Snöfall & en blomma. |
Fick tillbaka skrivlusten nu.
Hoppas detta blir bra. Lämna gärna kommentar om du tycker om det. Hej svejs! (:
Snön yrde ner från den mörkblåa natthimlen, långt bort kunde man se månen på himlen och stjärnorna lysa. Snön la sig tunt på den redan frusna marken. Natten fortsatte sin gång och allt eftersom det blev mörkare så blev snön tjockare. Ett tunt islager formades som magi från sidorna till mitten på en bäck, isen glänste vackert och starkt, det såg ut som om månen speglade sig mot den genomskinliga isbiten. En ek som fortfarande inte mist alla sina löv stod uppför en kulle bakom bäcken, stammen var tjock och en liten öppning gick rakt in i trädet. Snön hade bara lagt sig tunt på marken bredvid eken och nyfiket tittade en harunge ut genom trädet. Troligtvis fascinerad av den vita snön skuttade den långsamt fram och luktade på snön som for in genom näsan, den nös till och all snö som lagt sig virvlade omkring haren. Snön som glittrade och föll såg nästan ut som magi. Haren spetsade öronen och skuttade framåt,ut i den tjocka snön, den föll genast någon decimeter ner i marken där den grävde små tunnlar som den gled lätt genom. Hade någon sett harungen så hade det synts att den var glad. Harungen tog sig upp till ovanpå snön lite senare och så fort den skulle hoppa högt upp i luften fick den syn på en smal skepnad som viktlöst lunkade förbi på snön några meter bortåt.
Räven luktade på marken, troligtvis också fascinerad av att snön var sen. Utan att märka harungen fortsatte den lunka viktlöst på snön. Dess mage knorrade igen, den var hungrig. Den började springa långsamt och kom snabbt fram till en äng utanför skogen. På ängen gick det säkert ett femtiotal får. För svårt att fånga tyckte nog räven och fortsatte tyst fram och runt hagen. Fåren märkte inte räven där den tassade förbi i sin tysthet, snö yrde fortfarande ner och stjärnorna lyste fortfarande klart. Mörkret hjälpte räven mycket med att smyga. Den kom fram till ett litet rött hönshus och en ensam röd höna gick omkring i snön lite vilse och letade efter havre på marken. Räven la sig nästan mot marken och kröp framåt, musklerna spände sig samtidigt som den var avslappnad, ögonen vidgades och när den var drygt en meter från hönan hoppade den fram och högg tag i hönan. Hönan gav till ett tyst kluck innan den tappade andan. Räven hade ett fast tag om halsen på den och började dra den mot skogen.
Där barrskogen började stod en hjort och blickade upp mot himlen. Den böjde sig ner mot bäcken och skulle försöka dricka då den upptäckte isen. Hjorten slickade på isen och till sin förvåning så smälte den sakta. Vattnet porlade tyst under isen och hjorten blundade då den förde mulen mot det iskalla vattnet, den drack nöjd i någon minut innan den reste huvudet igen. Den kollade sig omkring för att försäkra sig om att den kunde gå iväg utan att bli attackerad. Den spände musklerna och var beredd på att ta ett språng rakt in i skogen då den fick syn på räven släpandes på hönan. Men den var intelligent. Räven skulle inte kunna döda hjorten ändå. Hjorten vände sig nöjd om och traskade försiktigt in i skogen och hoppade lätt över ett träd som hade fällts av vinden. Den upptäckte ett vitt skimmer som spred sig varmt ut från bakom två träd som växte tätt ihop. Hjorten blev nyfiken och gick försiktigt framåt med spetsade öron. Det vita skenet blev mindre och mindre ju närmare den kom. Snön yrde fortfarande ner och hjorten var nästan helt vit över ryggen. Den klämde sig emellan träden och upptäckte till sin förvåning en lavendelfärgad blomma med fyra blomdblad växa från snön, flera skott började långsamt växa uppåt medans hjorten tittade på. Ljuset spred sig mer och mer utåt och precis under hjorten hoppade den lilla harungen in och luktade på blomman. Blomman vände sig om och till sin förvåning fick hjorten syn på att den lilla blomman levde. Den klappade haren på huvudet och över öronen och haren stängde ögonen och njöt. Räven traskade in på andra sidan med en fjäder ur munnen. Den verkade också vara fascinerad av blomman.
De tre djuren stod där och tittade på blomman som växta sig längre och längre. Till slut så hade blomman växt nästan en och en halv meter. Stjälken var tjock och delade sig i två ner till, de lila blombladen fördes bakåt och ett diadem fästes över det nu långa lavendelfärgade håret. Nymfen som stod där skrattade till och klappade haren igen. Djuren verkade inte vara rädd för nymfen, även om den var mycket lik en människa. Den dansade omkring i natten och flera stycken nymfer i andra färger anslöt sig till dansen, ju mer och ju vackrare och snabbare de dansade steg en vit kula som spred sig som ett ljus, uppåt. Kulan spred värme och snön smälte på marken där nymferna dansade. Det kunde inte bli mer magiskt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SingingAries - 4 maj 12 - 09:24- Betyg:  | | Vilken underbar liten historia. |
|
|
|
