Livets lärda kära [Del 2] |
2. Oväntade överraskningar
Jag står vid kajen med min pappa. Vi ser på varandra och ler, vi ser ut över det glittrande blå gröna havet och lyssnar på när skrattmåsarna roar sig ovanför oss. Vi håller i varandras händer och himlen är svagt rosa. Det är kväll och jag fryser lite, så jag har fått låna hans jacka.
Helt plötsligt slår en blixt ner i havet, en blixt som slår ner och fortsätter mot oss i ljusets hastighet genom vattnet. Himlen blir svart på en sekund och jag vet redan vad som kommer hända. Våra händer glider ifrån varandra och när blixten träffar hans kropp försvinner den i tusentals små celler och atomer, han splittras och jag ser hans ansikte i himlen, men ansiktet är förvridet och hans skratt ekar konstigt.
En våg sköljer över mig och jag skakar tänder. Tårarna rinner ner för min kind, blixten tog min pappa. Den pappa jag aldrig fick chans att lära känna.
När jag vaknar nästa gång är jag åter igen kallsvettig och hela min kropp ligger inlindad i det dyblöta lakanet. Mina ögon är fuktiga och jag andas för snabbt för att vara normalt. Den här gången sitter drömmen kvar i mig som om det precis hänt på riktigt. Jag hatar att drömma om min pappa. All den lycka min hjärna kokar ihop och försöker spegla framför mig är inte på riktig, det var aldrig på riktigt. Han kände aldrig mig, och jag kände aldrig honom. Det enda han kände var min kropp och sina begär, och han finns nu inte kvar – och jag kunde inte bry mig mindre.
Knasen har rymt från mitt rum och jag hör att radion är på där nere. Jag kilar nerför trappan i samma shorts men byter från den varma tröjan till ett linne och drar upp håret i en tofs. Jessica sitter framför TV:n och kollar på sommarlovsmorgon och jag sätter mig bredvid henne.
Min syster och jag har olika pappor och det är verkligen någonting som syns. Jag har mitt blonda hår och blåa ögon och Jessica sitt bruna lockiga och mörkbruna ögon. Hon ser äldre ut än vad hon är, hon skulle kunna vara något år yngre än mig fastän hon bara är 9.
”Vad kollar du på?” frågar jag fastän jag redan vet exakt vad hon kollar på.
Men Jessica är så hypnotiserad av barnprogrammet att hon bara kastar en blick på mig innan hon svarar ”bra” vilket tydligt inte är svaret på frågan jag ställt. Jag ger henne en puss på kinden innan jag lämnar henne åt sitt flingätande och sommarlovsmorgontittande för att se till mamma i köket. Jag försöker hjälpa henne så mycket som det går nu när hon är så långt gången med graviditeten, men ibland tycks det inte räcka till.
”Dags att vakna nu?” undrar mamma när jag kommer in i det lilla gulmålade köket. Hon sitter vid frukostbordet med en tidning framför sig och en kopp te i handen.
”Jag var uppe vid sex imorse med Knasen” mumlar jag, kastar en blick på klockan och ser att den är halv ett. Jag som bara tänkte sova en timme eller två. Jag öppnar kylskåpet och tar ut den vanliga svenska god morgon juicen och fyller en skål med yoghurt, sätter mig mitt emot min mamma och häller i flingor i skålen.
Jag äter långamt och under tystnad. Mamma säger ingenting utan läser lugnt sin tidning. Utanför skiner solen men moln har lyckats krypa fram och jag ser på termometern att det bara är 24 grader ute, vilket fortfarande är lite för varmt för min smak men definitivt bättre än 30.
Innan jag lämnar köket kastar jag en blick åt mamma, men hon läser fortfarande tidningen koncentrerat, och jag ägnar några sekunder på att fundera vad hon tänker på. Jag spurtar upp för trappan och kastar mig i sängen. Mobilen ligger på nattygsbordet bredvid sängen och jag sträcker mig efter den, slår Tinas nummer och låter signalerna gå fram. Hon svarar först på tionde signalen och låter trött och bakis när hon svarar.
”Vad?”
”Dags att vakna nu?” frågar jag och ler åt tanken att jag börjar bli som min mamma.
”Åh, vad är klockan?” svarar Tina och jag hör i luren hur hon sätter sig upp och suckar.
”Typ kvart i ett. Du jag tänkte vi ska göra någonting idag, hur lång tid behöver du på dig?”
”Men ge dig, vet du hur mycket jag drack igår eller? Jag kommer knappt ihåg vem som betalade taxin hem åt mig. Vart är du?” stönar Tina i telefonen.
”Haha ja, jag vet. Jag tror det var svart taxi, och jag tror det var jag.” säger jag lite spydigt, det brukar alltid vara jag som står för taxipengarna. ”Jag är hemma, kom igen nu Tina. Vi drar och shoppar eller något. Sno din mammas kort eller något, ”
Tina suckar högt i telefonen och jag inser att slaget är vunnet, om man nu vill uttrycka sig så. Shopping måste nog vara det bästa Tina vet, och hennes mamma blir aldrig sur när hon snor hennes kort, även om en normal mamma skulle bli det. Tinas mamma har nyligen gift om sig med en äckligt rik stockholmstyp och han i stort sett livnär dem nu. Tinas mamma skulle aldrig mer behöva jobba om hon inte ville.
”Vi möts i centrum om en timme, jag måste duscha.” säger hon innan jag hör klicket i luren. Samtalet är avslutat och jag ligger kvar i sängen några minuter innan jag också hoppar in i duschen.
Bussen mot centrum är för en gångs skull sen och jag hinner precis med den ungefär en timma senare. Den är helt tom och bussresan känns mycket kortare än 20 minuter med hörlurarna i öronen. Klockan hinner bli halv tre innan jag når centrum och det är ovanligt lite folk ute för att vara en varm sommarlovsdag.
Tina sitter under ett parasol vid det lilla caféet i mitten av centrum och dricker Coca Cola ur ett sugrör när jag kommer. Hon har hennes typiska pilot solglasögon på sig, men jag vet att hon redan sätt mig så när jag dimper ner på den flätade stolen mitt emot henne reagerar hon inte mer än att dra ut hörlurarna i öronen. Noggrant lägger hon det mörka håret bakom öronen, tar av sig solglasögonen och ser på mig innan hon säger någonting.
”Hur fan kan du se så jävla normal ut när jag ser ut som en jävla zombie?” svär hon och synar mig. Jag har håret nyduschat och utsläppt, naturligt sminkad och kläder som passar min kropp. Det är klart jag ser bättre ut när jag vet vad som passar mig, vill jag säga. Men jag vet att hon syftar på hur jag mår, och inte hur jag ser ut.
”Lägg ner, du ser bra ut” ljuger jag. Hennes annars så vackra släta hy har fått några finnar och hon är mörk under ögonen, även om sminket täcker det mesta är tjejer bra på att läsa av hur man egentligen ser ut under allt kladd.
”Jaja. Jag pallar inte gå runt i affärer och skit. Kan vi inte bara sitta här? Jag köpte ett ciggpaket i morse. Snälla söta Janana?” ber Tina och putar med underläppen.
Janana är vad Tina kallar mig, det är fånigt egentligen men lite gulligt. Jag heter egentligen Janina men det låter som en jävla kanin enligt henne. Jag överväger att bara sitta här resten av dagen, och det låter egentligen ganska skönt förutom att jag är lite hungrig.
”Om du bjussar på en sallad eller något” svarar jag därför, och nästa gång servitrisen går förbi vårt bord beställer Tina två räksallader och två till Color. Jag tackar henne med en tacksam blick. Hon håller ut en cigg mot mig och tar emot den och tänder den med en av tändarna på bordet.
Egentligen röker varken Tina eller jag, men ibland har vi sådana dagar då vi köper ett paket och bara sitter och suger ut röken ur de där cancerpinnarna.
”Så vad hände egentligen igår?” frågar Tina efter en liten stund. Men servitrisen kommer precis med våra sallader då, så jag väntar med att svara. Tina drar fram två skrynkliga hundralappar ur fickan och säger ”behåll växeln” men ett leende. Servitrisen ler och säger tack innan hon vänder sig mot de andra gästerna för att ta fler beställningar.
”Typ sjuttio spänn i dricks? Har du fått din veckopeng eller?” skrattar jag men vet redan att stockholmaren måste gett henne några hundralappar, annars skulle Tina aldrig haft råd med att ge dricks.
”Mhm, jag fick två tusen i morse. Jag har typ femtonhundra kvar. Vet du hur mycket cigg kostar nu? Nästan 50 spänn för ett enda litet paket.” klagar Tina.
Efter det äter vi i tystnad, frågan om vad som hände igår hänger fortfarande i luften men vi låter den vara obesvarad. Ingen av oss vet nog egentligen. Solen ligger på oss länge men vi vinklar parasollet så vi får skugga på oss. Vi röker många cigaretter och dricker flera color var innan vi börjar sträcka på oss. Men vi vet båda två att vi inte kommer röra på oss ur fläcken. Tina är för bakis och jag är för bekväm i skuggan.
Just när vi sitter där och suger på cigaretterna och sugrören om vartannat kommer en ensam kille fram till oss och sätter sig mellan mig och Tina. Det tar några sekunder innan jag känner igen honom, men Tina hinner tala före jag gör det.
”Och vem fan är du?” spottar hon ur sig och jag ler åt Tinas charmiga hälsningsfraser. Man kan inget annat än le åt henne.
”Tänkte höra om flickorna ville ha en öl eller något?” ler han och ser på mig. ”Samma skor nu? Och har du börjat röka?”
Jag suckar inombords över hans så uppenbara flirtmetod.
”Vi får inte dricka öl, herrn.”
”Jag tänkte att flickorna kanske inte brydde sig. Det är min bror som äger fiket. Och så kom jag ju på att vi aldrig hälsade, jag heter Daniel.”
Han räcker fram handen, och de allför bekanta ögonen iakttar mig tills jag skakar den. Tina ser på mig med undrande blick men med en nästan osynlig blick för Daniel uppfattar Tina min vink, vi ska dra härifrån. Nu.
”Janina.” svarar jag kort, släpper hans hand och reser mig upp. Jag fimpar ciggen i askkoppen på glasbordet och vänder mig mot Tina. ”När gick bussen?”
”Om sju minuter. Vi måste gå nu, hejdå Daniel. Schysst att hälsa, idiot.”
Tina har redan tagit sig ut från caféets inringade sittplats area innan hon sagt det sista ordet och jag är inte säker på att han uppfattar det.
”Sorry!” ropar killen efter Tina, men fortfarande vänd mot mig. ”Så. Janina, när får jag se dig igen? Du försvann så hastigt imorse.”
Jag känner hur nära jag är på att drunkna i hans leende, så utan att kasta honom en enda blick svarar jag ”vi ses väl när vi ses” och med raska steg småspringer jag ikapp Tina.
”Du har så mycket att berätta för mig din lilla sneaker.” viskar Tina och petar mig i sidan innan vi börjar springa mot bussen tillsammans.
Om du tog dig hela vägen ner hit kan du lika bra gärna lämna en kommentar, dont ya think? :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sookisweetie - 19 mar 12 - 20:56- Betyg:  | | du skriver verkligen bra! kan knappt vänta till nästa del!! |
|
|
|
