BrevetTillLinda-FortsättningTillSaknadenEfterLinda |
Det här är väl någon slags fortsättning till "Saknaden efter Linda", så jag rekommenderar att du läser den först. Egentligen tänkte jag inte alls lägga in den här, men Yuriko fick läsa den och lyckades övetyga mig om att publicera den...
Som titeln säger så är det här ett brev, skrivet med all kärlek till Linda. // Melissa
P.S Ursäkta att titeln ser konstig ut, men det fick inte plats annars...D.S
I början av brev brukar man väl säga "hej", eller något sådant, men jag jag kunde inte komma på något bra att skriva så jag hoppade över det.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, och hur jag ska börja, men vad jag mest av allt vill säga är att jag saknar dig, så oändligt jätte jätte mycket, mest av allt!
Jag vet inte om du på något sätt kan läsa det här, men jag hoppas det. Ofta undrar jag var du egentligen är någonstans. Är du i himelen? Eller har du kanske fått ett nytt liv? Du brukade ju säga att i ditt nästa liv ville du bli en fågel, kanske är du det.
Det låter säkert inbillat eller påhittat, men nästan varje morgon väcks jag av en koltrast utanför mitt fönster, det är en ungfågel, en av dom som föddes i våras. Iblandd föreställer jag mig att det är du. Du som står och tjatar på mig att skynda på, som den där morgonen.
Sen du dog har jag funderat mycket på Döden. Gjorde det ont att dö? Hann du bli rädd? Och framför allt: har du det bra nu? Det är nog det jag önskar dig mest av allt; att du har det bra och är lycklig.
Den där koltrasten utanför mitt fönster har hjälpt mig att tänka på dig utan att känna smärta, att minnas de glada stunderna. De gånger vi skrattade tillsammans. Kommer du ihåg när vi köpte dom där jättestora glassarna? Nu kan jag skratta åt det där minnet igen, trots att det handlar om dig.
Vet du hur jag har det? Vet du hur dåligt jag mådde när du dog? Att jag började skära mig? Vet du att vi bodde kvar ett halvår, sex evighetslånga månader, i huset bredvid det du bodde i? Vet du att jag knappt kunde gå ut på vägen utan att börja gråta och springa in igen?
Men sedan kom jag på att du nog inte ville att jag skulle må dåligt, du ville nog inte att jag skulle skära mig och blöda för din skull. Jag minns att du hatade blod. Du hade nog velat att jag mindes hur du levde, inte hur du dog. Men sorgens träsk är bottenlöst, och jag hade sjunkit djupt. Vägen upp var svår,
och ibland tappade jag hoppet och sjönk ner igen. Men minnet av dig och ditt liv hjälpte mig, och till sist kunde jag se solljuset igen. Nästan ett helt år tog det för mig att ta mig upp ur träsket, och fortfarande står jag på kanten av det, men jag tänker inte ramla i igen. Vad som än händer vill jag inte drunkna i sorg,
för jag vet att lyckan, glädjen och hoppet finns.
Alla kramar i världen, bara din Melissa
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | kattitack - 9 aug 06 - 17:23 | Så vackert skrivet!
Melissa är en begåvning, men jag lider med henne! Fast jag vet inte hur det känns!
bra jobbat! | Lovely__ - 28 jun 06 - 02:46- Betyg:  | Jätte fint skrivet, fick tårar i ögonen.. Det är inte lätt att sakna någon, men man får vara glad för den tid man fick t-sammans med dem, även fast man önskar att det skulle varat längre, att det inte skulle tagit slut så fort!
kämpa på! | | Ellizz - 27 jun 06 - 05:36- Betyg: | | jättefint skrivet! |
|
|
|
