~ du på värkar min skolgång. |
Jag har varit deprimerad i några månader nu och har många gånger bara velat få slut på mitt liv. Men har aldrig skadat mig själv eller försökt ta livet av mig. Men jag har ingen livsglädje. Känner ingen mening med livet. Känner inte att det finns något att leva för, eller någon att leva för. Men depressionen kanske har blivit en del av mig, för jag känner inte ens mig själv längre, jag har gjort saker som jag aldrig trott att jag skulle göra, jag har förlorat min ambition, glädje, lust, ork och energi. Har även haft svåra sömnstörningar än längre period, har tappat min aptid och saknar självkänsla.
I augusti i år började jag åttan och tänkte att det bara var ett år kvar nu på Ramneröd, men ju mer tiden gick denna höst, bröt jag ihop mer och mer. Har känt mig utstött många gånger genom skolåren, inte känt mig riktigt accepterad, men jag har aldrig känt mig så ogillad och utstött som jag gjort denna höst. Jag började tappa lust och ork, jag började gå ner i vikt, har gått ner cirka 2-3 kg denna höst. Jag märkte att jag inte längre klarar av skolarbeten, som jag annars är bra på, jag började skaka lite då och då när jag var i skolan och en dag fick jag en slags panikångest attack i skolan. Jag skakade, kände att jag inte kunde prata, frös och svettades samtidigt och tårarna ville bara ut. Jag lämnade skolan och dagen efter kom jag tillbaka, men klarade inte av att vara i skolan, och har inte varit där sen dess. Mamma vill att jag ska finna hjäpen i skolan , Vissa personer sa till mig "det kommer bli bättre när du fått tala ut". Men jag har gått till kuratorn nu i några veckor, och fast att jag har svårt att öppna mig, på brist av förtroende för folk, så har jag verkligen ansträngt mig att öppna mig, och berättat minnen och känslor som är lite jobbiga för mig. Men jag mår inte bättre. Jag vill hoppa av skolan, när det bara är cirka 4 år kvar som jag borde kämpa för men de förstår inte hur dåligt jag mår. Jag har ingen lust att göra något längre för utan när jag kommer till stallet då allt bara försvinner och jag känner mig älskad. Är bara för det mesta hemma där jag trivs bäst, ensam. Vill egentligen inte vara ensam, men när mina vänner hör av sig, har jag ingen lust att göra något men försöker endå gå ut och ha kul. Känner inte att jag kan berätta hur jag riktigt känner till dem. Har tappat all lust på att göra något. Så trots att jag inte vill vara ensam, så väljer jag ensamheten. I ensamheten blir jag i alla fall inte dömd, folk kan inte trycka ner mig, eller få mig oaccepterad, men å andra sidan, så lever jag inte, jag finns, men lever inte. Vet inte hur jag ska finna lusten och orken igen och snart kommer jag kanske förlora de vänner jag har, för jag väljer ju att ta avstånd från dem flesta.
Just nu vet jag inte vad jag ska göra, vem jag ska prata med eller var jag ska ta vägen. Jag har fått höra förr av mina vänner att jag bara mår dåligt för jag vill att folk ska tycka synd om mig. Men är det ens något att tro? Kan verkligen någon tro att en människa är deprimerad i flera månaders tid och förlora sin ungdom, bara för att man vill att folk ska tycka synd om en, det låter bara konstigt att tro, och blir ledsen att fått höra sådana ord. Jag vet egentligen inte varför jag mår som jag gör, det beror väl på flera saker, men ifall jag hade kunnat bli bättre, hade vetat hur jag skulle kunna bli gladare, hade jag så klart gjort det. Jag känner mig så livlös och förvirrad, jag har alltid varit rädd för att misslyckas, och har tyckt länge nu att jag är ett misslyckande, har aldrig riktigt haft någon bra självkänsla. Har haft både dåliga och bra vänner, men har alltid känt mig ensam, har aldrig släppt in någon nära på livet, är för rädd att bli ogillad, för har ogillat mig själv så mycket, men har lärt mig att jag måste gilla mig själv mer och acceptera mig själv mer för att må bättre. Men jag vill att någon förstår mig, inte tycka synd om mig, utan förstår mig. Att någon lyssnar, hör, förstår, kramar mig.
Min familj har mått dåligt på grund av att jag inte går till skolan , de har känt sig hjälplösa, för att de inte kunnat få mig att bli bättre. Mina föräldrars ord som varit bara till för att hjälpa mig att gå dit. Jag vet att mina föräldrar har brytt sig, velat att jag ska bli gladare, men nu känns det bara som att de tröttnat på mig. Nästan varje gång jag pratar med dem, slutar det med att vi skriker på varandra. Igår hade jag ett bråk med mina föräldrar och de skrek att de inte orkade med mig längre, de mår dåligt på grund av mig, de orkar inte med en irriterad deprimerad person som hela tiden är negativ och ledsen och inte går till skolan , vill inte och orkar inte ha en sådan person nära dem. De vill att jag ska ta tag i mitt liv, svara dem vad jag vill med mitt liv. Men jag har inget svar. För jag vet inte. Jag känner mig bara så ledsen hela tiden och vet inte vem jag ska vända mig till, vart jag kan finna hjälp. Jag vet inte hur länge jag orkar. Jag tycker det är jobbigt att det snart är sommar också, när man träffar vänner och släkt, när man ska vara glad och visa uppskattning. Sådana dagar behöver jag ibland sätta på mig ett falskt leende och låtsas vara glad, men att låtsas vara glad kan vara rätt påfrestande ibland. Varför kan jag inte bara få känna glädje? Jag vet inte vad jag vill göra, vad som kan få mig må bättre. Men jag vet att jag vill må bättre, vill kunna uppskatta livet, vilja ha ork och lust, vill vara glad och slippa behöva låtsas. Vill känna att jag lever. Men jag vet inte hur och mina föräldrar orkar inte med mig längre, de orkar inte med mina negativa ord, vart ska jag ta vägen? Vad ska jag göra? Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Jag träffa en kille med som fick mig på bättre humör, han fick mig glad , jag lyckades bli glad , umgås med vänner , och allt var verkligen perfek. Men sen så gick vi åt var sitt håll och jag saknar han så otroligt mycket.
|
|
|
|
