Livets lärda kära [Del 1] |
1. Första mötet
Jag vaknar av att jag tror jag drömmer, men kommer på mig själv att önska det var en dröm. Knasen ligger på mina ben, svettigt ihop kladdade med täcket. Förgäves försöker jag glida tillbaka in i drömmarnas land, men när min tjocka hund gnyr ännu en gång inser jag hur omöjligt det är.
”Sluta, vi går ut snart” mumlar jag sömnigt, men suckar efter något ögonblicks gnyende av hunden och sätter mig upp i sängen. Med en blick runt i rummet försöker jag få ordning på mina ögon, men jag somnade med sminket på igår och maskaran har lyckats tränga sig in i mina ögon och det svider när jag blinkar epileptisk för att få bort det.
Knasen gnyr ännu en gång, lutar sitt huvud mot mig och börjar vifta på den feta svansen. Jag ler trött mot honom och sträcker fram min hand och direkt börjar hunden frenetiskt slicka på den.
”Ja men kom då!” säger jag och pekar på golvet. Knasen hoppar genast ner och jag sätter mig på sängkanten. Mina ben, och hela jag för den delen, är svettig och jag spenderar ungefär trettio sekunder med att intensivt försöka komma ihåg min dröm, innan Knasen skäller till en gång och börjar hoppa runt i rummet.
Jag hatar när han gör så, han är både långhårig och strävhårig så när han fäller hår fastnar det inte bara i kläderna och sängtäcket, utan också ligger det kvar på golvet och sätter sig i mattor och allt annat det möjligt skulle kunna sätta sig i. Jag har faktiskt hittat hundhår i min navel några gånger, och det skrämmer mig lite.
Ljuset skiner in genom mitt fönster som står på glänt och bländar mig. Med en suck släpar jag mig in i badrummet och spolar vatten i ansiktet tills jag fått bort i alla fall det mesta av det efterlämnade sminket. När jag tänker på gårdagen ler jag bara och jag undrar om någon annan kommer ihåg vad som hände igår. Jag kastar en blick i spegeln, gnuggar mina ögon och studerar flickan vars ögon jag möter. Hennes mörkblonda hår har tovor och står nästan åt alla håll, ögonen är klarblå i morgonljuset som silar sig in genom badrumsfönstret men röda i ögonvitorna och ljust blåa under. Ändå känner jag mig inte bakis, men det kanske är så. På vissa syns det, på andra känns det. Efter promenaden med Knasen kommer jag nog ändå se piggare ut, försöker jag övertyga mig själv. Men det är knappast min första gång jag somnat med festsminket på och vaknat upp som självaste Pomperipossa.
Jag sliter mig från bilden av den sömniga flickan i spegeln och drar på mig en stor munkjacka och ett par shorts. Även om klockan inte kan vara mycket så skiner solen och det är garanterat varmt ut. Väl utanför mitt rum ser jag till att Jessicas dörr är stängd innan jag traskar ner för trappan och ut i hallen. Det skulle kännas lite taskigt mot min mamma om Jessica skulle vakna på grund av mig och kräva frukost och att få åka till stranden när mamma är i sjunde månaden. Nej, jag vill inte vara den som gör livet krångligt för henne.
Jag väljer på måfå skor och märker inte förens jag kommit utanför dörren att jag tagit två olika par skor, en vit låg converse sko på högerfoten och en blommig vanlig gympadoja från DinSko på höger. Men jag känner hur Knasen börjar rycka i kopplet och slår bort tanken, då får väl de som lyckats ta sig ur sängen och ut ur huset något att skratta för i bästa fall. Jag kanske till och med startar en ny trend, vem vet?
Jag går den vanliga rundan med Knasen. Det tar ungefär en halvtimme men det är alltid olika, ibland är det livsviktigt att han får gå vägen via hamnen och skälla lite på skrattmåsarna som svävar ovanför oss. Ibland är det livsviktigt att gå via parken och skälla lite på de andra hundarna. Idag går vi via hamnen, man behöver bara fortsätta vår gata ner och sedan svänga till höger för att komma ut till betonggatan som går längst vattnet. Det är här alla alkisar brukar sitta på morgonen, med en whiskey flaska i ena handen och en låtsas vän bredvid som de pratar ivrigt och sluddrigt med. Jag har ingenting emot att gå där så länge de inte startar en konversation med mig, vilket de sällan gör. Jag ser dem som människor. Det skulle lika gärna kunna vara jag som satt där. Och jag skulle inte vilja bli spottad på eller skrattad åt.
Solen skiner starkt och värmer fastän klockan inte kan vara mer än sex på morgonen. Inte ett moln syns men dagen har precis börjat, så något moln kanske tittar förbi lite senare på dagen. Knasen stannar vid varenda litet doft hela vägen ner till betonggatan där han helst vill lägga sig ner och sola, men jag visslar lite och då fortsätter han gå bredvid mig. Solen steker på mina ben och jag tror aldrig vi haft en varmare sommar i Sverige. Jag skulle hellre gå genom parken när det inte finns några moln på himlen och vi vänder riktning för att komma till den gröna parken med träd och bänkar. Här brukar barnfamiljer alltid ha picknickar på somrarna så kommunen håller på att bygga en liten lekpark i ena kanten av parken.
Efter några minuters promenad närmar vi oss parken och jag ser mig noga om innan jag drar av Knasen kopplet. Det är en snäll hund och han lyssnar för det mesta, men jag tycker inte om att släppa lös honom när andra hundar eller människor är nära. Mest för att man aldrig kan veta huruvida en hund är uppfostrad eller om barnen kanske är rädda för hundar. Men nu verkar det vara helt tomt.
Jag hittar min mp3 spelare i shortsfickan och sätter glatt in hörlurarna, vrider upp volymen och sätter på Hollywood Undead’s album, men låter låtarna rulla som de vill. Jag tycker om alla deras låtar. Knasen springer runt och luktar på buskar, kissar på träd, hittar pinnar att leka med så jag sätter mig på en bänk och njuter av skuggan.
Hela tiden håller jag uppsikt över Knasen, men när den låt med Hollywood Undead som påminner mig om dåliga minnen börjar rulla tar jag upp mp3n och ger den all min uppmärksamhet, vilken musik jag lyssnar på spelar roll för mig. När jag vänder upp blicken efter max 10 sekunder ser jag inte längre Knasen och med Nomy’s låt Cocaine i öronen ställer jag mig upp. Paniken börjar växa lite, jag tycker inte om när han försvinner. En gång hade Knasen sprungit iväg och hälsat på en annan hund, och gubben som var ute med den hunden fick ett riktigt raseriutbrott över att jag inte höll uppsikt över hunden.
Kastar blickar över de delar av parken jag kan se härifrån, men ser honom inte. En djup suck lämnar mina läppar och jag drar ut den ena hörluren, börjar vandra runt i parken och skrika på honom.
”Knasen! Vart är du?” skriker jag. Jag börjar bli riktigt irriterad när jag inte hittar honom och tillslut vrålar jag hundens namn.
”KNASEN! KOM HIT NU ANNARS JÄVLAR BLIR DET INTE KUL FÖR DIG KAN JAG LOVA!” skriker jag argt.
När jag känner knacken på axeln reagerar jag så plötsligt att jag vänder handflatan mot vem som nu utdelat knacken och besvarar den med en riktigt hård smäll över örat. Förskräckt stönar personen till och jag hinner inte ens reagera innan jag svär till.
Det tar mig någon sekund att uppfatta situationen men när personen vänder upp ansiktet ser jag att det är en kille, och han ler ett smärtfyllt leende.
”Var du tvungen att klappa till mig?” frågar han, men han låter inte irriterad. Jag är så chockad att jag inte kan få ur mig ett ljud men för att inte verka som en totalidiot ger jag honom en ingående inspektion på ungefär en halv sekund.
Killen är kanske 1,90 lång, ganska mycket längre än mina 1,70 alltså. Hans hår är blåsvart och i varje öra hänger ett örhänge. Han är klädd i en långärmad svart tröja med knappar vid halsen och ett par mörkt blåa slitna jeans.
”Nej, alltså, förlåt. Jag blev bara så jäkla rädd. Var du tvungen att skrämma mig?” ger jag till svar och känner att den här dagen kan nog inte bli sämre. Han ser riktigt bra ut och här står jag som ett fån och skriker på min hund.
”Haha, nej det var inte meningen. Jag antar att det här är Knasen?” säger han lätt och ler, och jag tror jag smälter lite inombords när han ler mot mig och ser mig rakt in i ögonen. Hans ögon är också blåa, men inte klarblå som mina utan mörkt blåa med gröna ringar. Det är först då jag märker att han håller i kopplet till Knasen och att min hund gnyr på mig med tungan hängandes utanför mungipan.
”Oj, ja tack. Han sprang iväg så fort jag inte kollade.” säger jag och ler lite obekvämt. Situationen känns lite skrattretande och jag vill avsluta den här konversationen så fort som möjligt.
”Jaså. Och du tror han lyssnar om du hotar honom? Jag vet inte om du visste det, men hundar förstår inte det språk vi talar.” säger han och skrattar.
Står han och hånar mig? Om jag inte hade varit så trött skulle jag absolut ha konfronterat honom eller slängt tillbaka någonting elakt rakt i ansiktet, men jag känner hur magen drar ihop sig lite då och då och undrar om bakis känslan är på väg. Jag har i vilket fall som helst fått för lite sömn den här natten och att få gå hem nu och sova någon timme till skulle jag inte ha någonting emot.
”Jahadu, det visste jag inte.” fräser jag bara, men inte argt utan mer ironiskt och tar kopplet ur handen på honom.
”Hallå vart ska du?” säger han och tar tag i min axel innan jag hunnit vända mig helt.
”Eh, jag ska hem? Ah och tack, det var schysst att du fångade in honom.” svarar jag, drar mig från hans lösa hand på min axel och börjar gå hemåt igen. Jag förväntar mig nästan att han ska skrika någonting efter mig men istället är han borta när jag vänder mig om lite diskret efter 20 meter.
Jag känner hur tröttheten börjar komma krypandes efter att gått hela vägen hem i skuggan och när jag kommit innanför dörren låser jag den igen, slänger en blick på klockan i köket bredvid hallen och ser att den visar halv sju. Jag kan nog sova en timme till eller två tänker jag och sprintar så tyst jag kan upp för trappan. Knasen har redan hittat dit och tillsammans lägger vi oss i sängen och faller in i sömnen och drömmarnas värld åter igen.
Jaa, första delen då. Vad tycker ni, har några kapitel till skrivna men vill ha kritik så jag kan förbättra dem innan publicering. Kommentera om stavfel, grammatik, vad ni tycker - allt helt enkelt. Annars får jag väl hoppas det var en trevlig läsning för er, kramkram! :)
|
| Kommentarer | | sookisweetie - 18 mar 12 - 13:21 | | väldigt bra. |
|
|
|
