceduren vid det här laget, och om han vore vaken skulle han kunna redogöra för den lika snabbt som du skulle kunna räkna upp ditt fullständiga namn. Dock hade han andra saker att tänka på. Han spjärnade emot döden som en envis åsna, för det fanns fortfarande saker han ville säga, händelser han ville vara med om och dåd han hade kvar att uträtta. Främst ville han ta bort sin familj från fattigdomens misär, och in i de finare kvarteren, där husen hade sluttande tak, istället för platta som så fort det regnade, lät det läcka in.
Egentligen hade han inte gjort någonting för att få dem därifrån än. Det hade alltid funnits någonstans i bakhuvudet, medan han satt i solen och filosoferade, men hans egen lättja hade alltid kommit i vägen. Hur mycket han ångrade sig nu skulle han inte kunna sätta ord på om han så försökte. Chansen att få bort loppbetten från sin lillasysters rygg hade funnits, tillfällen att hindra sin bror från att stjäla hade existerat.
Han hade till och med kunnat få bort sin mor från alla de män som varje natt besökte hennes sängkammare. Men det hade han inte gjort. Istället hade han tagit till vara på stundens lycka och plockat blommor, hämtat honung till sin lillebror, och strykarkatters ungar till sin lillasyster. Han hade druckit sig full tillsammans med soldater, och kastat sig in i slagsmål helt utan anledning fler gånger än han kunde räkna.
När han tänkte tillbaka så insåg han att lillebrodern Frasit hade gjort mer för den lilla familjen än vad han någonsin lyckats åstadkomma. Det var inte han själv som hade hjälpt modern med krämporna efter en speciellt lång natt. Det var inte han som skrapat bort smutsen mellan lillasyster Grefas tår, när den skavde mot huden och lämnade blåsor efter sig. Inte heller var det han som riskerat sitt liv för att få tag i lite bröd till familjens kurrande magar. Allt detta och mer, hade Frasit, med sin åttaåriga lilla kropp, gjort. Gång på gång. År efter år.
Tanken på att be om förlåtelse fanns, om han bara kunde öppna munnen, och ropa på sin lillebror. Hur samtalet skulle gå till kunde han föreställa sig.
”Frasit…” skulle han säga, ganska skamsen. Lite som en hund med svansen mellan benen.
”Ja, vad är det Kiran?” skulle hans bror fråga, och skaka irriterat på huvudet medan han undrade vad hans tokiga storebror ville.
”Jag…Jag.” Orden skulle stockas halsen på honom, de skulle fastna på halva vägen, och hindra honom från att tala över huvudtaget.
Frasit skulle massera sina tinningar med fingrarna. ”Jag frågade vad det är. Jag har inte tid med ett av dina fåniga påhitt.”
”… Då kan du nog gå nu.”
”Tack.” skulle den lille pojken säga med irriterad blick, innan han skulle iaktta sin storebror, och isen runt hjärtat skulle smälta en aning. ”Du kan få berätta när jag kommer hem igen. Du vet, i kväll efter lägereldssagan.”
”Det låter bra.”
Patetiskt. Inte ens i sitt eget huvud kunde han säga det han ville. Men det hade alltid varit så. Vältalighet hade aldrig varit en av hans gåvor. I ordlös charm och fjanteri var han dock en mästare, och det hade han använt sig av vid många tillfällen. Som när han inte hade en slant i fickan, men ändå ville ha något att dricka. Det enda han behövde göra då, var att gå fram till en flicka, och le sitt brinnande leende. Genast, nästan som genom magi, skulle hon ta fram ett mynt ur fickan och ge till honom. Han skulle le igen, innan han visslande skulle gå in på en pub och begära ett par stop öl.
Vad skulle han inte ge för att få byta ut sin charm, sitt vackra ansikte, till och med sin fjantighet, mot att kunna bli en man modern kunde vara stolt över? Den frågan hade inget bra svar, för det är omöjligt att räkna upp allt han kunde tänka sig att offra.
Att han inte kunde göra någonting åt det han gjort, fick honom att sucka och han lade sig för att vila. Han lyckades, tills modern sprang förkrossad in i rummet. Håret var på ända, förklädet saknades, och mjöl hade blandats med tårarna i hennes ansikte till en vattnig deg.
Hon tog sig fram till sängen, knäppte händerna, och började proceduren han så väl kände till.
”Snälla, om någon hör mig där uppe. Ahito, eller vem som än finns där… Jag bryr mig inte ens om ifall det är en demon. Var snäll och hör min bön.”
Kiran kände sig chockad när han hörde det sista. Någonting måste ha hänt, hans mor brukade inte be till demoner… Andar, visst… Men demoner bad man inte till, dem fruktade man, för att de inte skulle komma och röva bort en. Hans ögon började bränna när han insåg att han inte kunde fråga henne vad som hänt. Det smärtade att inte kunna trösta den gråtande kvinnan. Hjärtat gjorde ont, liksom huvudet och magen. Om sanningen ska fram hade han aldrig känt en värre smärta i hela sitt liv. Det värsta som kan hända är att man är oförmögen att trösta en annan människa när man vill.
Vad som hade hänt kunde han inte heller fråga, och han förbannade sin sjukdom, som med sin gäckande natur hindrade honom att ta reda på det. Modern fortsatte att snyftande sitta vid hans sängkant, och spelade på hans hjärtsträngar som en luta.
Om han bara kunde röra på sig, kunde prata… Han skulle krama om henne och fråga vad som var fel… Hade någon varit elak mot henne? Det hade varit skönt om så var fallet, för sanningen var mycket hemskare. Efter runt en timme lade hon armarna runt honom, och viskade i hans öra. Det var inte för att hon trodde att han kunde höra, eller för att hon hoppades på ett svar. Han förstod varför, eftersom hon aldrig hade stått ut med att människor tyckte synd om henne. Det var på ett sätt hemskt att han var hennes enda val, men han kunde ju inte röra sig, och hon trodde antagligen inte att han ens kunde höra vad hon sa.
”Kiran”, viskade hon, och drog bort en smutsig hårlock ur hans panna. ”Det är remeph idag. Du vet vad det betyder eller hur? Byn gör sig av med någon som har gjort ont under året… Det är barabariskt, sättet de river ut… Snittar upp… Hur som helst…”
Hon tystnade som för att samla sig, och Kiran fick en kall känsla i magen. Det kunde väl inte vara så… Inte så!
”… Det var Frasit som valdes ut”
Här nästan skrek hon igen, och tog sig för hjärtat som om det blödde.
”Min pojke, min lille, lille pojke… Han är borta Kiran. Puts väck, plötsligt helt borta. Jag kommer aldrig mer att få se hans leende, eller höra hans röst. Det enda som är kvar är mina minnen.”
Kiran hade inte ens kunnat säga någonting om han var fullt frisk. Det var som att någon hällt kallt vatten över honom, allt kändes bedövat och meningslöst.
Bebisen som han var avundsjuk på när han var liten fanns inte mer. Pojken som han många gånger skrattat åt när han kissat på sig hade försvunnit från jordens yta. Det busiga leendet skulle aldrig mer ses, inte heller skulle han höra de irriterade suckarna när han själv kom hem packad som en öltunna. Frasit hade slitits bort från världen på det mest brutala sätt man kan tänka sig. Och ingen skulle bry sig… Hans bror var ju bara en liten tjuv för dem. En syndare.
Enligt deras religion skulle Frasits medvetande försvinna. Vittra sönder för allt ont han gjort medan han levde… Men det fick inte vara så. Kiran visste att hans bror inte förtjänade ett sådant öde, och hoppades igen att folkets religion hade fel. Att det fanns annat än glömska för dem som de ansåg var onda.
För första gången på många år grät mannen, och han kunde känna skammen över handlingen djupt i sitt hjärta. Men det var tårar som innehöll all hans besvikelse, för att hans liv antagligen skulle ta slut snart, men mest av allt var det för hans underbara lillebrors skull. Den lillebror som alltid hade fått fungera mer som en storebror än som en liten pojke, och som alltid lagt en filt om honom när han stupat på golvet efter en natt på krogen.
När en smal hand lades på hans axel behövde han inte titta upp för att veta att det var hans bror. Det var någonting med den allvarsamma luften runt anden, som fick honom att vara säker på sin sak.
”Ska du ge dig av”, tänkte han sorgset, och märkte till sin förvåning att han kunde höras. Att rösten kom fram till läpparna, och fram till Frasit.
Han kände på sig att pojken nickade. Två pinniga armar omfamnade honom och värmen som spreds från spökets kropp till hans fick ett litet ljus tändas i hans hjärta.
”Men du kommer inte att försvinna helt, eller hur?”
Vid det här laget hade Kiran börjat gråta igen, och kristallpärlor rullade ned längs kinderna. Men för än gångs skull skämdes han inte över att visa sina känslor. Det var ingen som såg dem, ingen förutom hans lillebror.
”Jag har aldrig tackat dig. Du gjorde allt jag borde ha gjort, och mer. Det var du som tog hand om mor, och lillan. Det var du som jämt såg till att vi hade mat i magen. Aldrig den som borde ha gjort det. Aldrig jag.”
De kraftiga skakningar som kom från andens kropp vid hans ord, fick den egna själen att skälva. Skräcken som visades genom de skakningarna var uppenbar. Att bege sig av, utan familj, och utan vänner, var alltid otäckt. Kiran kunde förstå hur Frasit kände, för första gången i sitt liv.
”Är du rädd?”
Pojken nickade, och skakningarna blev värre.
”… Jag med. Vi vet inte vad som finns bortom det här. Ovissheten skrämmer oss.”
Hans skjorta hade börjat bli våt av Frasits rädda tårar, och kylan från vattnet fick honom att ta ett beslut.
”Men du behöver inte vara ensam.”
Skakningarna slutade omedelbart, och Kiran kände hur hans ansikte vreds mot figuren av händer svagare än vind. De blå ögonen som såg på honom var hoppfulla, samtidigt som det fanns sorg i de mörka brunnarna.
Vill du verkligen det?
Frågade ögonen tyst.
Vill du ge upp din existens för min skull? Trots att jag ser ut som jag gör? Trots att jag är sargad bortom allt hopp?
Det var inte förrän nu som mannen såg pojken som han såg ut, i stället för att förblinda sig själv med ett gammalt minne.
Sönderbränd hud som blottade kött och nerver, blodådror, fortfarande groteskt pulserande, en uppsnittad mage lika tom som urblåsta ägg, och två bottenlösa hål, där ögonen en gång suttit.
Det behövdes inte mer än en liten titt för Kiran att bestämma sig. Han höll sin blick stadig, och vägrade att se bort från den förstörda skepnaden. Från sin lillebrors anlete.
”Vem ska annars ta hand om dig?”
Om de fortfarande hade haft samma inställning till varandra som de haft i det vakna livet, hade de orden givit upphov till ett långt gräl, men nu var svaret bara ett svagt leende.
Tack.
Mannen gick fram till sin mor, och smekte hennes våta kind i ett tyst avsked. Mer behövdes inte för att han skulle vara redo. Precis i den stunden, släppte Kiran taget om kroppen som fjättrade honom vid livet, och lät sig falla i dödens kalla armar. Han gav upp, åsnan slutade streta. Allt han kunde ha gjort vid liv spelade ingen roll längre, platsen han hörde hemma på fanns redan. Inte i livet, utan i döden… Där han äntligen skulle kunna vara den storebror han önskat.
|
|
|
|
