Love is all [18] |
Tjenare där! Här kommer en ny del, mycket snabbare än förra. Vad kan man säga egentligen? Inför matteprov får jag uppenbarligen en jäkla skrivlust och inspiration. Haha, men hursomhelst, hoppas ni gillar delen!
Tack för era kommentarer! :D
Kapitel 18 – En riktig man
”Det är hemskt” viskade Vanessa och begravde ansiktet i händerna.
Ian stod helt tyst, och paniken steg inom Vanessa. Plötsligt hulkade hon till och gled bakåt med stolen så att det rispade upp några flisor i trägolvet. Hon reste sig upp och vände ryggen mot spegeln, medan hon andades häftigt och var nära att börja gråta. Insikten om att hon överreagerade fanns där långt inne, men hon ignorerade den och skakade på huvudet. Några få hårstrån föll ner från hennes axlar och hon pep till alldeles förskräckt. Plötsligt hörde hon att Ian skrattade. Skrattade? Varför skrattade han? Tyckte han att det var så fult? Att hon var ful? Plötsligt kände hon sig förvånansvärt kränkt, men tårarna ville inte komma, hur mycket det än brände bakom ögonlocken.
”Sluta skratta!” utbrast hon utan att titta på honom, och det muntra skrattet tonades ut ganska snabbt.
”Varför?” frågade han, och gick mot henne. Trots att hon inte såg honom visste hon att han kom närmre då golvet gnisslade lite lätt. Vanessa vägrade svara på hans fråga, den var ju helt absurd. Trodde han att det gjorde henne glad att han skrattade åt henne?
”Vanessa?” mumlade han med ett leende och ställde sig framför henne. Beslutsamt vred hon bort blicken och stirrade mot byrån som så vitt hon visste var helt tom.
”Hallå” sade han lugnt och vred hennes ansikte mot sitt med två fingrar mot hennes haka. Han lade huvudet på sned och log charmigt. Inte ens det fick Vanessa att glömma bort förödmjukelsen.
”Ness…” började han mjukt, men Vanessa lade händerna mot hans bröstkorg och puttade bort honom. Det var förmodligen inte hennes styrka som fick honom att ta ett steg tillbaka lika mycket som det var av förvåning.
”Du får inte kalla mig det!” utbrast hon med en sårad ton, fast samtidigt lite arg. Det var vad Alicia kallat henne så länge de varit vänner, att Ian kallade henne det när hon var sårad gjorde henne illa till mods.
”Vanessa vad är det som är fel?” frågade Ian utan att veta vad han gjort för fel, men var vettig nog att stå kvar där han stod. Samtidigt som mellanrummet gjorde henne lättad ville hon inget annat än att vara i hans famn.
”Du skrattade åt mig” svarade hon efter ett tag och gav honom en sårad blick. Ian såg förvirrat på henne, sedan var det som om något gick upp för honom. Till Vanessas förvåning log han. Att det var lättat var hon för upprörd för att inse direkt.
”Men jag skrattade inte åt dig” sade han. Det såg ut som om han ville gå fram mot henne, men tack vare mycket självbehärskning stod han kvar på samma ställe.
”Vad skrattade du åt då?” fräste Vanessa förvånansvärt fientligt, men Ian var tålmodig och verkade inte ta illa upp.
”Jag skrattade åt mig själv” sade han, och Vanessa stirrade misstroget på honom i några långa sekunder.
”Varför skulle du göra det?” frågade hon i en svårtolkad ton. Den var något mellan upprörd och nyfiken.
”För att…” började han, men så stannade han upp och såg plötsligt lite skamsen ut. Att Ian skulle skämmas för något verkade helt overkligt för Vanessa. Vad hade en man som han att skämmas för?
”Jag trodde att du skulle se så… annorlunda ut” sade han, men skyndade sig att fortsätta när han såg Vanessas blick. ”Jag menar inte att jag trodde att du skulle vara ful, men jag oroade mig ändå. Jag har ju aldrig sett dig i kort hår förut, eller hur? Dessutom, du verkade så orolig. Jag blev lättad, och jag skrattade åt mig själv för att jag kunde tro något sånt om dig” sade han, och hämtade andan. Förståeligt dock, han pratade så snabbt att Vanessa var tvungen att fokusera för att hänga med. Plötsligt spred sig en ytterst svag rodnad över Ians kinder, vilket slog Vanessa med häpnad. Om hon tyckt att han var stilig och mystisk innan, så var det inget emot hur otroligt vacker han var när han rodnade. Det var som om en elegant spegelbild av perfektion uppenbarats framför henne.
”Du ser annorlunda ut” började han medan han tog ett försiktigt steg mot henne och verkade lättad över att hon inte ryggade tillbaka eller vek undan med blicken. Sanningen att säga var hon så trollbunden av honom att hon knappt hörde vad han sade, men hon försökte fokusera sig på vad han sade.
”Du har alltid varit vacker” fortsatte han och lade en hand vid hennes nacke och hon ryste till av beröringen, men såg honom fortfarande i ögonen. ”Du är fortfarande vacker… men jag tycker att du är… du är s…” sade han medan hans röst blev allt lägre.
Till slut kunde hon inte höra vad han sa, och hans ansikte var bara någon centimeter från hennes när hon rynkade pannan. Hon andades lätt och bet sig svagt i underläppen.
”Jag är… vad?” frågade hon lågt, och till hennes lycka och nyfikenhet rodnade Ian ännu lite.
”Sexig” mumlade han innan han pressade sina läppar mot hennes, och därefter följde en helt ny upplevelse för Vanessa. Kyssen var underbar, som alltid, men den ovana känslan när Ian drog sina fingrar genom hennes korta hår skickade rysningar längs hennes ryggrad. Plötsligt verkade deras kyss nå en ny nivå, och de andades båda ganska andfått när de till slut slet sig från varandra. De befann sig bara några centimeter från varandra, men det var som om han försvunnit flera mil.
”Vi måste göra dig i ordning” sade Ian lågt, och Vanessa såg oförstående på honom, då skrattade han till.
”Du kan inte gå ut i klänning om du ska föreställa en man” förklarade han, och Vanessa gav ifrån sig ett förstående ”åh” innan hon släppte honom.
”Först tycker jag att du ska se dig i spegeln” sade han dock, men Vanessa skakade på huvudet.
”Inte förrän vi är helt klara” sade hon beslutsamt. Precis, hon visste inte hur hon såg ut just nu, och Ians komplimanger räckte än så länge. Hon var fortfarande rädd för att han kanske ljög, trots att det inte sett ut så.
”Säger du det så” sade han och gav henne en lätt puss på pannan.
Ian gick till byrån, som uppenbarligen inte var tom, och drog ut den översta lådan. Minsann, där låg det något som liknade hopvikta kläder. Inga klänningar dock.
”Jag förberedde lite kläder till dig” sade han medan han drog upp en vit skjorta i ett grovt men mjukt tyg, och ett bar byxor i liknande tyg, men ljusbruna. Han lade något som såg ut som ett stort bandage ovanför kläderna, och stängde lådan. Kort därefter öppnade han den understa lådan och halade upp ett par mörkbruna stövlar som han ställde på golvet. Ur dem fiskade han upp ett par strumpor, och så vände han sig mot henne.
”Är du redo?” frågade han, och Vanessa nickade. Hon började gå mot honom, men så stannade hon upp och gav honom en bekymrad, och lite generad, blick.
”Hur… hur gör vi med…?” mumlade hon medan hon undvek hans blick och gjorde en hastig rörelse mot sina bröst. Ian log snett mot henne, det där leendet hon älskade, och svarade att det inte var några problem. Vanessa valde att lita på honom, tog två steg mot honom och eliminerade utrymmet som funnits mellan dem. Han rätade lite på ryggen och gav henne en allvarlig blick.
”Litar du på mig?” frågade han, utan att vika bort med blicken.
”Ja” svarade hon utan att tveka. Först efter att hon sagt det insåg hon att det verkligen var sant. Hon litade på honom, helt och hållet.
”Ja det gör jag” viskade hon, och han strök två fingrar över hennes kind innan han närmade sig henne.
Han hukade sig ner framför henne, tog tag i nattlinnets underdel och medan han långsamt reste sig drog han med sig klädesplagget. Vanessa fick kontrollera sig för att inte andas häftigt, och sträckte upp armarna i luften så att han kunde dra av nattlinnet helt. Hon hade bara trosor på sig nu och till hennes förvåning var det inte jobbigt. Hon kände inget behov av att vända sig bort från honom. Han verkade inse samma sak, men släppte inte hennes blick för det. Hans hand sökte sig till bindan som låg på klädhögen, och han rullade upp en liten bit av det. Hon förstod vad han skulle göra, så ännu en gång höjde hon armarna och lät honom vira tyget runt hennes byst. Det satt inte så hårt åt att hon fick svårt att andas, hon var van vid korsetter, men det kändes lite konstigt ändå. De hade varit tysta under flera minuter, men båda visste att ord var onödiga. Ian tog tag i skjortan, knäppte upp den och hjälpte henne att få på sig den. Ärmarna hängde långt ner över hennes händer, och räckte henne till mitten av låren, men Ian verkade inte bekymrad. Han förseglade knapp efter knapp tills att hennes överkropp var gömd och allt som syntes var några centimeter av hennes nyckelben. Med en smidig rörelse vek han upp byxorna och böjde sig ner lite för att hon skulle gå i dem. För att inte tappa balansen lade hon händerna på hans axlar, och så steg hon försiktigt in i byxorna. Det här var faktiskt nervöst för Vanessa. Hon hade aldrig burit ett par byxor, och de här var av den grova sorten som vana sjöfarare eller arbetare hade på sig. Det var inga kostymbyxor som inte fick smutsas ner, utan rejäla arbetarbyxor som skulle kunna slitas på i åratal utan att gå sönder. När han knäppte dem upptäckte de att de var alldeles för stora, både i midjan och på längden. Ian lade huvudet på sned och slog ner blicken för första gången på länge. Han sade inget, men öppnade den understa lådan i byrån igen och sökte efter något med handen. När han reste på sig höll han ett rep i handen, och han gick till henne igen. Tillsammans stoppade de in skjortan innanför byxorna, och sedan fäste Ian repet i midjan, och knöt repet så att byxorna inte halkade ner från hennes smala höfter. Han tog tag i ena hennes hand, började rulla upp skjortärmen till hennes handled och gjorde detsamma med den andra ärmen. Han ställde sig på knä framför henne, tog tag i ena hennes smalben och drog upp byxbenet innan han drog på ena hennes strumpa. Vanessa sträckte sig efter ena stöveln, räckte den till honom och fick en tacksam blick innan han höll stöveln så att hon kunde stoppa ner foten i den. När hon fått på sig båda stövlarna vek Ian ner överkanten på dem så att de räckte henne strax under knäna, och inte upp mot låren. Förvånansvärt nog hade Ian lyckats hitta ett par stövlar som inte var allt för stora, och strumporna var ganska tjocka, så de fyllde ut resten av tomrummet längst fram vid tårna. När Ian rätade på sig backade han några steg, betraktade henne i några sekunder och återvände sedan med ett nöjt leende. Han drog lite i skjortan så att den satt lite pösigare, trots att den redan var stor, och så kysste han henne lite snabbt.
”En fullbordad omvandling” sade han, och fortsatte betrakta henne.
”Vill du se?” frågade han, och Vanessa upptäckte att hon faktiskt var väldigt nyfiken. Däremot hade hon svårt att få fram orden, så hon nickade bara, och så vände han på henne så att hon kunde se rakt in i den ovala spegeln som var några meter bort. Vanessa slog händerna för munnen och stirrade chockat mot sin spegelbild.
”Herregud… är det där jag?” viskade hon och gick mot spegeln.
Långsamt förde hon med fingrarna över sin spegelbild, betraktade sig själv och sin nya frisyr ur ett flertal vinklar och vände sig sedan mot Ian med något obeskrivbart i blicken. Han sade inget, men gav henne en frågande blick.
”Jag gillar det” erkände hon, nästan lite motvilligt, och sen log hon smått.
”Okej. Så mitt namn är Sam, jag har rymt hemifrån och fått jobb på ert skepp. Jag är sjutton år, och kommer vara din personliga skribent, jag ska skriva ner en resedagbok” redogjorde hon, och betonade sjutton då Ian försökt få henne att vara femton år. Med tanke på att hon såg ung ut för att spela en nästan myndig man.
”Jaja” sade Ian med ett litet leende, han tänkte inte neka henne det, och så öppnade han dörren.
”Men ärligt talat…” började Vanessa innan hon började gå.
”Kan jag inte bara spela stum?” frågade hon, och stannade i dörröppningen och såg att hon överraskat Ian. Han övervägde möjligheten och kom fram till att det nästan var bäst.
”Med tanke på min röst och så, menar jag. Då slipper jag göra bort mig om jag glömmer. Det är enklast att bara hålla tyst” fortsatte hon, och Ian nickade långsamt. Vanessa log nöjt och började gå ut, men Ian tog tag i hennes arm och drog in henne i rummet igen.
”Att du skulle vara så smart” skrattade han lågt mot hennes läppar, och kysste henne sedan med en sådan intensiv hetta att det fick Vanessa att rodna. Hon var inte pryd, det har vi kunnat konstatera, men Ians intensitet och ärlighet fick henne att bli knäsvag.
”Kom nu” retades han lite och stängde dörren efter dem.
Vanessa valde att komma in i rollen direkt, så hon följde tyst med Ian medan de gick ut från värdshuset och ner i hamnen. Nervöst såg hon sig omkring tills Ian lade en lugnande hand på hennes axel. Vad var det han hade sagt innan? ”Försök att inte se allt för paranoid ut”, just det. Ganska snart var de ombord på skeppet, och Ian samlade de andra i besättningen på så kort tid att Vanessa undrade hur mycket makt han hade egentligen. Dessutom verkade de här männen inte bara respektera Ian för att han var kapten, utan för hans karisma också. Hon kunde verkligen förstå dem.
”Det här är Sam, killen som jag anlitat för att han ska skriva vår resedagbok, så att jag slipper det” sade han, och när han lade till det sista skrattade männen.
”Han kan dock inte prata, men det hindrar väl inte er från att prata med honom?” sade han sedan, och männen pratade så mycket i mun på varandra för att svara att inget riktigt svar uppfattades. Ian viftade lite med handen och de tystnade.
”Vad står ni här och glor på? Sätt igång och jobba!” ropade Ian med en road glimt i ögonen, och det blev åter igen rörelse på skeppet.
Inte för att Vanessa hade någon aning om vad de gjorde på ett skepp innan det skulle lätta ankar, men hon blev till sin lättnad visad till en hytt som låg längst bort i den smala korridoren.
”Archies hytt är den här bredvid din, så det är bara att knacka på om du har något att fråga om jag inte är till hands” förklarade Ian, och sedan kastade han en snabb blick mot den rangliga trappan som de nyss gått ner för.
”Måste du redan gå?” frågade Vanessa medan en klump i magen växte sig allt större och större.
”Jag får inte bli sen” sade han som svar, och suckade medan han gav henne en besviken blick. Att han verkade lika motsträvig till att lämna henne som hon var till att han skulle lämna henne gjorde henne lite bättre till mods, och hon pressade fram ett leende.
”Jag får Archie att visa mig runt” sade hon försäkrande medan de gick mot trappan.
”Du är underbar, vet du det?” mumlade han, och strök henne över ryggen innan de gick upp på däck igen.
”Ian!” ropade en välbekant röst, och Archie gick fram till dem.
”Du måste gå nu, ta det lugnt, jag tar hand om Sammie här” sade han roat, och han gav Vanessa en menande blick. Han visste vem hon var, det var inget tvivel om det, och han hade redan gett henne ett smeknamn. För att följa sin roll nickade Vanessa stumt, och såg på Ian medan han försvann in i kaptenshytten. Hon gav Archie en frågande blick.
”Han måste byta om, bröllop vet du” skrockade han, och så gick de ner under däck igen.
Drop a comment! (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | noway - 19 maj 12 - 23:14- Betyg:  | | åhhhh melja!! | | Eme_96 - 17 mar 12 - 23:24- Betyg: | | Brabrabrabrabra!!!!!!!!!:D:D du skriver helt otroligt bra:D mejlaaa:D:D:D | | susanna_89 - 17 mar 12 - 22:28- Betyg: | | du skriver skit bra maila nästa :) | | martobicat - 17 mar 12 - 18:08- Betyg: | | Du skriver bra ;) |
|
|
|
