Tystnaden del 17 Labyrint |
Ännu en del. Nu börjar novellen dra sig mot sitt slut och jag ursäkta oredan. Har en lite tispress på mig men den ska inte få förstöra novellskrivandet. Men jag hinner ej rätta eller så - har heller aldrig gjort xD - men ni är varnade. Hoppas ni inte blir besvikna mot de sista delarna. Tack alla som läser och kommentarar, betyder väldigt mycket! ~^_^~
----
Ann skrattade på min bekostnad innan hon försvann. Leo tittade efter henne och där med bröt kontakten. Jag bara stirrade på honom och var tacksam att han inte tittade på mig. Men längre än så fick jag inte att återfå något vett i huvudet. Han log ner mot mig. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra eller säga. Han reste sig upp och släppte mig fri. Jag satte mig tyst rakt i soffan. Försökte komma på något att säga, men jag förblev tyst. Leo följde efter Ann. Jag satt ensam kvar i soffan hörde Ann skratta. Jag kunde inte sitta här längre. Jag reste mig bestämt upp och gick ut i köket till Ann och Leo. Leo stod vid spisen med Ann vid sidan av. Han gjorde något vid spisen. Doften av gröt slog mot mig.
”Så här då?” frågade han Ann. Hon skrattade och skakade på huvudet.
”Jag visar”, sade hon och visade vad det nu var hon skulle visa. Leo nickade.
Jag tänkte inte störa dem då Leo vände sig om. Ann följde hans blick. Hon sprang bort till mig.
”Dari! Om du nu skulle välja en pojkvän kunde du väl valt någon som kunde laga mat?” frågade hon och Leo skrattade. Han vände sig mot spisen igen. Jag tänkte lite väl länge.
”Ann jag lovar dig jag kan laga mat”, sade Leo med ryggen mot oss. Hon fnös.
”Kan du ju inte. Du gör ju inte ens rätt”, sade hon och sprang fram till honom igen. Jag kände vingslagen som brände min hud. Jag satte handen för munnen och backade. Inte nu! Snälla inte nu! Men som vanligt lyssnade inte mitt inre. Jag skulle börja gråta. Jag vände mig snabbt om, försökte gå sakta i trappan och in i rummet. Jag stängde och lät mörkret omsluta mig. Jag satte mig i det så bekanta hörnet. Jag klarade verkligen inte av mera. Jag hörde att de pratade och de kom närmare trappan.
”Hon gör så ibland”, svarade Ann på en fråga jag hade missat. Jag satte mig i fosterställning, höll hårt om mig själv.
”Ofta?” frågade Leo.
”Ganska. Men hon kommer ner snart. Hon säger att hon tittar på foton”, sade hon. Jag visste att det var en lögn och det gjorde Leo också.
”Håll koll på gröten är du snäll jag ska bara titta till Dariea”, sade han och stegen i trappan fick mig att resa mig upp. Jag torkade ansiktet med tröjan, drog fram ett fotoalbum och satte mig i sängen efter att jag hade tänt lampan. Jag försökte kontrollera skakningarna, men det var svårt. Jag hörde att han gick fram till dörren. Jag drog upp fötterna så jag satt i skräddarställning och öppnade upp på en av sidorna en bit in i albumet. Han knackade. Jag andades sakta in och vände upp blicken mot dörren.
”Du behöver inte knacka”, sade jag med en pigg röst. Han kikade in och tittade misstänksamt på mig.
”Att knacka hör till”, sade han och stängde till dörren. Inte bra. Jag kikade ner i albumet så jag slapp möta hans blick. Han satte sig bredvid och studerade mig. Jag bläddrade vidare i albumet men jag tittade inte på fotona, jag kunde bara inte. Jag skulle precis bläddra då Leo drog bort albumet.
”Vi vet båda två att du inte tittar på fotona”, sade han och lade albumet bakom sig. Jag tittade fortfarande inte på honom eftersom mitt inre inte lydde när jag sade sluta. Jag bad till och med. Men inget hjälper. Jag skulle brista i gråt, igen. Jag började skaka. ”Är det på grund av mig du sitter här?” frågade han. Jag vände upp blicken och stirrade på honom.
”Nej! Verkligen inte. Det bara kommer. Jag kan inte kontrollera det. Varje gång jag blir glad eller ler tvättar tårarna bort det. Jag var glad för en gång skull. Ann skrattade. Jag skrattade. Men nu … gråter jag. Allt försvinner. Jag får börja om igen. Varenda dag får jag börja om.” Jag drog upp knäna till hakan och kramade om mina egna ben. Jag försökte verkligen kontrollera mina känslor. Omöjligt! Jag tittade rakt fram.
”Snälla sluta”, sade han och lade sig i sängen. Jag tittade fundersamt på honom. Han blundade och lade armarna över ansiktet. Vad nu …?
”Med vad?” Han fortsatte blunda och skrämde skiten ur mig när han reste sig upp snabbt. Jag ryckte till och släppte benen.
”Du håller det fortfarande inne. Varför?” Jag rynkade pannan. Vad snackar han nu om? ”Vill du inte att jag ska se dig gråta? Våga du inte låta dig själv gråta? Eller vad?” Nu gjorde han mig förvirrad. ”Du gick hit för att, som din syster tror, kolla i ett album. Men det var ju inte det som hände eller hur. Men när jag kommer in, sitter du med albumet i knät och … jag vet inte … Jag antar att du hörde mig i trappan, tog fram albumet, döljer att du grät med att sitta och le. Du släpper in mig och … jag vet inte. Du stänger mig ute”, sade han och lade sig ännu en gång i sängen. ”Snälla”, bad han. Ska jag vara ärlig vet jag inte vad han bad om. Han reste sig på nytt, lite långsammare den här gången. ”Stäng mig inte ute. Jag vet vad du går igenom. Låt mig hjälpa dig. Tro mig jag gör det, men det är svårt när du stänger dörrarna för mig.” Nu fattade jag.
”Det är inte så lätt att plötsligt släppa in någon”, mumlade jag. ”Jag sade ju att jag skulle försöka men jag sade även att det inte blir lätt. Jag har aldrig litat på någon sen min familj försvann.”
”Litar du på mig?” frågade han. Jag tittade på honom och svaret visste jag utan tvekan.
”Från början var jag tveksam, men jag lita på dig. Jag menar … ” Jag pekade på hans armar. ” … du vet vad du snackar om. Det är inte många som gör det.” Han log. ”Men det sista vi har kvar … jag vet inte om jag klarar av det”, sade jag ärligt. Det visste jag ju inte. Jag höll tillbaka tårarana.
”Där kom det igen. Du stänger dörren så fort du öppnar den. Jag vet att det inte är lätt, men jag lovar dig att det är svårt för mig också. Men snälla sluta stänga mig ute, jag ber dig. Det är jobbigt. Varför håller du tårarna tillbaka? Vad är det du döljer?” Mycket bra fråga.
”Jag vet inte. När jag gråter känns det som jag reda gett upp. Jag känner mig …” Jag visste inte hur jag skulle avsluta meningen. Jag hade så många ord, men inget som passade in.
”Svag?” frågade Leo. Jag ville skaka på huvudet men jag nickade istället.
”Inte bara det. Jag är rädd. Jag känner mig feg.” Han drog min intill sig.
”Nej du är inte feg och inte heller svag, lita på mig. Svag är du långt ifrån. Men rädslan vet jag finns där.” Vi satt där i tystnad. Jag ryckte tillbaka till nuet.
”Gröten är väl antagligen bränn”, sade jag och reste mig ur sängen. Leo följde efter mig men hindrade mig från att gå ut.
”Vi får kolla till den men lova att inte stänga dörren för mig okej?”
”Lovar att försöka”, svarade jag. Han kysste mig och log.
”Räcker för mig.” Han öppnade dörren och gick ner, jag följde tyst efter.
|
|
|
|
