Världen med dig [Del 14] |
Ber om ursäkt att det dröjt så länge. Hoppas ni tycker om delen iallafall.
________________________________________________ ______________________________
-Vad vill du göra nu? Frågade jag.
Erik såg hastigt på mig.
-Jag vet inte, vad ska vi göra nu? Svarade han.
Jag log.
-Kom, sa jag och började springa.
Fast klänningen kanske inte var det idealiska klädesplagget för att springa. Erik hängde lätt med i min fart. När jag fortsatte springa förbi ballokalen så stannade Erik lite.
-Aileen, flämtade han. Du måste låta mig hämta andan lite grann. Och vart ska vi? Jag trodde bara att vi skulle tillbaka.
Jag log och andades tungt.
- Försök inte, jag berättar ingenting. Du får väl se.
Han suckade tungt.
-Går det att gå i normal takt istället för att springa?
Jag himlade med ögonen och slog händerna mot huvudet.
-Då kommer vi aldrig fram.
Han höjde på ögonbrynen.
-Är det inte enklare att ta bilen? Frågade Erik.
Jag stannade upp.
-Smart tänkt. Hm. Låt mig fundera på det.
Jag låtsades tänka en stund och Erik såg på mig med ett belåtet flin i ansiktet.
-Nej, sa jag snabbt och började springa igen.
-Fan ta dig Aileen, sa han och blängde på mig innan också började springa. Vi sprang ut från stranden och in i staden. Folk såg snett på oss, men det skulle jag nog också gjort om två springande människor i finkläder kommer förbi.
Jag stannade för röd gubbe och Erik ställde sig bredvid mig.
-Det hade gått snabbare att ta bilen, muttrade han.
Jag såg på honom.
-Oh, är lilla Erik trött. Orkar han inte springa? Så synd om lilla, lilla Erik, sa jag med en barnslig röst.
Han slog mig lätt på axeln.
-Tyst med dig, blängde han.
-Skulle aldrig falla mig in, log jag.
Den röda gubben blev till en grön och jag gick över.
-Trösta dig med att vi snart är framme, sa jag till honom.
-Jaså?
Jag svarade inte utan gick med raska steg mot mitt mål. När vi gått i några minuter svängde jag in till sjukhusets parkering.
Erik såg på mig med höjda ögonbryn.
-Så du känner dig sjuk i alla fall?
Jag skrattade ironiskt.
-Fy, vad du är rolig.
Han verkade i alla fall tycka det, eftersom han tyst började att skratta. När han hade skrattat klart, tog han tag mig i armen. En stöt for upp genom den, från platsen han berörde. Jag stannade, vände mig om och såg på honom.
-Är du okej? Frågade Erik.
Jag rynkade ögonbrynen och svarade snabbt ja.
-Varför skulle jag inte vara okej?
Han log snett.
-Med tanke på vart vi befinner oss, tänkte jag bara fråga en extra gång för att vara säker. Men om du inte är sjuk, vad ska vi här och göra?
Hans hand släppte taget om min arm och jag lät min hand ta tag i hans.
-Sansa dig, du kommer snart att få reda på det.
Jag drog med mig honom genom sjukhusets entré. Stället var sig likt som sist jag var här, vita väggar, vita dörrar, vitklädda läkare, sköterskor och patienter. Allting var vitt, från golv till tak. Och så den där typiska metallaktiga doften som alltid fanns på sjukhus. Men vad skulle ha hunnits förändrats sedan sist? En läkare, klädd i vitt förstås med skägg och glasögon, med fick syn på oss och närmade sig.
-Besökstiden är slut för länge sedan, sa han.
Jag sträckte ut handen, som precis hållit i Erik, och hälsade på läkaren.
-Aileen är mitt namn. Jag har fått ett speciellt tillstånd att hälsa på när jag vill på sjukhuset. Är ni inte medveten om det?
Antingen var min övertalningsförmåga väldigt bra eller så var han inte informerad om sjukhusets regler. Antagligen var det delar av båda två. Läkaren såg förvirrat på mig.
-Tja, då antar jag väl att det är okej.
Jag log mot honom och fortsatte sedan med Erik tätt i häl. Han slöt upp vid min sida och såg imponerat på mig.
-Jaså?
Jag blängde på honom.
-Vadå jaså? Jaså som i jaså, är du så dum i huvudet eller jaså, klarar du av det?
Han log snett mot mig.
-Snarare jaså som i jaså, bryter du dig in på sjukhus nu för tiden också?
Jag knuffade till honom lätt i sidan.
-Hallå! Om det inte hade varit för mig, hade du fortfarande suttit ute på en bänk och surat någonstans.
Han höjde ena ögonbrynet.
-Om det inte hade varit för dig, hade jag inte varit här överhuvudtaget. Du missade det lilla faktumet. I alla fall, vad gör vi här? Du hade kunnat vänta till morgondagen om du ska gå och testa dig.
Jag slog till honom.
-Jag tyckte precis att jag sa till dig att du fick vänta och se. Och jag ska inte gå och testa mig.
Han suckade missnöjt men sa inte emot. Vi gick förbi dörr efter dörr tills jag hittade dörren vi skulle in i. Avdelning 3, rum 27.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Notchii - 26 mar 12 - 03:31- Betyg:  | | Läst alla delar efter varandra.. Skitbra!!! Vill läsa mer nu :O Mejla nästa :D | | Eme_96 - 25 mar 12 - 17:10- Betyg: | | bra!! hade totalt glömt bort den här! men när jag läste den här delen så kom allt tillbaka igen! :D:D mejlaaa!! :D:D | | Lovehurtsbadly - 25 mar 12 - 13:12- Betyg: | | Och vad finns där inne? :o Du måste skriva mer fortare denna gång! ;) |
|
|
|
