Tystnaden del 18 En dörr på glänt |
Ann satt på en av stolarna med en skål med gröt. Hon tittade upp.
”Sega ni är. Gröten är kall. Jag sade ju att han inte kan laga mat”, sade hon och fortsatte att äta. Leo skrattade.
”Jag ska visa dig att jag kan laga mat”, sade han och satte sig ner. Jag följde hans exempel. Ann och Leo åt undertiden jag tittade på. Jag var inte hungrig.
”När då? I eftermiddag eller?” Han skrattade.
”Varför inte”, sade han och fortsatte att äta. Han sneglade på mig. Jag skakade på huvudet. Han funderade länge men lät det vara. Ann tittade på mig.
”Ska inte du äta?” frågade hon. Jag log.
”Och bli förgiftad, nej tack.” Hon satte gröten i halsen och började skratta så tårarna rann.
”Tack för den”, sade Leo sårat innan han log. Han blinkade mot Ann.
”Slår vad om att hon kommer smyg äta min mat på natten”, viskade han inte så diskret. Ann började skratta på nytt. Leo blinkade åt mig. ”Eller vad säger du?” Jag himlade på ögonen.
”Drömma kan du”, svarade jag. Ann fortsatte att skratta. De åt klart och jag plockade undan. Diskade under tystnad och kom in till vardagsrummet där Leo och Ann satt. De pratade. Jag såg på Ann att det var ett farligt ämne, hon såg så seriös ut. Jag ville lyssna, tjuvlyssna men Leo fick syn på mig och deras samtal tonades bort. Stämningen blev tung så jag gick in i köket igen. Det var tyst väldigt länge innan ljud strömmade från rummet. Jag kikade in och såg att Tv:n var igång. Det var riktigt länge sedan den fick arbeta. Leo reste sig och kastade en blick mot Ann innan han drog med sig mig in i köket. Han väntade och verkade lyssna. Ann skrattade åt något på Tv:n. Leo vände sig mot mig och pekade mot trappan. Jag följde tveksamt efter honom. Han öppnade dörren till mitt rum, tände och visade vägen in. Han stängde efter sig. Jag satte mig på sängen. Hur kunde jag låta honom komma in hit? Jag ville inte vara här inne? Det var hit jag flydde, när sorgen grepp tag i mig. Jag kan inte sitta här inne så länge utan att jag bryter ihop. Här inne var ju alla minnen, här inne fanns ingeting utom sorg. Ingeting. Var det verkligen här han ville vara? Jag reste mig upp. Jag lovade honom att försöka, så det ska jag också. Jag gick ut ur rummet med en förvirrad Leo efter mig. Jag öppnade Antons rum och steg in. Den här gången tände jag lampan, jag rullade upp rullgardinerna innan jag satte mig i sängen bredvid Leo. Jag drog ut en låda som befanns sig under sängen och satt den i knät. Rummet bredvid var Joels, jag gick dit och gjorde samma sak. Öppnade upp och tände, drog fram hans låda. Jag gick mellan rummen och berättade det sista minnet om min familj. Mina bröder.
~~
Jag satt i köket och gjorde en läxa då mina bröder dundrade in och hamnade i en hög på golvet. Jag skrattade åt dem och vände uppmärksamheten mot läxan. Någon tog tag i mig och drog ner mig på golvet. Jag skrattade och vred mig under Antons vikt och tog mig upp. Men möte Joel istället som parerade. Jag kom inte förbi. Anton skrattade och tog sig upp. Joel kom närmare och skulle ta tag i mig.
”Snurra runt”, sade Anton. Det gjorde jag och Joel missade mig. Joel krockade med Anton som skrattade. De hamnade på golvet igen. Jag skrattade mera och pekade på dem. Joel slog fälben och jag föll. Anton fångade mig, eller ja han stoppade i alla fall fallet så jag hamnade på honom. Joels tur att skratta. Jag rullade av honom och försökte ställa mig upp då Joel drog ner mig och höll fast mig. Jag skrattade och försökte utan någon framgång att dra mig loss. Joel ändrade sitt grepp och lyfte upp mig. Anton hjälpte honom att hålla fast mig.
”Vi doppar henne i toan”, sade Anton. Jag skrek och skrattade samtidigt. De bar iväg mig till toaletten och öppnade toalocket. Jag skrek. De skrattade. Mitt hår träffade nästan vattnet i stolen då de lyfte bort mig för att sedan lägga mig i badkaret. De satte igång duschen på det kallaste och skrattade åt mig då jag blev blöt. Jag tog mig upp.
”Gruppkram!” ropade jag och slängde mig om Joel. Anton skrattade. Jag byte och kramade om Anton istället. Han lös gjorde sig och skrattade. Vi alla skrattade och var blöta. Jag var den som var blötast, men det var väldigt kul.
~~
Mina tårar rann och jag hamnade på golvet mellan deras rum. Men jag log. Leo satte sig bredvid. Jag ville skjuta honom ifrån mig, men jag lät bli. Han kramade om mig, hindrade mig från att gå i bitar. Bara så där skrattade jag istället. Leo tittade fundersamt på mig och tänkte antagligen att galenskapen hade fångat mig. Men nej, minnet gjorde så jag skrattade. Vi hade så kul. Jag tog mig upp på fötterna och satte mig i Antons rum, på hans säng. Leo följde efter mig.
”Jag önskar mer av allt annat att jag ska vakna upp. Att detta bara är en hemsk mardröm. Jag vill vakna åt att alla skrattar åt mig. Komma in och säga att de skämtar med mig, att allt var planerat, ett elakt spel. Men jag vet att det aldrig kommer att hända. Men jag hoppas så mycket att ett är ett elakt skämt eller en mardröm.” Jag tittade ner i mina händer. Jag skulle hålla dörren öppen för honom. ”Jag känner mig så kall och ensam även när det är folk runt omkring mig. Att min själ följde med min familj och lämnade resterna här. Här helt ensam och plågad. Jag tänker på att ge upp varenda dag, men jag kan inte. Jag kan inte bara lämna Ann, jag kan inte. Jag vill känna mig lättad och bara ge efter. Sjunka djupare in i mig själv. Jag kom knappt ihåg senast Ann skrattade innan du kom hit. Hon ser ut som ett barn igen. Men varje gång jag ser henne ser jag även att hennes barndom är borta. Hon har blivit tvingad att växa upp så fort.” Jag blundade hårt och lät tårarna rinna. ”Det enda jag hittar i huset är tystnad och ensamhet. Huset är helt öde, även fast jag och Ann sitter ner i soffan och sover. Hon rör aldrig sina leksaker, hon struntar i allt. Hon börja följa efter mina fortspår bort från livet. Jag kan knappt hålla mig på benen längre.” Jag satte mina kalla händer framför ansiktet. Jag kände hans hand mot min rygg. Jag stod knappt ut med mig själv genom att plåga honom också.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | susanna_89 - 20 mar 12 - 21:34- Betyg:  | | du skriver jättebra fortsätt så.=) aila nästa! |
|
|
|
