Livets lärda kära [Del 3] |
I detta kapitel kommer det finnas låtar, så för stämningens skull har ni länkarna här, både till spotify och youtube:
Kaiser Chiefs - Everyday I love you less and less
http://www.youtube.com/watch?v=xAkg4cwJp1Y&a mp;ob=av3e
http://open.spotify.com/track/55u8P50D pfufSAXms8jL5e
MGMT - Time to pretend
http://open.spotify.com/track/4iG2gAwKXsO cijVaVXzRPW
http://www.youtube.com/watch?v=B9dSYg d5Elk
---
3. Everyday I love you less and less
Även fast vi småspringer hela vägen till busshållplatsen missar vi bussen mot mig med några miljonsekunder och vi andas andfått när vi når den sönderslagna busskuren.
”Prata!” befaller Tina och jag biter mig i läppen. Vad finns det att säga?
”Ehh.” börjar jag, men Tina har inget tålamod och börjar istället spotta ut frågor. Hon har inte missat det faktum att han ser riktigt bra ut och jag märker hur irriterad hon blir när jag inte kan svara på fler frågor än hur han vet vem jag är. Jag berättar om hur han fångade in Knasen den här morgonen och efter att ha fått svaret ”jag vet inte” på de tio frågor hon ställt efter blir hon tyst.
Efter en stund tar hon fram det halvfulla ciggpaketet ur fickan och tänder en cigg. Utan ett ord räcker hon över paketet och tar tänder en cigg jag med.
”Men han är ju intresserad.” säger Tina efter en liten stund och vänder blicken mot mig. Vi har satt oss på trottoaren vid gatan och alla bilar som passerar tutar irriterat på oss, den smala bussgatan är redan svår att köra igenom utan en massa fötter överallt – men vi sitter trotsskyldigt kvar som de omogna tonåringar vi är.
”Mm, det verkar lite så” erkänner jag. ”Men han var ju skitdryg imorse. Plus att jag inte har den blekaste aning om vem han är. Han måste ha flyttat hit nyligen, har du sett honom förut?” fortsätter jag och överför medvetet uppmärksamheten i samtalet på henne.
Även om Tina är världens gulligaste person, när man väl lärt känna henne vill säga, så blir hon lätt irriterad och vill gärna vara i centrum. Det är oftast så våra bråk börjar, men vi löser det snabbt så fort rampljuset skiner på henne.
”Nej det tror jag inte” svarar Tina och kastar den sönderrökta cigaretten på en passerande bil. Bilen börjar sakta ner och vi ställer oss vant upp och börjar gå därifrån. Det är inte första gången Tina satt oss i trubbel med att kasta saker på bilar.
”Så vad gör vi nu?” frågar jag medans vi ändrar riktning och börjar gå hem till mig. Det tar inte mer än en halvtimme, 40 minuter om man går raskt. Och vi har inte direkt bråttom den här varma sommarkvällen så en promenad bekymrar varken mig eller Tina.
”Jag vill festa ikväll, men jag ser ut som fan och mår som fan. Ska vi typ tälta eller något?” suckar Tina. När vi var små brukade vi alltid tälta, varenda natt hela sommarlovet.
”Haha, när gjorde vi de sist?” skrattar jag. Jag minns hur min mamma tillslut fick hota oss med att vi inte fick leka mer om vi inte slutade tälta. Det berodde nog mest på att vi inte sov under natten utan höll alla grannar vakna med vårt gapskratt, och sen sov hela dagen i tältet.
”Sjuan? Jag vet inte. Näej men ärligt vad fan ska vi göra?” suckar Tina, men hon ler och jag vet att hon tänker på samma sak som mig.
Vi passerar radhus efter radhus på den varma asfaltgatan och när vi börjar närma oss villaområdet jag bor i tänder vi åter igen varsin cigg. Det skulle bara kännas onödigt att röka så nära hemma och att inte röka en sista gång innan vi går hem till mig skulle kännas lite onödigt. Mamma vet inte att jag röker, vilket jag egentligen inte gör – men att jag röker ibland är ingenting hon har kännedom om. Och ingenting hon behöver ha kännedom om, enligt mig. Solen ligger fortfarande relativt högt och värmer våra bara axlar. Det är en riktigt fin sommarkväll. Vi skulle kunna lägga oss på varsin handduk i trädgården och sova i solen ett tag. Nu när det är svalare ute skulle jag inte ha någonting emot det, men jag vet att Tina inte är så förtjust i att göra ingenting. Hon är en aktiv människa, och det är lätt att tråka ut henne. Jag tror det var därför vi hittade varandra så snabbt, hon var den som drog igång det hela och jag uppmuntrade henne alltid med våra hyss i småskolan. Att limma ihop de andras bänkar, lägga sniglar i folks jackor och att gömma frökens tavelpennor var våra bästa knep. Vi blev ökända på skolan som busfröna och fröknarna fick ganska ofta ringa hem till oss. Vi blev oskiljaktiga, där jag var, var också Tina. Och där Tina var, där var också jag.
”Men hallå. Vi åker hem och kollar TV eller något, vi kommer på något sen” säger jag och vi fimpar cigaretterna i marken. De sista 100 meterna säger ingen av oss någonting, men vi vet båda vad som gäller. Upp på rummet och spraya med parfym direkt.
När det gula trähuset tornar upp sig kastar vi båda två en vakande öga mot trädgården, eller i alla fall den del man kan se från gatan genom de tjocka grönskande buskarna för att se vart min mamma befinner sig. Hon sitter på solaltanen med en bok i handen och Jessica har fyllt den minimala lilla poolen vi har. Den slutade jag bada i när jag kom på varför vattnet alltid var så varmt när jag badade med Jessica i den.
”Vi går in genom bakdörren” säger jag och vi går uppför den grusade gången, runt huset och in genom bakdörren till tvättstugan. Vi fortsätter upp för trappan efter att ha kastat av oss skorna och väl inne på mitt rum dränker vi allt som kallas röklukt med parfym och när vi är klara stinker det av vanilj om oss. Men min mamma får hellre tro att jag är parfymnarkoman än rökare.
”Ah och nu då?” frågar Tina. Vi sätter oss i min säng och funderar lite.
”Vi ringer Sanna?” säger jag tillslut.
Sanna är den största partprinsessan jag känner. Hon har fester varenda helg, och de blir alltid en succé. Alla vill gå på Sannas fester. Hon går i min mattegrupp på skolan och vi har pratat någon gång ibland. Hon och Tina är dock bra kompisar så att få till en fest nu ikväll skulle mycket väl kunna vara möjligt. Ingenting är någonsin tråkigt med Sanna.
”Men orkar jag festa då?” suckar Tina och kastar några blickar på sig själv. Men jag har lyckats väcka mitt eget festmode inombords och alla bakis känslor är som bortblåsta. Men jag ser att det behövs lite övertygning för Tinas skull, så jag ställer mig upp och går bort till stereon. CD:n sitter redan i så jag vänder mig mot Tina. Hon ser precis vad jag håller på med.
”Om du sätter på den och jag går på fest..”
Jag trycker på startknappen, vrider upp högsta basen och sätter volymen på 85%. Om vi har högre skulle mamma komma upp och vara riktigt arg.
”..på grund av en låt, snälla..”
Resten av vad Tina säger hör jag inte för musiken dunkar ut, Everyday I love you less and less med Kaiser Chiefs – Tinas favorit party låt, men jag har gjort det förr och hon säger något i stil med ”snälla skjut mig” eller ”snälla lägg in mig på psyket”.
Men det är sant att låten har makt över Tina, för hon flyger upp och dansar i sängen. Hennes hår flyger åt alla håll och hon spelar luftgitarr. På två sekunder har också jag hoppat upp och börjar dansa med henne. Vi hoppar och skrattar och skriker ut lyricsen, spelar luftgitarr och kastar kuddarna på varandra. När låten är slut fortsätter nästa låt men Tina går upp och sänker volymen lite. Vi sjunker sedan ner i min säng, andfådda.
”Okej. Dagens träning är härmed avslutad. Kan jag duuuscha här snälla Janananana?” ber Tina och jag slänger ett öga på klockan. Den är halv åtta. Jag får en plötslig känsla av att den här kvällen blir grym och nickar åt Tina.
Nästa gång jag kastar en blick mot klockan är den halv tio och vi ska precis gå till bussen. Sanna skulle möta oss i centrum där vi blir upplockade med bil. Sanna skulle på en fest lite utanför vår lilla stad och det krävs bil dit, så vi fick hänga på dem. Mamma gick på min lögn om filmkväll – som hon alltid gör – hemma hos Sanna och jag fick 200 kronor i förskott av min lön för att passa Jessica kommande helg. Mamma ska iväg och träffa någon väninna över helgen och jag blir hemma barnvakt. Men jag får 1000 kronor för det, så det känns helt okej.
Tina har lånat ett par svarta stilettklackar av mig och hennes redan superlånga snygga ben blir milslånga och jag får för mig att hon hoppas på att få ligga ikväll.
Till det har hon en svart paljettklänning som slutar precis efter rumpan som skimrar när ljus kastas på den och den exploderar i magiska färger. Håret har hon lätt tuperat och ögonen som vanligt svartsotade och läpparna vinröda.
Själv har jag ett par tighta vita shorts som sitter höga i midjan, ett brunt smalt virkat skärp och en starkt turkos tröja med öppna armar och bar rygg instoppad innanför. Jag passar inte riktigt in i bilden ”sommarlovsfest”, mer gå och shoppa och ser ganska bra ut. Men precis innan vi ska till bussen byter jag ändå ut de vita shortsen mot ett par svarta strumpbyxor och byter tröjan till en mörkt blå lång klänning, också den med bara armar, som slutar ungefär vid knäna.
Vad gäller min sminkning har jag inte gjort så mycket mer än att lägga på en mörkblå ögonskugga som lyser upp mina ögon. Det var tänkt att den ska skulle matcha den turkosa tröjan men till den blåa klänningen ser jag ännu bättre ut. Jag tar också jag ett par stilettklackar, men inte 15 centimeters som Tina, utan jag nöjer mig med 8. De är svarta med glittrande klickar och precis som Tinas paljettklänning exploderar skorna i färger när rätt ljus träffar dem.
”Fan vad vi ska röja ikväll!” vrålar Tina på bussen som är nästan tom. Men chauffören kastar ett öga på oss med sin lilla spegel men ler bara när hon ser hur oskyldiga vi kan se ut.
”Hela Sverige måste kanske inte veta de? Pucko du får oss avslängda!” skrattar jag. ”Kunde vi köpa dricka där?”
”Ah jag tror de, om folk är fulla kan vi säkert bara ta annars. Ska jag ta dina pengar?” erbjuder sig Tina och jag ger henne 100 lapparna. Resten av bussresan lyssnar vi på Time to pretend’s – MGMT och vi trycker nog på replay i alla fall fem sex gånger innan vi kommer till centrum.
Vi ser direkt Sanna borta vid parkeringen, hon har någon vit klänning eller tunika på sig och hennes gröna hår syns rätt så bra fastän vi står borta vid bussen. Vi börjar gå mot parkeringen, fortfarande med hörlurarna i öronen och när vi närmar oss bilen ser vi att hon inte är ensam. Där står också två killar och jag antar att det är deras fest. Eller så är de bara våra chaufförer. Men när vi kommit fram till Sanna slår chocken i mig att jag känner igen en av dessa killar.
”Förföljer du mig eller något?” kastar jag ur mig, men ångrar mig genast när Sanna ser undrande på mig.
”Daniel? Det är min pojkvän.” säger Sanna och hon tittar inte på mig när hon säger det, utan på Daniel som ser frågande på mig.
Och jag tänker så tyst jag kan, för jag är säker på att alla ser mycket väl vad jag tänker, vad fan?!
Och nu har du tagit dig hit ner igen, BRAVO! :) Lägg en kommentar så blir jag superduperglad och kanske uppdaterar liite snabbare (; Konstruktiv kritik önskas!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sookisweetie - 22 mar 12 - 20:07- Betyg:  | | haha! ja, du bara måste komma med nästa del snart! |
|
|
|
