Varför? jag älskade ju dig! (del 7) |
Varför? jag älskade ju dig! (del 7)
Hej! Här kommer ännu en del av "varför jag älskade ju dig" inte så lång, men hoppas ni tycker om den och kommentera gärna och säg vad ni tycker, var ärliga! ge kritik om ni nu känner att ni vill göra det, då vet jag vad jag ska ändra på till sedan, det är bara bra! så säg vad ni tycker :)
Just när jag trodde att rättegången skulle dröja, ringde min kära mamma och berättade att hon fått mer information om rättegången, den skulle äga rum den 20 januari, som var om 2 ynka veckor. Han hade blivit anklagad för grov våldtäck, samt grov misshandel och skadegörelse.
Den första tanken jag fick var om jag skulle kunna se mannen igen. ”nej fyfan” utbrast jag och Andreas tittade på mig som ett frågetecken. ”Vad är det Amanda? Är det något som är fel”
”Det är mycket som är fel Andreas, jag vet inte om jag klarar allt det här, se honom igen, nej usch!”
”Titta på mig Amanda” sa han, jag gjorde som han sa tittade honom i ögonen och kände hur mina ögon började fyllas av tårar.
”Detta klarar du, du är stark och han kommer inte få göra dig illa mer”
”Hur säker är du på det, han kanske nekar? blir frisläppt?” sa jag och satte mig ner med en duns i soffan.
”Nej det är jag inte, men jag kan säga att polisen har tillräckligt med bevis för att sätta dit honom!”
Jag började tänka efter på det han sa och ja han kanske hade rätt, han skulle nog kunna åka fast men jag var rädd, fruktansvärt rädd. Rädd för att se honom igen, hans elaka blick som gör att ögonen svartnar på honom.
På kvällen fick jag något utbrott och grät hela kvällen. Andreas försökte trösta mig men ingenting hjälpte. Tillsist var jag så slut på att jag somnade i soffan med vattenfyllda ögon.
Dagen därpå vaknade jag med en mjuk, skön filt över mig samt en arm runtomkring mig. Den tryggheten, den värmen kändes som någonting helt nytt, konstigt nog. Vad var det som höll på att hända, faller jag tillbaka till honom redan, tar jag emot honom, förlåter honom, svaret på mina frågor blev ett ja.
Jag vände mig om och tittade på honom, jag tog min hand och strök fingrarna över hans vackra ansikte. Han ryckte till och ögonen öppnades.
”Men god morgon Amanda, har du kunnat sova ?” Frågade han mig med ögonen fast i mina. ”Ja det har jag faktiskt kunnat och Andreas, jag är ledsen”
” Ledsen för vadå?” sa han och kröp närmare mig.
”För igår och hur jag har betett mig, du har försökt och försökt men jag har bara stött bort dig och inte förstått, förstått att du är ledsen över det du gjorde.”
Han tittade på mig och sa ett mjukt fint Tack och gav mig en puss på kinden.
”Nu börjar vi om, kämpar tillsammans, detta ska vi allt klara!” Sa han och spände sina mjuka ögon i mina. Jag kände bara hur kärleken började krypa tillbaka som gömt sig inom mig efter att han sa de han sa. Men nu, nu började allt om på nytt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | susanna_89 - 27 mar 12 - 21:45- Betyg:  | | skit bra maila nästa :) |
|
|
|
