Frysta minuter |
Det sägs att kroppen klarar sig i 4 minuter utan syre och sen får man bestående hjärnskador. Faller man i iskallt vatten så finns det folk som har klarat i 10-15 minuter.
Jag var den starka. Jag var den som klarade mycket. Det var vad jag trodde.
Jag insåg att världen inte var som jag alltid trott. Jag insåg att människorna inte var som jag alltid trott. Jag insåg att jag inte var den jag alltid trott. Jag är inte den starka.
Det var kylan som träffade mig första av allt. Kylan sköt kraftiga pilar genom min kropp. Min kropp reagerade reflexmässigt och jag försökte sparka mig upp mot ytan. Tyngden av mina våta kläder och skor sög mig neråt och strömmarna ryckte i min nerkylda kropp. Paniken växte i mitt inre och när det jag kände över mig var ett tjockt lager av is var klumpen av panik lika tung som mina våta kläder och båda drog mig ner. Ner mot en djup avgrund, ner mot ett gapande svart hål, ner mot ingenting.
Ju längre ner jag sjönk, desto fler glimtar av minnen fick jag fram. Bilder från händelser jag inte visste att jag kom ihåg.
- Tamara, kom nu! Jag vill leka! skrek Elin och hennes lockar rörde sig ilsket runt henne söta lilla ansikte där underläppen argt stack fram.
- Jag hinner inte, jag ska iväg, ropade Tamara irriterat.
Elin tittade på henne med stora sårade ögon.
Det sista Tamara behövde nu var sin jobbiga lillasyster, allt var redan jobbigt nog med att hennes mamma och pappa tjatat in i det oändliga om hur hon borde lägga mer tid på familjen. Kunde de aldrig lämna henne ifred?
Hon fick ingen luft.
Livet gick ut på att njuta, det var hennes filosofi. För att få lycka måste man ta den, ta varje chans. Varje människa är sin egen lyckas smed. Vi är alla egna individer, blir livet fel är det ens eget fel. Det var så Tamaras liv såg ut. Gick någonting snett eller om något dåligt drabbade henne så var det hennes eget fel, var och en är ansvarig för sitt eget liv. Hon levde för nuet med lycka för stunden. Ta varje chans du får.
Tamara var en sådan tjej som inte tänkte på konsekvenserna. Hon valde och gjorde det som kunde ge henne lycka för stunden. Det var därför inget förhållande hade funkat, och därför det var bråk i familjen. Man kom slutligen till en punkt där man var tvungen att kämpa, och hon hade aldrig bedömt kampen vara mödan värd. Hon tyckte inte att det var relationerna som var det viktiga, utan kickarna hon fick av de saker hon tyckte vara roliga.
Den luft som fanns kvar inom mig började långsamt kväva mig. Den ville ut och min kropp skrek efter mer syre. Till slut kände jag ingenting fysiskt. Jag var bedövad av kylan. Det enda som fanns kvar hos mig var mina tankar.
Sägnerna säger att när man håller på att dö så börjar man se ett starkt ljus, så var det inte för mig. Jag såg fullt av glimtar som blixtrade förbi, som om gud ville spola upp hela mitt livs film för mig men hade bråttom. Det mesta var på snabbspolning. Ville han berätta hur simpelt och hur många fel jag hade gjort, eller var det så att hela mitt liv var fullt av fel? Hela mitt liv verkade vara så ytligt nu när jag fick det hela spelat upp för mig. I vad som verkade vara slutskedet av mitt liv började jag långsamt omvärdera de motton jag levt för hela livet. Men varför fick jag höra detta just nu? Nu hade jag ingen användning av det. Vad var meningen med att riva upp sår nu, när jag inte kunde göra något åt det?
Hur hamnade jag i denna situation egentligen?
Jag tänkte på mina vänner, hur mycket jag ångrar att jag inte ställde upp för dem när det hade det svårt. Jag såg dem som en börda. Jag tänkte på hur mycket jag ångrar att jag varit så egoistisk, bara tänkt på mig själv, alltid ställt mig själv i första rummet även om det varit på andras bekostnad. Hur mycket jag ångrar alla jag stött bort och alla de stunder som gått förlorade. Mest av allt tänkte jag på mina föräldrar och på Elin. De måste ha undrat vad de gjort för fel eftersom jag alltid var så otrevlig. Jag tänkte på hur gärna jag hade velat leka Elin nu om jag fått gå tillbaka i tiden. I stort sett ångrade hur jag levt hela mitt liv.
Det var exakt såhär jag inte ville att det skulle bli. Jag ville inte ligga på dödsbädden och ångra allt jag gjort, det var därför jag alltid gjort saker för att få en kick. Jag ville ligga på dödsbädden och tycka att jag levt ett spännande liv. Men vad spelade de spännande sakerna för roll om jag inte hade någon att dela dem med? Den insikten fick mig att haja till, jag hade levt som en ensamvarg större delen av mitt liv.
På de få minuterna som passerat i det iskalla vattnet hade hela mitt liv fått en helt ny innebörd. Jag kände inte igen sina tankar. För när det kommer till kritan är det människorna du bryr dig om som spelar någon roll.
Återigen gjorde kylan sig påmind. Den hade trängt in i ben och märg. Jag hade ingen aning om hur länge jag legat i vattnet, om det var några sekunder, några minuter eller timmar. Det enda jag visste var att min kropp inte skulle orka kämpa emot länge till. Min enda önskan var att mina föräldrar och Elin skulle fått reda på att jag till slut insett vad livet handlade om, och att de skulle få veta att jag verkligen älskade dem. Jag brydde mig inte längre om jag skulle överleva eller om jag skulle dö, det enda min hjärna fokuserade på var att de skulle få veta. Om jag överlevde skulle jag ändra mitt liv totalt, det skulle gå ut på att ge på mycket kärlek som möjligt.
Plötsligt bländades jag av ett starkt ljus och jag kände hur jag omslöts av två starka armar som sakta men säkert började dra i mig.
”Freedom is the oxygen of the soul” - Moshe Dyan
|
| Kommentarer | | Timjan - 28 mar 12 - 19:22 | | åh tack så mycket! vad glad jag blir! | | ira - 21 mar 12 - 19:20 | | Den här novellen var de bästa jag läst på länge. | | Timjan - 20 mar 12 - 21:20 | | Kommentera gärna! |
|
|
|
