Tystnaden Del 15 Oväntat |
Vi titta på varandra i tystnad. Jag fick inte fram ett enda ord. Vad skulle man säga? Jag var skärrad av det han hade berättat, hur han hade skurit sig för att bli av med smärtan. Var det sådan smärta jag upplevde, eller fanns det värre smärta? Skulle detta hända mig om jag inte tog mig upp för stegen? Så många frågor utan några svar, men min hypotes lutade mot ett ja. Jag var rädd. Men hade inte han varit rädd? Jag gav mig en mental spark där bak. Jag ska inte tycka synd om mig själv, inte efter det han precis berättat. Men mina tårar samarbetade inte med mig, utan de började falla. Jag fick inte, inte efter det han berättade. Hur kunde jag? Hur arg jag än blev fick jag inte dem att sluta falla. Hur kunde jag? Hur kunde jag göra så mot honom?! Men han chockade mig genom att krama mig.
”Jag låter dig inte sjunka”, viskade han. Vi stod där då en tanke svepte förbi. Ann. Jag släppte Leo och backade. Hon rynkade panna åt mig.
”Ann”, sade jag och försvann ut ur badrummet. Han hade dragit på sig tröjan och kom ut till mig och Ann. Jag hade armarna runt Ann, hon grät. Jag tittade upp mot Leo. Han log. Jag flyttade på Ann så vi satt i soffan. Hon somnade ganska snabbt.
”Jag lova att försöka ta mig upp för stegen, men jag kan inte lova att jag tar mig upp. Hjälper du mig? Hjälp mig att skydda Ann?” bad jag. Han satte sig bredvid mig och Ann, lade en arm om min axlar.
”Jag lovar dig, du kommer upp för stegen”, sade han med självsäkerhet. Men jag tvivlade. Hur kunde jag ta mig upp, om jag redan hade satt foten på marken? Jag hade redan slappnat av för länge på marken. Jag märkte det varje gång jag kom in i ett nytt rum, när Leo lämnade mig. Smärtan sköljde över mig, dränkte mig under sin våg. Men hur kunde jag? Leo hade gått igenom värre saker, mycket värre saker. Men jag fick inte bort känslan. Nu när jag hade sett vad som fanns nedan för stegen, tyckte jag synd om Leo. Det kunde verkligen inte vara lätt att se sin döda familj. Ännu en gång började tårarna att falla. Jag ville ge mig själv en örfil. Men jag var rädd. Leo drog mig mot sig och jag släppte Ann. Hon sov så fridfullt nu, omedveten om vad hennes syster höll på att göra. Ge upp. Leo strök bort håret ur mitt ansikte och strök över min rygg. Han höll mig tät intill sig.
Jag vaknade med ett ryck. Jag kom inte ihåg när jag somnade, eller att Leo hade gått. En ny ensam dag. Jag suckade. Min ork höll verkligen på att ta slut. Jag balanserad hela tiden mellan två beslut; Sluta kämpa och Ge inte upp.
”God morgon.” Jag backade förskräckt och såg Leo. Jag hade somnat på honom, bokstavligt talat. Jag vred på huvudet och såg Ann sova mot armstödet, såg inte så jätte bekvämt ut men … Tänkte jag verkligen så. Sen när började jag tänka på bekvämhet?
Jag vred på huvudet på nytt och tittade på Leo. Han skrattade och jag rynkade pannan.
”Vad?” frågade jag misstänksamt. Han fortsatte att skratta.
”Du ser väldigt chockad ut bara”, svarade han. Jag himlade med ögonen.
”Vad konstigt.” Han skrattade igen. Han kramade om mig tät intill sig. En känsla som jag inte känt på mycket länge dök upp, ett pirr i magen. Innan allt tyckte jag ju faktiskt om honom. Inte bara gilla, utan jag var kär i honom. Nu under alla omständigheter kände jag samma sak som jag gjorde för många månader sedan. Det skulle vara en ren och skär lögn om jag sade att jag inte tycket om honom på det sättet längre, för det gjorde jag ju. Men sorgen tog all plats i hela mig, men nu i min mörka själ smet en lite ljus strimma in. Jag funderade fortfarande på varför han var kvar. Somnade vi båda två? Ganska självklart med tanken att vi var kvar i soffan, men jag undrade ändå. Jag sneglade upp på Leo och bilder från hans armar dök upp. Jag tyckte synd om honom, väldigt mycket. Ännu en tanke som var ovanlig. Jag började tänka lite mera positivt, fast ändå inte … men … det är svårt att förklara. Ett nytt försök. Det är en av dem positivaste tankarna jag hade, som jag inte haft på länge … Nej det blev fel det också. Jag orka inte tänka …
”Det är tre rum kvar att gå igenom”, sade han. Jag suckade sorgset.
”Jag vet …” mumlade jag. Tre jobbiga stunder kvar och ändå var jag så långt ifrån toppen på stegen. Vänta lite … ”Du menar väl två rum, Anton och Joels rum?” Han skakade på huvudet.
”Ditt också”, svarade han. Jag skakade kraftigt på huvudet och lös gjorde mig.
”Nej! Vi går inte in i mitt rum. Aldrig!” Han satte sig på kanten av soffan och lutade armarna mot knäna.
”Jo vi ska in i ditt rum. Där har du suttit med bara sorg omkring dig. Mörker. När vi öppnar rummet är du ovanför stegen.” Jag skakade igen på huvudet och reste mig upp.
”Nej! Vi går inte in i mitt rum, punkt.” Jag gick in i köket och tog en macka. Utan något på, inte ens smör. Leo gick efter mig. Han gick sedan till kylskåpet, tittade länge innan han tog fram smörpacketet. Han tog min macka ur handen på mig. Kletade på lite smör innan han gav tillbaka den. Jag stirrade först på honom, men orkade inte bråka om det också. Jag åt upp mackan sedan försvann jag in i vardagsrummet. Under soffan låg en väska med kläder. Leo stod i dörröppningen i tystnad och bara iakttog. Jag rotade fram kläder till Ann, lade dem på bordet. Väckte henne försiktigt och lät henne vakna till i lugn och ro. Jag drog med mig mörka jeans, en vit tröja och en lila kofta och försvann in i köket igen. Leo vände bara på sig så han tittade in i köket istället. Jag tittade på honom. Han stod lutad mot ena dörrkarmen och hade armarna i kors. Armarna … ärren. Jag lade min hög med kläder på en stol. Jag dukade fram frukost till Ann innan jag tog mina kläder och försvann in i badrummet. Snabbt byte jag om och kom ut igen. Leo stod i hallen. Jag gick fram till honom.
”Skola antar jag.”
”Inte riktigt”, svarade han och log lite. Han vinkade mig till sig. ”Vi ska till affären. Ta med dig Ann också”, fortsatte han. Jag svalde och kikade ut i köket. Ann var färdig och kom ut till oss. Hon hälsade på Leo, omedveten om att han hade varit hos oss hela natten.
”Ann vill du hänga med mig och Dariea ut en stund?” frågade han och hukade sig ner till hennes nivå. Hon växlade sin blick mellan mig och Leo.
”Men skolan då?” frågade hon lågt. Leo log.
”Idag hoppar vi över den.” Han blinkade med ena ögat och hon log lite. Hon nickade och vi tog på oss skorna för att gå ut. Jag låste dörren och vi traskade ner för gatan.
|
|
|
|
