Tystanden Del 19 Öppen bur |
Men jag fortsatte att öppna dörren, precis som han ville.
”Ann är längre inte ett barn. Jag är heller inte ett barn längre. Allt det togs ifrån oss då vi blev utan familj. Jag vill ge henne något bättre, vad som helst som får henne att gå vidare, ut ur denna mörka sfär. Men jag vill inte skiljas från henne. Jag överlever inte om hon tas ifrån mig. Jag har ljugit för mig själv att allt bli bra, men det kommer aldrig att bli bra igen. Det kan bli bättre, men ingeting blir bra igen. Det kan det aldrig bli.” Jag grät så pass mycket att det är ett under att han ens hörde mig. ”Flera gånger jagas jag ut ur huset, ut i skogen. Jag gömmer mig för sanningen att jag kanske aldrig blir mig själv igen. Någonsin. Den smärta som fyller mig klara jag snart inte av. Jag kommer inte kunna hålla mig, en dag kommer jag att skrik tills mina lungor spricker. Sorgen har tagit över mitt liv. Jag kan längre inte kontrollera mig själv.” Jag skakade och hotade att skrika. Men jag skulle öppna dörren helt. Det skulle jag. ”Jag har ljugit för alla, Ann, mig själv till och med dig. Jag har redan gett upp, för länge sedan. Jag tar mig inte upp!” Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, men jag fortsatte genom smärtan. ”Jag försöker, tro mig det gör jag verkligen … Men jag är redan fast i mörkret. Jag ser inget annat än mörker inte ens när solen är framme. Den dagen då Joel dog slutade jag att fungera. Jag stod upp, jag åt och allt men det var också det enda jag gjorde.” Jag tog en kort paus. ”När jag släpper ut sorgen känner jag mig svag. I varje stund som jag är vaken är jag rädd. Jag lever i ständig sorg och rädsla att jag snart inte vet vad jag ska göra. Allt gör jag i en dimma, jag ser inte vad som är framför mig längre. Jag är blind, men jag kan se. Jag hör, men jag förstår inte ett ord. Jag stängde varenda dörr, släckte ner överallt. Jag skapade denna sfär som jag inte längre kan ta mig ur, och jag drog med mig Ann också!” Allt som strömmade genom mig kom ut i ord, precis allt. Dörren stod på vid gavel. Jag låste upp mig själv. Det enda jag inte tillät mig själv göra var att skrika, inte här, inte nu, inte inomhus. Leo satte sig mot väggen och drog med sig mig. Han höll om mig i tystnad. Jag klamrade mig fast, höll hårt i hans tröja och vågade inte släppa i rädsla att jag skulle ramla. Ramla ner i sorgen och inte kunna ta mig upp. Han var min livlina. Det tog lång tid för tårarna att sluta rinna. Jag trodde att när jag öppnar dörren var allt över, men det var det inte. Smärtsamt. Men inte över. Men jag var inte klar ännu.
”När du berättade vad du hade gått igenom, så blev jag arg på mig själv. När jag grät, berättade minnena då trodde jag att jag plågade dig också. Hällde salt i såren.” Han sade fortfarande ingenting, men han behövde heller inte säga något. ”Ibland var det som om jag skrek men ingen hörde mig … eller brydde sig.” Han höll mig tätt intill.
”Du häller inte salt i såren, för de är redan läkta. Du kommer inte vara ensam även om det så känns” sade han utan att tveka. ”Dimma kommer att hänga över dig, men den kommer att tunnas ut mer och mera när den är som tätast, som nu. Tätare än såhär kommer den inte att bli. Då du känner dig vilsen och ensam, svag och rädd. Det jobbigaste blir det näst sista steget. Du är nästan över steget nu, men det är en grej kvar innan du har en enda stegpinne kvar att klättra över.” Jag tryckte ifrån och tittade på honom. Var jag verkligen så nära på att komma över? Men det känns så långt bort.
”Vad är det som fattas? Vad mer måste jag göra?!” Jag blev arg utan anledning. Han tvekade lite och tittade mot mitt rum.
”När sov du senast i ditt eget rum?” frågade han. Jag stirrade på honom och skakade på huvudet.
”Nej, aldrig. Jag vägra sova där inne”, sade jag bestämt. Leo reste sig och hjälpte mig upp. ”Jag tänker inte!”
”Tänk igenom ditt beslut noga. Vi äter först och så prata vi om det då okej?” Jag grimaserade.
”Jag vet inte …” Jag sneglade mot min dörr. Jag rös.
”Tänk på saken. Men nu ska jag bevisa för er att jag kan laga mat fast jag är en kille”, sade han och jag skrattade åt honom men följde med ner.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | susanna_89 - 21 mar 12 - 19:18- Betyg:  | | skit va bra ja väntar med spänning på nästa :) | | Carrre - 21 mar 12 - 17:27- Betyg: | | yey, hon är nästan uppe nu!:) |
|
|
|
